.
Vi har bevittnat ett makabert skådespel i helgen. I stort sett hela Europas flyg har stått stilla till stora förluster och mycket besvär för alla drabbade. För de redan hårt prövade flygbolagen har förlustsiffror uppgående till 2,5 Miljarder kronor per dygn nämnts. Det skulle bära för långt att här försöka uppskatta de totala kostnaderna, inkl alla merkostnader hos drabbade resenärer och tredje part. Utöver de rent ekonomiska skadorna skapas mycket besvär för många. I skrivande stund skumpar bussarna norrut från Sydeuropa med återvändande och kraftigt försenade Thailandsresenärer för att ge ett exempel.
Många förstår säkert inte att alltihop var mer eller mindre onödigt. Andra förstår det men kanske undrar hur det kunde bli så tokigt. Jag ska försöka sprida lite ljus i askan…
Operatörer och piloter bestämmer
Låt mig först slå fast att det inte är Europas luftfartspolitruker eller byråkrater som ska bestämma om flygbolagen ska operera sina plan eller inte och det klarar de inte heller av att bedöma. Det är istället flygoperatörernas, SAS, Lufthansa m fl, sak att göra den bedömningen. Ytterst är det befälhavaren på det enskilda luftfartyget som bestämmer om flygningen ska genomföras eller ej.
Byråkrater har andra uppgifter
De har att se till att luftfarten servas med stödjande tjänster och säkerhetsfrämjande information. De ska till exempel svara för att fungerande väderlekstjänst tar fram adekvat information om den förväntade väderleken så att operatörerna och deras piloter kan fatta så väl underbyggda beslut om flygningens genomförande som möjligt.
De ska även se till att navigeringsfyrar och inflygningshjälpmedel samt trafikledning finns och fungerar. De ska se till att inte personalen i väskkrossen stjäl ur väskorna när de till äventyrs inte strejkar, vilket åtminstone på Kastrup inte blir så ofta. Vidare ska de se till att det finns fungerande räddningstjänst på flygplatserna samt att inte det står räddningsfordon och plogbilar på landningsbanan när planen ska landa. En ytterligare sak är att se till att det över huvud taget finns inflygningshjälpmedel så att inte bara Japansk- och Dick Cheneyinspirerade kamikaze-flygningar är möjliga. Det är viktigt att plan kan starta men det är också viktigt att de kan landa. Den observante läsaren inser att jag bland annat syftar på den polske presidenten Lech Kaczynskis utflykt till militärflygplatsen i Smolensk, där det räcker gott att man kan starta, och det är ointressant om planen kan landa, varför ingen ILS-utrustning behöver installeras. Luftfartsbyråkraterna ska även se till att markradar finns och fungerar, så att planen inte krockar på marken i dimma.
Expansiv byråkrati
Många av dessa, deras egna, arbetsuppgifter har de ibland svårt att utföra. Redan här gick det på tok i slutet av förra veckan. Istället för att försöka sköta sina egna uppgifter tog byråkratin, expansiv som den är, sig istället för att sköta flygoperatörernas och piloternas jobb.
Varför gick det inte bättre kan någon undra? Bara för att de aldrig har opererat flygplan och saknar utbildning för och kompetens i övrigt för det borde det väl inte ha gått så tokigt att allt bara skulle stanna?
Flygplan och vulkanutbrott
Flygplan har tidigare kommit i kontakt med vulkanutbrott utan att det har fått till följd att luftfartsbyråkrater tagit sig för att stänga en hel världsdels luftfart.
Brittish Airways och Galunggung
Brittish Airways ”Flight 9”, en Boeing 747 på väg från London till Auckland, Nya Zeeland, 1982, kom på delsträckan mellan Kuala Lumpur, Malaysia och Perth, Australien, in i stoftmoln från vulkanen Galunggung, belägen på västra Java, längs flygrutten. Alla motorer stannade, planet tappade de kommande 16 minuterna 7500 m höjd innan man åter fick i gång tre av motorerna. När det landade på Jakartas flygplats kunde man konstatera att planet hade blivit ordentligt blästrat.
KLM och Mount Redoubt
Den 15 december 1989 var en Boeing 747, tillhörig KLM, på väg från Amsterdam till Tokyo, under inflygning för mellanlandning i Anchorage, Alaska. Den kom in i ett askmoln från den närliggande vulkanen Mount Redoubt och alla motorer stannade. Piloterna lyckades, efter en stund och kraftig höjdförlust, återstarta motorerna och landa i Anchorage.
Utbrottets styrka och avståndet viktigt
Båda de nyss nämnda utbrotten var väsentligt större än Eyafjallajökulls utbrott och ännu viktigare är att Galunggung låg längs BA:s flygrutt. Från Galunggung till Jakarta, där man nödlandade är det ca 15 mil.
Mellan Mount Redoubt och Anchorage är det också ca 15 mil.
Mellan Island och de mera näraliggande delarna av Europa är det däremot nästan 200 mil och till de mer avlägsna delarna av ett Europa som ställt alla sina plan på backen är det ca 700 mil.
Avstånd ger utspädning
För Dig och mig är det uppenbart, att om ett mindre askmoln färdas några hundra mil med vindarna så späds det ut till mindre farliga koncentrationer. Att det sedan skulle kunna lägga sig över Europa, så att det skulle omöjliggöra all flygning under säkra förhållanden, faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Hur är det möjligt att inte Europas luftfartsbyråkrater insett detta uppenbara förhållande? Bortsett från att det i enstaka fall naturligtvis kan handla om att de blivit svagt utrustade av födsel och ohejdad vana, kan det synas som att luftfarts-Europa hamnat i en för vanliga vettiga människor obegriplig panik.
Pudelns kärna
Nu kommer vi till kärnan. Det här är ett klassiskt problem när en duktig försäljare och/eller en driven konsult, ofta från den privata sektorn, drabbar samman med en inte lika driven upphandlare, ofta från den offentliga sektorn.
Någon har haft ett system, en tjänst, att sälja, med vars hjälp man bland annat kan göra prognoser över hur utsläpp i atmosfären sprider sig över tiden med vindarnas hjälp. Men det är inte farligt i sig, tvärtom. Det uppstod ett, så här långt, mindre vulkanutbrott på lagom avstånd. Den ingrediensen behövdes också men var inte heller farlig i sig. Det som orsakade katastrofen var förmodligen att till de nyssnämnda ingredienserna tillfördes en möjlighet att göra grafiska animeringar i färg samt en driven försäljares förmåga att nyttja färgerna för att sälja sin tjänst.
Om man har sysslat minsta lilla med mätning och analys vet man att betraktaren/mottagaren bibringas helt olika uppfattning beroende på hur dramatisk färgskala man väljer och hur utdragen eller komprimerad man gör skalan.
Jämförande analys
När man betraktar en elkabels parter med blotta ögat kan man inte se om parterna är olika belastade och därför olika varma. Om en ledare är t ex fem grader varmare än sina två syskon syns inte och är inte heller farligt om temperaturnivån inte är för hög. När man filmar dessa med en värmekamera och väljer en vettig färgskala kan man se att de är olika varma men att det är ofarligt. Om man istället väljer en felaktig färgskala kommer man att få intrycket att den varmaste ledaren kan smälta eller börja brinna vilken sekund som helst. Allt är dock bara en illusion och en följd av att en missvisande färgskala valts.
Betraktar man de färggranna grafiska animeringarna som visats i media, för vilka man valt lysande rött för förment ”höga” koncentrationer och dödens svarta färg för ”ännu högre” koncentrationer i stoftmolnet som kommer fladdrande mot Europa, kan man förstå, att den som saknar beredskap och förmåga till analys kan hamna i sken. Det svarta ser nästan ogenomträngligt ut.
Det är svårare att förstå att vi i så illa lämpade personers händer lägger avgörandet om Europas flygplan ska stå på marken eller flyga.
Alldeles för låga krav
Uppenbarligen är det alldeles för lätt att utan något som helst substantiellt faktaunderlag få luftfarten att stanna. Sedan någon stolle väl gjort det rullar det på av sig självt, likt dominobrickor och enligt apflockens sociala logik. När väl någon dragit i nödbromsen vågar ingen annan låta bli. Trots att stoppet införs utan faktaunderlag krävs det betydligt mer på fötterna för den som vill häva stoppet.
Dumhet är inte så farligt. Ambition är ofta en positiv drivkraft. Men när dumhet och ambition kombineras då kan vad som helst hända. I förra veckan ställde det alla Europas flygplan på backen.
Städa i byråkratin
Nu återstår att städa i luftfartsbyråkratin så att det inte upprepas på så lösa boliner. Sannolikt är det också nödvändigt att lokalisera och tillrättavisa de EU-byråkrater som redan hunnit ruta in en framtid åt sig själva som askanalyserare med uppgift att på Europas skattebetalares bekostnad åka jorden runt och titta på vulkaner – ju längre bort desto bättre.
I fortsättningen bör inte luftfartspolitruker få upphandla grafiska färganimeringar eller ens ta emot säljare av sådana.
Och nog bör man åtminstone överväga om de byråkrater som skött det här personligen ska ersätta både flygbolag och resenärer för den skada de vållat.
Vi har sett Icesave, senare Ashsave och nu ser vi fram emot Airsave…
.
måndag 19 april 2010
söndag 18 april 2010
Vägen till helvetet…
.
…är stensatt med goda föresatser, heter det. För några år sedan ledsnade Europas parlamentariker på att de, och deras väljare, fick sitta på flygplatser och irritera sig över inställda flyg, drabbas av höga följdkostnader och på sin höjd få tillbaka biljettpengarna från flygbolagen som hänvisade till Force Majeure. Detta borde åtgärdas. Det kunde åtgärdas på olika sätt. Till exempel kunde man ha låtit passagerarna välja mellan att köpa en billigare, oskyddad, flygbiljett eller att köpa en dyrare flygbiljett inkl försäkringsskydd. Olika flygresenärer drabbas ju i väldigt olika mån vid ett inställt eller försenat flyg och har därför olika behov av skydd.
Europas politiker valde kollektivt skydd och ansvar oavsett vållande.
Men Europas politiker valde en annan väg. De införde en kollektiv försäkring för alla, oavsett behov eller ej. Europas flygbolag blev, i praktiken, skyldiga att ersätta resenärerna, oavsett vållande, inte bara för biljettkostnaden utan även för följdkostnader, alternativa reskostnader mm.
Avreglering för prispress.
Ungefär parallellt med detta avreglerades Europas flyg för att pressa ned priserna, vilket även lyckats.
Nu synas det.
Nu synas emellertid hur genomtänkt det var att göra flygbolagen ansvariga för alla merkostnader oavsett vållande.
Idag står i stort sett alla Europas flygbolags plan på marken. Ingen tjänar några pengar men alla drabbas av höga kostnader för resenärer som de inte lyckas transportera. Man kan nog utgå från att flygbolagens uthållighet i en sådan situation är mycket begränsad.
Samhället mycket flygberoende.
Vårt samhälle är idag mycket beroende av fungerande flygtransporter. Stannar flyget stannar i det närmaste turismen och handeln bara för att ta två exempel. I förlängningen stannar då även industrin och vi befinner oss i en europeisk depression.
Vad händer med de Europeiska flygbolagen och vad gör politikerna?
Redan nu är vi ett vargtjut ifrån att inte längre ha några flygbolag i Europa.
Flygbolagen, resenärer och politiker vill alla ha igång flyget. Riskerna är svårbedömda. Det kanske går att flyga med hygglig säkerhet men med förhöjt slitage på materialet. Kortsiktigt behöver det inte vara något större ekonomiskt problem – för de flesta bolag. Men, vad händer om vulkanutbrotten på Island pågår lika länge som de i historiskt perspektiv brukar göra?
Kan Europas flygbolag hålla igång flyget så att samhället kan fortsätta fungera ungefär som förut?
Kan flygbolagen klara ett förhöjt slitage på flygplanskroppar och motorer?
Kan de fortsätta att ansvara för alla resenärernas kostnader, i praktiken vare sig flygbolagen är vållande eller ej?
Kan det förenas med fortsatt prispress eller blir följden att man helt sonika tvingas strunta i priskonkurrensen, träffas och gör upp om saken?
Kommer Europas politiker då att utsätta flygbolagen för intensiv politisk prisövervakning eller kommer man i rädsla för depression och sociala revolutioner att blunda, titta bort, titta på fötterna eller på annat sätt låtsas som om det regnar?
Kan Europas politiker kombinera prispress i flygbranschen och kostsamma skadeståndsansvar för flygbolagen med höga statliga bidrag som kan bli nödvändiga för att hålla flyget igång?
Är det kanske läge för Europas politiker att införa förhöjda avgifter för flygbolagen för att täcka de ökade kostnaderna för att stänga och öppna det europeiska luftrummet?
Vad har man i så fall åstadkommit med sitt populistiska petande i flygets villkor?
Har våra politiker, i bästa välvilja, drivit igenom en orealistisk och illa genomtänkt lagstiftning som nu har kolliderat med verkligheten i form av en Isländsk vulkan vid namn Eyjafjallajökull?
.
…är stensatt med goda föresatser, heter det. För några år sedan ledsnade Europas parlamentariker på att de, och deras väljare, fick sitta på flygplatser och irritera sig över inställda flyg, drabbas av höga följdkostnader och på sin höjd få tillbaka biljettpengarna från flygbolagen som hänvisade till Force Majeure. Detta borde åtgärdas. Det kunde åtgärdas på olika sätt. Till exempel kunde man ha låtit passagerarna välja mellan att köpa en billigare, oskyddad, flygbiljett eller att köpa en dyrare flygbiljett inkl försäkringsskydd. Olika flygresenärer drabbas ju i väldigt olika mån vid ett inställt eller försenat flyg och har därför olika behov av skydd.
Europas politiker valde kollektivt skydd och ansvar oavsett vållande.
Men Europas politiker valde en annan väg. De införde en kollektiv försäkring för alla, oavsett behov eller ej. Europas flygbolag blev, i praktiken, skyldiga att ersätta resenärerna, oavsett vållande, inte bara för biljettkostnaden utan även för följdkostnader, alternativa reskostnader mm.
Avreglering för prispress.
Ungefär parallellt med detta avreglerades Europas flyg för att pressa ned priserna, vilket även lyckats.
Nu synas det.
Nu synas emellertid hur genomtänkt det var att göra flygbolagen ansvariga för alla merkostnader oavsett vållande.
Idag står i stort sett alla Europas flygbolags plan på marken. Ingen tjänar några pengar men alla drabbas av höga kostnader för resenärer som de inte lyckas transportera. Man kan nog utgå från att flygbolagens uthållighet i en sådan situation är mycket begränsad.
Samhället mycket flygberoende.
Vårt samhälle är idag mycket beroende av fungerande flygtransporter. Stannar flyget stannar i det närmaste turismen och handeln bara för att ta två exempel. I förlängningen stannar då även industrin och vi befinner oss i en europeisk depression.
Vad händer med de Europeiska flygbolagen och vad gör politikerna?
Redan nu är vi ett vargtjut ifrån att inte längre ha några flygbolag i Europa.
Flygbolagen, resenärer och politiker vill alla ha igång flyget. Riskerna är svårbedömda. Det kanske går att flyga med hygglig säkerhet men med förhöjt slitage på materialet. Kortsiktigt behöver det inte vara något större ekonomiskt problem – för de flesta bolag. Men, vad händer om vulkanutbrotten på Island pågår lika länge som de i historiskt perspektiv brukar göra?
Kan Europas flygbolag hålla igång flyget så att samhället kan fortsätta fungera ungefär som förut?
Kan flygbolagen klara ett förhöjt slitage på flygplanskroppar och motorer?
Kan de fortsätta att ansvara för alla resenärernas kostnader, i praktiken vare sig flygbolagen är vållande eller ej?
Kan det förenas med fortsatt prispress eller blir följden att man helt sonika tvingas strunta i priskonkurrensen, träffas och gör upp om saken?
Kommer Europas politiker då att utsätta flygbolagen för intensiv politisk prisövervakning eller kommer man i rädsla för depression och sociala revolutioner att blunda, titta bort, titta på fötterna eller på annat sätt låtsas som om det regnar?
Kan Europas politiker kombinera prispress i flygbranschen och kostsamma skadeståndsansvar för flygbolagen med höga statliga bidrag som kan bli nödvändiga för att hålla flyget igång?
Är det kanske läge för Europas politiker att införa förhöjda avgifter för flygbolagen för att täcka de ökade kostnaderna för att stänga och öppna det europeiska luftrummet?
Vad har man i så fall åstadkommit med sitt populistiska petande i flygets villkor?
Har våra politiker, i bästa välvilja, drivit igenom en orealistisk och illa genomtänkt lagstiftning som nu har kolliderat med verkligheten i form av en Isländsk vulkan vid namn Eyjafjallajökull?
.
46 mil i Norsk ambulans, enligt DN.
.
I dagens DN, på sidan 7, i samband med rapporterandet om flygkaoset som uppstått på grund av det Isländska askmolnet, finner vi en blänkare med rubriken: Norsk man tvingades åka 46 mil i ambulans.
46 norska mil är fler än 60 svenska?
Skribenten, och dennes källa, förfasar sig över den 46 mil långa norska transporten och vilka medicinska konsekvenser den kan få. Det är symptomatiskt att DN inte kan rapportera om den svenska ambulanstransport, från Kiruna till Umeå, med omlastning i Sunderbyn, som blev över 60 mil lång. Det skulle, gubevars, kunna tolkas som samhällskritik och det ska gudarna veta att det ägnar inte DN sig åt. Sådant kan DN bara behandla i metaforens form. Det går bra att se grandet i det norska ögat men det går inte att se bjälken i det svenska.
De 46 norska milen motsvarar 116 mil i Sjukvårds-Sverige.
Den man som blev sjuk i Kiruna, i DN:s hemland, blev transporterad till Universitetssjukhuset i Umeå 60 mil. Den rubricerade norska transporten gick till Rikshospitalet i Oslo. Om Kiruna-patienten hade behövt motsvarande vård blev det vackert att ta plats i ambulansen igen för att transporteras ytterligare 58 mil, till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Sammanlagt 116 mil, eller mer, blir det svenska alternativet.
Om patienten bor väster, norr eller öster om Kiruna kan transporten bli märkbart längre. I jämförelse med det Svenska alternativet ter sig det Norska alternativt ganska överkomligt.
När ska DN-björnen vakna?
Decennier som den av nationalsozialdemokratin uppbyggda byråkratins propagandaorgan, har skapat en speciell form av politrukimpregnerad journalistik i DN – inte olik den som fanns i Östeuropa - före murens fall. Det finns därför mycket för en dugande journalist att uträtta på DN. Få se när DN-björnen ska vakna och komma ut ur idet och upptäcka vad som hänt i omvärlden?
Hög centralisering ger hög sårbarhet.
Det som nu utspelar sig, med askmolnet, må ha varit oväntat och svårförutsägbart. Men vår sårbarhet för omvärldshändelser och naturfenomen torde inte längre gå att blunda för.
Sjukvården måste, om den ska kunna fungera med rimlig tillförlitlighet, präglas av en hög grad av decentralisering. Så mycket vård som möjligt måste förmedlas så nära hemorten som möjligt.
Centralisering av elnäten drabbar försörjningssäkerheten.
I decennier har alla stormar som drabbat elnäten i Sverige åtföljts av statliga utredningar och artiklar i branschpressen vilka förfäktat att det behövs större driftledningscentraler. Konsekvenserna av detta kunde alla iaktta i januari 2005 när stormen Gudrun slog till och över 3.000 utgående ledningars brytare löste ut ungefär samtidigt på Sydkrafts driftcentral.
Med en enda stor driftledningscentral, med ett fåtal funktionärer, blev den oundvikliga följden sammanbrott i alla Sydkrafts driftsledningsfunktioner och en handlingsförlamning som varade i flera dagar.
Askmoln + obetydligt snöfall => samhällsviktiga funktioners sammanbrott.
Om det nu även hade snöat 5 cm (!) skulle även tågen stannat, märkt som järnvägen är, av decenniers utnämnande av politruker istället för yrkesmän till chefer.
”Skicklig” vägpolitik stänger vägarna.
Med ytterligare 20 cm blötsnö hade även vägarna korkats igen, märkta som de i sin tur är av vägpolitruker och mutkolvars förstörande av vägarna med mitträcken och sidoräcken, vilka gör att vägarna inte kan hållas öppna när det snöar.
Hur mycket återstår då av samhällsuppehållande funktioner?
Även rättsväsendet under pågående sammanbrott.
Även andra samhällsviktiga funktioner fungerar illa. De flesta ouppklarade morden i landet har Christer van der Kwasts liga tillsammans med sex odugliga kinesiska folkdomstolar börjat döma en ”lämplig” person för. Så här långt har sex enhälliga domstolar dömt Quick för åtta mord som han förmodligen inte haft någonting alls med att skaffa. Som en följd av detta eftersöks inte de riktiga mördarna.
Domstolsväsendet under nedläggning.
Domstolsväsendet har ”reformerats”. Istället för att stänga de politiserade tingsrätterna som genom nämndemannasystemet förvandlats till kinesiska folkdomstolar har våra styrande istället stängt de mer juridiskt kunniga hovrätterna.
Istället för EN juridisk nivå bestående av drönare, som inte har skyldighet att rätta fel utan kan begränsa sig till att ta upp frågor som de tycker är intressanta, eller som är personligen nyttiga eller lönsamma att ta upp, har vi numera TVÅ nivåer med juridiska drönare som man måste söka prövningstillstånd till.
Byastämmor nästa?
Vad återstår att förstöra inom rättsväsendets område? Kommer vi att få söka prövningstillstånd även till tingsrätterna? Blir det som förr? Kommer de flesta rättsärenden att avgöras på byastämmor och kanske av en allt mer ålderstigen ordförande för arbetarekommunen som domare? Ja, med den skillnaden förstås, att vi kommer att betala skatter för ett helt, men för medborgarna otillgängligt, rättsväsende, som framlever sina dagar som juridiska drönare, försjunkna i självsmekeri och intressanta analyser av spännande juridiska teknikaliteter, planerande nästa middag med andra juridiska och/eller politiska drönare?
Politiska chefer måste ge plats för dugande yrkesmän.
Samhällsviktiga funktioner får inte organiseras så att de bara fungerar när det är vindstilla och solen skiner. Förr fungerade de vid alla väderlekar. Så måste det bli igen. Men då måste vi sluta tillsätta politruker som chefer och istället tillsätta yrkeskunniga chefer.
Politiker är något som man ska vara en tid och få en skälig ersättning för. När man inte längre är politiker ska man inte få ett statligt chefsjobb som man inte klarar av att sköta. Då ska man gå tillbaka till sitt gamla arbete, som man ofta inte heller klarar av att sköta, men där man gör mindre skada. Om man över huvud taget haft något riktigt arbete tidigare? Det gäller alla verksamheter som man vill att ska fungera, men det märks naturligtvis extra tydligt på vissa samhällsviktiga funktioner.
.
I dagens DN, på sidan 7, i samband med rapporterandet om flygkaoset som uppstått på grund av det Isländska askmolnet, finner vi en blänkare med rubriken: Norsk man tvingades åka 46 mil i ambulans.
46 norska mil är fler än 60 svenska?
Skribenten, och dennes källa, förfasar sig över den 46 mil långa norska transporten och vilka medicinska konsekvenser den kan få. Det är symptomatiskt att DN inte kan rapportera om den svenska ambulanstransport, från Kiruna till Umeå, med omlastning i Sunderbyn, som blev över 60 mil lång. Det skulle, gubevars, kunna tolkas som samhällskritik och det ska gudarna veta att det ägnar inte DN sig åt. Sådant kan DN bara behandla i metaforens form. Det går bra att se grandet i det norska ögat men det går inte att se bjälken i det svenska.
De 46 norska milen motsvarar 116 mil i Sjukvårds-Sverige.
Den man som blev sjuk i Kiruna, i DN:s hemland, blev transporterad till Universitetssjukhuset i Umeå 60 mil. Den rubricerade norska transporten gick till Rikshospitalet i Oslo. Om Kiruna-patienten hade behövt motsvarande vård blev det vackert att ta plats i ambulansen igen för att transporteras ytterligare 58 mil, till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Sammanlagt 116 mil, eller mer, blir det svenska alternativet.
Om patienten bor väster, norr eller öster om Kiruna kan transporten bli märkbart längre. I jämförelse med det Svenska alternativet ter sig det Norska alternativt ganska överkomligt.
När ska DN-björnen vakna?
Decennier som den av nationalsozialdemokratin uppbyggda byråkratins propagandaorgan, har skapat en speciell form av politrukimpregnerad journalistik i DN – inte olik den som fanns i Östeuropa - före murens fall. Det finns därför mycket för en dugande journalist att uträtta på DN. Få se när DN-björnen ska vakna och komma ut ur idet och upptäcka vad som hänt i omvärlden?
Hög centralisering ger hög sårbarhet.
Det som nu utspelar sig, med askmolnet, må ha varit oväntat och svårförutsägbart. Men vår sårbarhet för omvärldshändelser och naturfenomen torde inte längre gå att blunda för.
Sjukvården måste, om den ska kunna fungera med rimlig tillförlitlighet, präglas av en hög grad av decentralisering. Så mycket vård som möjligt måste förmedlas så nära hemorten som möjligt.
Centralisering av elnäten drabbar försörjningssäkerheten.
I decennier har alla stormar som drabbat elnäten i Sverige åtföljts av statliga utredningar och artiklar i branschpressen vilka förfäktat att det behövs större driftledningscentraler. Konsekvenserna av detta kunde alla iaktta i januari 2005 när stormen Gudrun slog till och över 3.000 utgående ledningars brytare löste ut ungefär samtidigt på Sydkrafts driftcentral.
Med en enda stor driftledningscentral, med ett fåtal funktionärer, blev den oundvikliga följden sammanbrott i alla Sydkrafts driftsledningsfunktioner och en handlingsförlamning som varade i flera dagar.
Askmoln + obetydligt snöfall => samhällsviktiga funktioners sammanbrott.
Om det nu även hade snöat 5 cm (!) skulle även tågen stannat, märkt som järnvägen är, av decenniers utnämnande av politruker istället för yrkesmän till chefer.
”Skicklig” vägpolitik stänger vägarna.
Med ytterligare 20 cm blötsnö hade även vägarna korkats igen, märkta som de i sin tur är av vägpolitruker och mutkolvars förstörande av vägarna med mitträcken och sidoräcken, vilka gör att vägarna inte kan hållas öppna när det snöar.
Hur mycket återstår då av samhällsuppehållande funktioner?
Även rättsväsendet under pågående sammanbrott.
Även andra samhällsviktiga funktioner fungerar illa. De flesta ouppklarade morden i landet har Christer van der Kwasts liga tillsammans med sex odugliga kinesiska folkdomstolar börjat döma en ”lämplig” person för. Så här långt har sex enhälliga domstolar dömt Quick för åtta mord som han förmodligen inte haft någonting alls med att skaffa. Som en följd av detta eftersöks inte de riktiga mördarna.
Domstolsväsendet under nedläggning.
Domstolsväsendet har ”reformerats”. Istället för att stänga de politiserade tingsrätterna som genom nämndemannasystemet förvandlats till kinesiska folkdomstolar har våra styrande istället stängt de mer juridiskt kunniga hovrätterna.
Istället för EN juridisk nivå bestående av drönare, som inte har skyldighet att rätta fel utan kan begränsa sig till att ta upp frågor som de tycker är intressanta, eller som är personligen nyttiga eller lönsamma att ta upp, har vi numera TVÅ nivåer med juridiska drönare som man måste söka prövningstillstånd till.
Byastämmor nästa?
Vad återstår att förstöra inom rättsväsendets område? Kommer vi att få söka prövningstillstånd även till tingsrätterna? Blir det som förr? Kommer de flesta rättsärenden att avgöras på byastämmor och kanske av en allt mer ålderstigen ordförande för arbetarekommunen som domare? Ja, med den skillnaden förstås, att vi kommer att betala skatter för ett helt, men för medborgarna otillgängligt, rättsväsende, som framlever sina dagar som juridiska drönare, försjunkna i självsmekeri och intressanta analyser av spännande juridiska teknikaliteter, planerande nästa middag med andra juridiska och/eller politiska drönare?
Politiska chefer måste ge plats för dugande yrkesmän.
Samhällsviktiga funktioner får inte organiseras så att de bara fungerar när det är vindstilla och solen skiner. Förr fungerade de vid alla väderlekar. Så måste det bli igen. Men då måste vi sluta tillsätta politruker som chefer och istället tillsätta yrkeskunniga chefer.
Politiker är något som man ska vara en tid och få en skälig ersättning för. När man inte längre är politiker ska man inte få ett statligt chefsjobb som man inte klarar av att sköta. Då ska man gå tillbaka till sitt gamla arbete, som man ofta inte heller klarar av att sköta, men där man gör mindre skada. Om man över huvud taget haft något riktigt arbete tidigare? Det gäller alla verksamheter som man vill att ska fungera, men det märks naturligtvis extra tydligt på vissa samhällsviktiga funktioner.
.
lördag 27 mars 2010
Angående Svensk Adressändrings manipulationer av min adress.
.
Övertorneå den 27 mars 2010
Hej Kia Johansson, Vd i svensk Adressändring.
Större delen av förra året satt jag i politiskt fängelse, i Kolmården, från mars fram till i oktober 2009.
Jag hade då en tidsbegränsad, särskild adressändring, som skickade min post till Kolmården.
Efter att tiden i politiskt fängelse var till ända har Svensk Adressändring bland annat
- fortsatt att skicka min post till Kolmården,
- senare skickat min post till en för mig helt obekant advokatfirma i Stockholm (som hade vänligheten att vidarebefordra posten till mig och informera mig),
- ännu senare återupptagit att skicka posten till Kolmården.
Vilka eventuella andra adresser, än de ovan angivna, som min post kan ha skickats till, är av naturliga skäl obekant för mig.
Det speglar säkert en del människors innersta önskan att min post även fortsättningsvis ska skickas till ett politiskt fängelse.
Till följd av Er oförmåga att sköta Era arbetsuppgifter på ett hedervärt sätt, har jag drabbats av merkostnader, förseningsavgifter, räntor, obefogade utmätningar m.m. Du förstår säkert att jag överväger att så småningom framställa ett skadeståndsyrkande mot Svensk Adressändring.
Men just nu är jag mest intresserad av att få ta del av Din förklaring till hur det har blivit så här med min adress?
Vem har agerat, på vems uppdrag och med vilken avsikt?
Naturligtvis vill jag också ta del av vilka åtgärder Du avser vidta, eller redan vidtagit, för att eventuellt komma till rätta med missförhållandena omkring Svensk Adressändrings hantering av min adress.
Jag hoppas att Du ska visa Dig ha den civila resning som vi skattebetalare förväntar oss att en medarbetare och chef i den offentliga sektorn ska ha, men som de dessvärre numera ofta saknar.
Om Du inte har det, är jag ändå tacksam, om Du har vänligheten att informera mig om vart Ni avser skicka min post den närmaste tiden, så att jag kan kontakta mottagaren och be dem vidarebefordra den till mig.
För Din information publicerar jag detta på min blogg med adress: http://mikaelstyrman.blogspot.com, eftersom jag tycker att det är viktigt att sprida kännedom bland allmänheten om hur den offentliga sektorn i Sverige fungerar respektive inte fungerar och hur den styrs.
Med vänlig hälsning
Mikael Styrman
Kopia för kännedom och eventuell åtgärd:
Regeringen
Infrastrukturminister Åsa Torstensson
103 33 STOCKHOLM
.
Övertorneå den 27 mars 2010
Hej Kia Johansson, Vd i svensk Adressändring.
Större delen av förra året satt jag i politiskt fängelse, i Kolmården, från mars fram till i oktober 2009.
Jag hade då en tidsbegränsad, särskild adressändring, som skickade min post till Kolmården.
Efter att tiden i politiskt fängelse var till ända har Svensk Adressändring bland annat
- fortsatt att skicka min post till Kolmården,
- senare skickat min post till en för mig helt obekant advokatfirma i Stockholm (som hade vänligheten att vidarebefordra posten till mig och informera mig),
- ännu senare återupptagit att skicka posten till Kolmården.
Vilka eventuella andra adresser, än de ovan angivna, som min post kan ha skickats till, är av naturliga skäl obekant för mig.
Det speglar säkert en del människors innersta önskan att min post även fortsättningsvis ska skickas till ett politiskt fängelse.
Till följd av Er oförmåga att sköta Era arbetsuppgifter på ett hedervärt sätt, har jag drabbats av merkostnader, förseningsavgifter, räntor, obefogade utmätningar m.m. Du förstår säkert att jag överväger att så småningom framställa ett skadeståndsyrkande mot Svensk Adressändring.
Men just nu är jag mest intresserad av att få ta del av Din förklaring till hur det har blivit så här med min adress?
Vem har agerat, på vems uppdrag och med vilken avsikt?
Naturligtvis vill jag också ta del av vilka åtgärder Du avser vidta, eller redan vidtagit, för att eventuellt komma till rätta med missförhållandena omkring Svensk Adressändrings hantering av min adress.
Jag hoppas att Du ska visa Dig ha den civila resning som vi skattebetalare förväntar oss att en medarbetare och chef i den offentliga sektorn ska ha, men som de dessvärre numera ofta saknar.
Om Du inte har det, är jag ändå tacksam, om Du har vänligheten att informera mig om vart Ni avser skicka min post den närmaste tiden, så att jag kan kontakta mottagaren och be dem vidarebefordra den till mig.
För Din information publicerar jag detta på min blogg med adress: http://mikaelstyrman.blogspot.com, eftersom jag tycker att det är viktigt att sprida kännedom bland allmänheten om hur den offentliga sektorn i Sverige fungerar respektive inte fungerar och hur den styrs.
Med vänlig hälsning
Mikael Styrman
Kopia för kännedom och eventuell åtgärd:
Regeringen
Infrastrukturminister Åsa Torstensson
103 33 STOCKHOLM
.
tisdag 16 mars 2010
söndag 14 mars 2010
”Kraftverket i Ekfors orsakar översvämning.”
.
Ja, så basunerar Haparandabladet(NS) ut, att vattnet söker sig upp till landsvägen mellan Ekfors och Armasjärvi. Ett antal anonyma sakkunniga bereds även möjlighet att dels påpeka, att så även skett ”någon gång i mitten på 1980-talet. –Då tvingades bolaget köra kraftverket även när det var kallt för att inte turbinen skulle frysa.” Dels påpekas ”Konstigt förresten att han inte passat på och kört kraftverket då priserna var höga.” Artikeln avslutas med uppgiften att ”HB har sökt Ekforsbolagens vd, Mikael Styrman, utan att få kontakt med honom".
Viljan att uttala sig omvänt beroende av kunnandet.
Av denna i huvudsak obegripliga sörja, som den av politiskt styrda statsbidrag drivna Haparandabladets prisbelönta stjärnreporter har fått till, kan möjligen den som känner till sakförhållanden få intrycket att viljan att uttala sig står i omvänt beroende till kunnandet på området.
Den som bygger i utbyggt vattendrag måste beakta pågående verksamhet.
Kraftverket i Ekfors, och den vattendom som reglerar vattenföringen, är tillkomna i början av 1920-talet och verken har, såvitt bekant, drivits utan nämnvärda problem med svallis fram till ungefär mitten av 1980-talet. Vid denna tidpunkt byggde vägverket om bron över Puostijoki och ändrade då den yta som Puostijokis vatten fördelas på när den passerar bron. Samtidigt var man, sannolikt i missriktad välvilja, framme med grävmaskin, lagligt eller olagligt, och ändrade bottenförhållandena vid bron varefter svallis i tidigare ej skådad omfattning uppstår. Och 2010 skriver HB med ovanstående rubrik, att den för 90 år sedan genomförda vattenregleringen orsakar översvämning av den 60 år senare uppförda bron. Det är ju faktiskt upp till den som bygger bron att se till att knyta till sig den kompetens som krävs för att inte den bro man bygger ska skada vattenföringen i det utbyggda vattendraget.
Svallisens fundamenta.
Av artikeln kan förstås, att vattnet bör släppas på under en längre tid för att undvika översvämning längre ned (på grund av svallis, min anmärkning). I verkligheten är det dessvärre tvärtom. Mängden svallis som bildas ökar påtagligt i samband med kombinationen kyla och låg vattenströmning. Om man verkligen vill att bron ska korkas igen av svallis och vägen översvämmas då ska man släppa på vatten försiktigt under lång tid. Då bildas nämligen mycket svallis som efter en tid lägger igen den öppning för vatten som finns under bron. Om bron och bäckbotten är felaktigt utformade tilltar benägenheten att svalla igen.
Tyvärr råder inte Ekforsbolagen över all vattenföring i den aktuella bäcken. Nedströms kraftverken ansluter mindre vattenflöden som bildar svallis även då kraftverken står stilla.
Okunnigt om kraftverk.
Kraftverken drivs som tidigare med korttidsreglering. Verkens produktion beror på ett flertal faktorer som tillgång till vatten, pågående tillrinning, temperatur, energi- och effektpriser osv.
För att något belysa kvaliteten i den prisbelönta stjärnreporterns artikel kan jag nämna att kraftverk typiskt sett körs när det är kallt. Det beror dock inte på rädsla för att de ska frysa utan på att det är då elen behövs som bäst. På 1980-talet, som nämns i artikeln, fick detta genomslag i elpriserna och styrde i högre grad produktionen.
Fram till 1980-talet fungerade det.
Efter denna tidpunkt upptäckte vår svenska byråkrati, och våra politiker, elbranschen. Den var då en utomordentligt väl fungerande sektor, helt opåverkad av politisk klåfingrighet. Därefter har branschen hemsökts av en orgie av långt gående och radikalt förändrande lagstiftning. Det har lett till att branschen, som redan tidigare bestod av onödigt få företag, ca 300 st att jämföra med över 3.000 i slutet av 1950-talet, numera i det närmaste helt kontrolleras av tre(!) företag. I sin tur har det resulterat i att elpriserna har stigit från ca 15 öre per kWh till numera vanligt förekommande priser mellan 50 öre och en krona, ofta mer. Skatterna har ungefär tredubblats under tiden och nätbolagen har skalat bort sin driftsäkerhet. Sveriges elabonnenter har förlorat, och förlorar på detta. Någon måste väl ha vunnit på det? Det kan väl inte bara bero på dumhet även om det fenomenet inte är direkt ovanligt i byråkratin och det politiska systemet?
Prisincitament ersatt av likgiltighet.
En ytterligare följd av politikens och byråkratins omsorger har blivit att det prisincitament som nämndes i artikeln, med höga priser till följd av brist på el kraftigt avtagit, delvis helt försvunnit. Men detta är i paritet med energipolitiken i övrigt. Den innebär numera att skattemedel i stor mängd, som kunde användas för att förse oss med billig el, istället blåses bort med vindkraftverk. Dessa producerar svårreglerad el på slumpmässiga tider, snart sagt när som helst, utom när elen behövs som bäst. Då står vindkraftverken stilla.
Som SL och SJ men utan tidtabell och med nedlagd rusningstrafik.
Statens satsning på vindkraftverk kan, för att göra det konkret och begripligt, jämföras med om SL och SJ skulle inköpa bussar, tunnelbane- och pendeltåg, som fungerar då och då, utan att man i förväg vet när och kan göra tidtabeller, och dessutom inte fungerar alls under rusningstid. Jag är medveten om, att det i vinter har kunnat tyckas att det är så det är med SL och SJ, men det ska jag återkomma till.
Vattenrättslig bakgrund.
Den som är lite bevandrad i vattenrätt vet, att den som kommer först har bästa rätten. Ekfors kraftverk och vattendom tillkom i början av 1920-talet. Vägverket byggde en bro i början av 1940-talet, vill jag minnas. Den som kommer efter har att beakta redan pågående verksamheter i vattensystemet, vilket man av allt att döma också gjorde då. Ekfors byggde om sitt kraftverk och byggde ett ytterligare kraftverk nedströms, i skarven mellan 1950 och 1960-talen, vilkas vattenföring regleras i vattendomen från 1920-talet. Ytterligare ca 25 år förflyter utan problem.
På 1980-talet byggde vägverket en ny bro varefter svallisen blev ett problem.
De röda bröderna griper in.
Då ingriper de röda bröderna från länsstyrelsen, Överby och Co, och påpekar att Vägverkets vattendom för bron är av äldre datum än domen för Ekfors andra kraftverk och följaktligen ska Ekfors stå för kostnaderna för den felbyggda och möjligen delvis olagligt tillkomna bron. Det blev ju naturligtvis ingenting av detta eftersom vattenföringen regleras i vattendomen från 1920-talet.
Efter min fars bortgång, när Ekforsbolagen är försatta i blockad av Unga Örnar, förlåt Elektrikerförbundet ska det vara, dyker de röda bröderna på länsstyrelsen, Johansson och Överby, upp på vårt kontor. Då anade jag inte att jag 2005 skulle komma att bli olagligt anhållen av den av den organiserade brottsligheten kontrollerade åklagaren Jan Wallström, bland annat grundlöst anklagad för överdämning.
Trots att de röda bröderna på länsstyrelsen ganska nyligt fungerat som Vägverkets ombud och åberopat att vattendomen för Ekfors nedre kraftverk var av yngre datum än vägverkets vattendom sätter de nu upp en förvånad min på mitt kontor och säger: "Finns det TVÅ kraftverk? Vi har bara uppgift om ett från 1920-talet. Kommer Du att ansöka om lagligförklaring av det nyare kraftverket?"
De försökte, mot bättre vetande, lura mig att söka en onödig vattendom. De gjorde så, bland annat därför, att det är sökanden som står för kostnaderna i en vattendomsprocess.
Så fungerar det alltså på länsstyrelsen i norrbotten. När det passar ”rörelsens” syften kan man vara ovetande om det ena kraftverket, för att sedan, när det är lämpligt, glömma bort det kraftverk man nyss kände till, för att istället veta om det som nyss var okänt. Ingen tråd, ingen ryggrad, ingen heder.
Ingen ställs till ansvar.
Som rättsrötan numera brett ut sig så långt inom statsförvaltningen har naturligtvis ingen av dessa förbrytare ställts till ansvar. Det blir istället alltmer utbrett att rättsväsendet slutat fungera. Så utbrett att det inte längre är ovanligt att förbrytare leker åklagare och domare.
Haparandabladet förföljer företagare och zigenare.
Haparandabladet finansieras av sveriges skattebetalare för att vara megafon åt lokala skurkaktigt lagda politiker. Det tar sig de underligaste uttryck. Än förföljer man företagare som inte viker sig för en korrumperad politisk rörelse och lyckas tillsammans med de korrumperade bröderna få vederbörande satt i politiskt fängelse. Än förföljer man zigenare för att lokala politiker har svårt för zigenare. Man hetsar så grundligt faktiskt, att man lyckas få en zigensk familj inlåst i fängelse i 30-talet år för att ha befunnit sig på sin egen tomt. Högsta Domstolen går i vanlig ordning och gömmer sig när det blir politiskt känsligt. Och den korrumperade tidningsägaren, Örjan-Smörjan, som ju är den som verkligen borde skaka galler, väljs in i Tidningsutgivarnas styrelse, och hans reporter belönas med papegojmärken. Dock inte järnkorset denna gång, vilket var fallet förra gången en nordeuropeisk demokrati fallerade.
Använd Haparandabladets mutpengar till sjukvård.
Det vore naturligtvis att föredra om de 2,5 miljoner som används för att göra Haparandabladet till den organiserade brottslighetens megafon istället användes till något för nationalhushållningen nyttigt. Exempelvis kan man dra in bidraget och använda pengarna till sjukvård i Östra Norrbotten. De politiska partierna får generösa bidrag från Sveriges skattebetalare. Dessa kan användas till att föra ut partiernas budskap.
Ingen offentligt anställd brottsling blir dömd.
Eftersom vi, som väljare, inte tillräckligt har satt oss till motvärn när våra politiker infört fascistlagstiftning enligt vilken politiker som begår lagbrott inte kan åtalas, kan man säga att vi har den offentliga sektor och det rättsväsende vi förtjänar. Ingen statstjänsteman som begår brott som är politiskt initierat blir idag åtalad och dömd. Enligt lagen ska det ske men i praktiken blundar rättsväsendet kollektivt när något uppdagas.
Italien - ett föregångsland.
I Sverige brukar vi, ganska vårdslöst, jämföra oss med Italien när vi vill kunna jämföra oss med något som är korrumperat och fungerar sämre. Men en sådan jämförelse utfaller idag till stor besvikelse för svensk del. I Italien bedrivs ett aktivt arbete för att komma till rätta med den organiserade brottsligheten. Där finns separata parallella poliskårer som håller ordning på varandra och försvårar korruption av polismakten. I Sverige däremot utreder den som begår brotten sina egna brott med naturlig påföljd att snart ingen åtalas och döms. Ofta arbetar våra myndigheter i symbios med den organiserade brottsligheten som exempelvis i fråga om slavhandeln med utländska bärplockare där en offentlig institution är ägare till det företag som drar nytta av slavhandeln och där myndigheterna skräddarsyr ett regelverk för att främja slavhandeln och försvåra för slavhandlarens konkurrenter. Och för att hålla uppe skenet åtalar åklagarattrappen Jan Wallström några obetydliga springpojkar men sticker svansen mellan benen och blundar när den organiserade brottsligheten kommer på tal.
Avskaffa straffriheten och preskriptionstiden.
Detta måste vi själva se till att ändra på. Jag har svårt att tro att det ska kunna ske utan att man tar bort straffrihet och preskriptionstid för brott begångna av politiker respektive brott som begås inom rättsväsendet. Med nödvändighet måste det ske retroaktivt. Ingen korrumperad representant för vare sig rättsväsende eller politik har något incitament att förändra sitt beteende. Det krävs att han/hon är medveten om att i framtiden kunna ställas till svars. Att vara tvungen att kunna objektivt rättfärdiga sina handlingar för att inte få skaka galler och bli fråntagen förmåner erhållna genom brottslig verksamhet.
.
Ja, så basunerar Haparandabladet(NS) ut, att vattnet söker sig upp till landsvägen mellan Ekfors och Armasjärvi. Ett antal anonyma sakkunniga bereds även möjlighet att dels påpeka, att så även skett ”någon gång i mitten på 1980-talet. –Då tvingades bolaget köra kraftverket även när det var kallt för att inte turbinen skulle frysa.” Dels påpekas ”Konstigt förresten att han inte passat på och kört kraftverket då priserna var höga.” Artikeln avslutas med uppgiften att ”HB har sökt Ekforsbolagens vd, Mikael Styrman, utan att få kontakt med honom".
Viljan att uttala sig omvänt beroende av kunnandet.
Av denna i huvudsak obegripliga sörja, som den av politiskt styrda statsbidrag drivna Haparandabladets prisbelönta stjärnreporter har fått till, kan möjligen den som känner till sakförhållanden få intrycket att viljan att uttala sig står i omvänt beroende till kunnandet på området.
Den som bygger i utbyggt vattendrag måste beakta pågående verksamhet.
Kraftverket i Ekfors, och den vattendom som reglerar vattenföringen, är tillkomna i början av 1920-talet och verken har, såvitt bekant, drivits utan nämnvärda problem med svallis fram till ungefär mitten av 1980-talet. Vid denna tidpunkt byggde vägverket om bron över Puostijoki och ändrade då den yta som Puostijokis vatten fördelas på när den passerar bron. Samtidigt var man, sannolikt i missriktad välvilja, framme med grävmaskin, lagligt eller olagligt, och ändrade bottenförhållandena vid bron varefter svallis i tidigare ej skådad omfattning uppstår. Och 2010 skriver HB med ovanstående rubrik, att den för 90 år sedan genomförda vattenregleringen orsakar översvämning av den 60 år senare uppförda bron. Det är ju faktiskt upp till den som bygger bron att se till att knyta till sig den kompetens som krävs för att inte den bro man bygger ska skada vattenföringen i det utbyggda vattendraget.
Svallisens fundamenta.
Av artikeln kan förstås, att vattnet bör släppas på under en längre tid för att undvika översvämning längre ned (på grund av svallis, min anmärkning). I verkligheten är det dessvärre tvärtom. Mängden svallis som bildas ökar påtagligt i samband med kombinationen kyla och låg vattenströmning. Om man verkligen vill att bron ska korkas igen av svallis och vägen översvämmas då ska man släppa på vatten försiktigt under lång tid. Då bildas nämligen mycket svallis som efter en tid lägger igen den öppning för vatten som finns under bron. Om bron och bäckbotten är felaktigt utformade tilltar benägenheten att svalla igen.
Tyvärr råder inte Ekforsbolagen över all vattenföring i den aktuella bäcken. Nedströms kraftverken ansluter mindre vattenflöden som bildar svallis även då kraftverken står stilla.
Okunnigt om kraftverk.
Kraftverken drivs som tidigare med korttidsreglering. Verkens produktion beror på ett flertal faktorer som tillgång till vatten, pågående tillrinning, temperatur, energi- och effektpriser osv.
För att något belysa kvaliteten i den prisbelönta stjärnreporterns artikel kan jag nämna att kraftverk typiskt sett körs när det är kallt. Det beror dock inte på rädsla för att de ska frysa utan på att det är då elen behövs som bäst. På 1980-talet, som nämns i artikeln, fick detta genomslag i elpriserna och styrde i högre grad produktionen.
Fram till 1980-talet fungerade det.
Efter denna tidpunkt upptäckte vår svenska byråkrati, och våra politiker, elbranschen. Den var då en utomordentligt väl fungerande sektor, helt opåverkad av politisk klåfingrighet. Därefter har branschen hemsökts av en orgie av långt gående och radikalt förändrande lagstiftning. Det har lett till att branschen, som redan tidigare bestod av onödigt få företag, ca 300 st att jämföra med över 3.000 i slutet av 1950-talet, numera i det närmaste helt kontrolleras av tre(!) företag. I sin tur har det resulterat i att elpriserna har stigit från ca 15 öre per kWh till numera vanligt förekommande priser mellan 50 öre och en krona, ofta mer. Skatterna har ungefär tredubblats under tiden och nätbolagen har skalat bort sin driftsäkerhet. Sveriges elabonnenter har förlorat, och förlorar på detta. Någon måste väl ha vunnit på det? Det kan väl inte bara bero på dumhet även om det fenomenet inte är direkt ovanligt i byråkratin och det politiska systemet?
Prisincitament ersatt av likgiltighet.
En ytterligare följd av politikens och byråkratins omsorger har blivit att det prisincitament som nämndes i artikeln, med höga priser till följd av brist på el kraftigt avtagit, delvis helt försvunnit. Men detta är i paritet med energipolitiken i övrigt. Den innebär numera att skattemedel i stor mängd, som kunde användas för att förse oss med billig el, istället blåses bort med vindkraftverk. Dessa producerar svårreglerad el på slumpmässiga tider, snart sagt när som helst, utom när elen behövs som bäst. Då står vindkraftverken stilla.
Som SL och SJ men utan tidtabell och med nedlagd rusningstrafik.
Statens satsning på vindkraftverk kan, för att göra det konkret och begripligt, jämföras med om SL och SJ skulle inköpa bussar, tunnelbane- och pendeltåg, som fungerar då och då, utan att man i förväg vet när och kan göra tidtabeller, och dessutom inte fungerar alls under rusningstid. Jag är medveten om, att det i vinter har kunnat tyckas att det är så det är med SL och SJ, men det ska jag återkomma till.
Vattenrättslig bakgrund.
Den som är lite bevandrad i vattenrätt vet, att den som kommer först har bästa rätten. Ekfors kraftverk och vattendom tillkom i början av 1920-talet. Vägverket byggde en bro i början av 1940-talet, vill jag minnas. Den som kommer efter har att beakta redan pågående verksamheter i vattensystemet, vilket man av allt att döma också gjorde då. Ekfors byggde om sitt kraftverk och byggde ett ytterligare kraftverk nedströms, i skarven mellan 1950 och 1960-talen, vilkas vattenföring regleras i vattendomen från 1920-talet. Ytterligare ca 25 år förflyter utan problem.
På 1980-talet byggde vägverket en ny bro varefter svallisen blev ett problem.
De röda bröderna griper in.
Då ingriper de röda bröderna från länsstyrelsen, Överby och Co, och påpekar att Vägverkets vattendom för bron är av äldre datum än domen för Ekfors andra kraftverk och följaktligen ska Ekfors stå för kostnaderna för den felbyggda och möjligen delvis olagligt tillkomna bron. Det blev ju naturligtvis ingenting av detta eftersom vattenföringen regleras i vattendomen från 1920-talet.
Efter min fars bortgång, när Ekforsbolagen är försatta i blockad av Unga Örnar, förlåt Elektrikerförbundet ska det vara, dyker de röda bröderna på länsstyrelsen, Johansson och Överby, upp på vårt kontor. Då anade jag inte att jag 2005 skulle komma att bli olagligt anhållen av den av den organiserade brottsligheten kontrollerade åklagaren Jan Wallström, bland annat grundlöst anklagad för överdämning.
Trots att de röda bröderna på länsstyrelsen ganska nyligt fungerat som Vägverkets ombud och åberopat att vattendomen för Ekfors nedre kraftverk var av yngre datum än vägverkets vattendom sätter de nu upp en förvånad min på mitt kontor och säger: "Finns det TVÅ kraftverk? Vi har bara uppgift om ett från 1920-talet. Kommer Du att ansöka om lagligförklaring av det nyare kraftverket?"
De försökte, mot bättre vetande, lura mig att söka en onödig vattendom. De gjorde så, bland annat därför, att det är sökanden som står för kostnaderna i en vattendomsprocess.
Så fungerar det alltså på länsstyrelsen i norrbotten. När det passar ”rörelsens” syften kan man vara ovetande om det ena kraftverket, för att sedan, när det är lämpligt, glömma bort det kraftverk man nyss kände till, för att istället veta om det som nyss var okänt. Ingen tråd, ingen ryggrad, ingen heder.
Ingen ställs till ansvar.
Som rättsrötan numera brett ut sig så långt inom statsförvaltningen har naturligtvis ingen av dessa förbrytare ställts till ansvar. Det blir istället alltmer utbrett att rättsväsendet slutat fungera. Så utbrett att det inte längre är ovanligt att förbrytare leker åklagare och domare.
Haparandabladet förföljer företagare och zigenare.
Haparandabladet finansieras av sveriges skattebetalare för att vara megafon åt lokala skurkaktigt lagda politiker. Det tar sig de underligaste uttryck. Än förföljer man företagare som inte viker sig för en korrumperad politisk rörelse och lyckas tillsammans med de korrumperade bröderna få vederbörande satt i politiskt fängelse. Än förföljer man zigenare för att lokala politiker har svårt för zigenare. Man hetsar så grundligt faktiskt, att man lyckas få en zigensk familj inlåst i fängelse i 30-talet år för att ha befunnit sig på sin egen tomt. Högsta Domstolen går i vanlig ordning och gömmer sig när det blir politiskt känsligt. Och den korrumperade tidningsägaren, Örjan-Smörjan, som ju är den som verkligen borde skaka galler, väljs in i Tidningsutgivarnas styrelse, och hans reporter belönas med papegojmärken. Dock inte järnkorset denna gång, vilket var fallet förra gången en nordeuropeisk demokrati fallerade.
Använd Haparandabladets mutpengar till sjukvård.
Det vore naturligtvis att föredra om de 2,5 miljoner som används för att göra Haparandabladet till den organiserade brottslighetens megafon istället användes till något för nationalhushållningen nyttigt. Exempelvis kan man dra in bidraget och använda pengarna till sjukvård i Östra Norrbotten. De politiska partierna får generösa bidrag från Sveriges skattebetalare. Dessa kan användas till att föra ut partiernas budskap.
Ingen offentligt anställd brottsling blir dömd.
Eftersom vi, som väljare, inte tillräckligt har satt oss till motvärn när våra politiker infört fascistlagstiftning enligt vilken politiker som begår lagbrott inte kan åtalas, kan man säga att vi har den offentliga sektor och det rättsväsende vi förtjänar. Ingen statstjänsteman som begår brott som är politiskt initierat blir idag åtalad och dömd. Enligt lagen ska det ske men i praktiken blundar rättsväsendet kollektivt när något uppdagas.
Italien - ett föregångsland.
I Sverige brukar vi, ganska vårdslöst, jämföra oss med Italien när vi vill kunna jämföra oss med något som är korrumperat och fungerar sämre. Men en sådan jämförelse utfaller idag till stor besvikelse för svensk del. I Italien bedrivs ett aktivt arbete för att komma till rätta med den organiserade brottsligheten. Där finns separata parallella poliskårer som håller ordning på varandra och försvårar korruption av polismakten. I Sverige däremot utreder den som begår brotten sina egna brott med naturlig påföljd att snart ingen åtalas och döms. Ofta arbetar våra myndigheter i symbios med den organiserade brottsligheten som exempelvis i fråga om slavhandeln med utländska bärplockare där en offentlig institution är ägare till det företag som drar nytta av slavhandeln och där myndigheterna skräddarsyr ett regelverk för att främja slavhandeln och försvåra för slavhandlarens konkurrenter. Och för att hålla uppe skenet åtalar åklagarattrappen Jan Wallström några obetydliga springpojkar men sticker svansen mellan benen och blundar när den organiserade brottsligheten kommer på tal.
Avskaffa straffriheten och preskriptionstiden.
Detta måste vi själva se till att ändra på. Jag har svårt att tro att det ska kunna ske utan att man tar bort straffrihet och preskriptionstid för brott begångna av politiker respektive brott som begås inom rättsväsendet. Med nödvändighet måste det ske retroaktivt. Ingen korrumperad representant för vare sig rättsväsende eller politik har något incitament att förändra sitt beteende. Det krävs att han/hon är medveten om att i framtiden kunna ställas till svars. Att vara tvungen att kunna objektivt rättfärdiga sina handlingar för att inte få skaka galler och bli fråntagen förmåner erhållna genom brottslig verksamhet.
.
söndag 7 mars 2010
Landstinget inget självspelande piano.
.
Landstinget är ett bra, eller kanske snarare avskräckande, exempel på vad som händer med stora kollektiva organisationer. De upphör efter en tid att arbeta för ägarnas/grundarnas syften och börjar arbeta för sina egna syften, om de inte har en dugande ägare som håller dem kvar på rätt kurs.
Det har exempelvis återkommande varit ett problem inom bondekooperationen. Ursprungligen startades bondekooperationen för att främja böndernas/ägarnas situation. Successivt har organisationen/-erna glidit över till att främja sin egen organisation, ofta på böndernas bekostnad.
Periodvis, och under svaga, oprofilerade, bonderepresentanter har situationen förvärrats och bönderna nära nog förslavats. Under starkare, mer profilerade, bönder som förtroendevalda har situationen förbättrats.
De nuvarande ledande politikerna inom landstinget är ju inte precis den starka och handlingskraftiga sorten. Det lyser ju om dem lång väg. Man kan lika gärna intervjua ett frågetecken ur ABC-boken som någon av de politiker som påstås styra landstinget. Inget kan passa tjänstemannamaffian som rutar in egna stycken av landstingets ekonomi bättre. Det är därför som landstinget används för andra syften än avsett.
Tack vare svaga politiker kan oegentligheter som exempelvis tvätterisåpan återkommande utspela sig, med enorma merkostnader som följd. Somligt blir offentligt känt, annat sopas under mattan. Inget passar tjänstemännen bättre än en alkis i ledningen biträdd av några vandrande frågetecken.
Det är upp till Norrbottens befolkning att ändra på detta. Det kommer inte att ändra på sig självt. Däremot kommer sjukvården att fortsätta att försämras tills Norrbottens befolkning tar sig i kragen och gör något åt detta.
.
Landstinget är ett bra, eller kanske snarare avskräckande, exempel på vad som händer med stora kollektiva organisationer. De upphör efter en tid att arbeta för ägarnas/grundarnas syften och börjar arbeta för sina egna syften, om de inte har en dugande ägare som håller dem kvar på rätt kurs.
Det har exempelvis återkommande varit ett problem inom bondekooperationen. Ursprungligen startades bondekooperationen för att främja böndernas/ägarnas situation. Successivt har organisationen/-erna glidit över till att främja sin egen organisation, ofta på böndernas bekostnad.
Periodvis, och under svaga, oprofilerade, bonderepresentanter har situationen förvärrats och bönderna nära nog förslavats. Under starkare, mer profilerade, bönder som förtroendevalda har situationen förbättrats.
De nuvarande ledande politikerna inom landstinget är ju inte precis den starka och handlingskraftiga sorten. Det lyser ju om dem lång väg. Man kan lika gärna intervjua ett frågetecken ur ABC-boken som någon av de politiker som påstås styra landstinget. Inget kan passa tjänstemannamaffian som rutar in egna stycken av landstingets ekonomi bättre. Det är därför som landstinget används för andra syften än avsett.
Tack vare svaga politiker kan oegentligheter som exempelvis tvätterisåpan återkommande utspela sig, med enorma merkostnader som följd. Somligt blir offentligt känt, annat sopas under mattan. Inget passar tjänstemännen bättre än en alkis i ledningen biträdd av några vandrande frågetecken.
Det är upp till Norrbottens befolkning att ändra på detta. Det kommer inte att ändra på sig självt. Däremot kommer sjukvården att fortsätta att försämras tills Norrbottens befolkning tar sig i kragen och gör något åt detta.
.
torsdag 4 mars 2010
Stordådens tid är inte förbi.
.
Ölgren och landstingsbyråkratin tar på sig spenderbyxorna.
Distriktsköterskemottagningen i Nattavaara blir kvar,
en dag i veckan,
över valet.
.
Ölgren och landstingsbyråkratin tar på sig spenderbyxorna.
Distriktsköterskemottagningen i Nattavaara blir kvar,
en dag i veckan,
över valet.
.
tisdag 2 mars 2010
Etablissemangets manipulationer och deras mutkolvar.
.
(Svar till Peters frågor med anledning av bloggen ”Rädda Vården dementerar”.)
Svar: Det skulle det säkert. Avsikten med påpekandet var att visa hur absurt Kurirens påstående om våra avsikter är.
På Kuriren hittade man själva på, och lade i vår mun, att vi skulle ha dragit igång partiet för att få 4.500 röster och ta oss in i landstingsfullmäktige. Ett urbota dumt påstående. Att det finns en avsikt med detta framgår ganska tydligt av att Kuriren vägrat att rätta uppgiften trots att vi påpekat förhållandet.
Varför lägger då Kuriren sådant i vår mun?
Det har förmodligen samma bakgrund som de pseudovetenskapliga artiklarna med Simon Matti.
Skakade som etablissemanget var onsdagen den 24/2 när röstningen i NSD visade att 24-25 % av läsarna skulle rösta på Rädda Vården blev det brandkårsutryckning framåt lunch. Röstningen fortsatte men siffran om antalet avlagda röster doldes plötsligt. Procenttalet uppdaterades inte längre. Något senare gömdes artikeln undan, så väl att man fick vara ganska duktig för att hitta igen den.
Vilket röstetal vi fick får vi väl aldrig veta, men så mycket vet vi, att vid lunch hade vi 24 % och då fick det politiska etablissemanget spader.
En sak till vet vi. Det utlöste de ur journalistisk professionell synpunkt katastrofala artiklarna i Kuriren fredagen den 26/2. Efter att minst 24% hade uttalat att de skulle rösta på oss i NSD, kommer Kuriren med sin pseudovetenskapliga gallimattias och låtsas som om det är tveksamt att vi skulle kunna nå 4.500 röster.
Det är uppenbart att det var ett försök att manipulera läsarna, att förskjuta fokus. Istället för att fundera på hur mycket över 25% vi skulle kunna få (25% motsvarar ca 40.000 röster i landstingsvalet), försökte man få läsarna att tänka i banor som om vi skulle få över eller under 4.500 röster. Det är ju inget annat än skamligt att bete sig på det sättet. Och Norrbottens-Kuriren kallar mig och Anders Mansten för rättshaverister, i förringande syfte! Vilket epitet passar då på Kurirens krutuppfinnare?
Börjar det bli dags för kollektivt harakiri på Kuriren?
– Kollektiv hjärnblödning tycks man ju ha drabbats av redan.
.
(Svar till Peters frågor med anledning av bloggen ”Rädda Vården dementerar”.)
Svar: Det skulle det säkert. Avsikten med påpekandet var att visa hur absurt Kurirens påstående om våra avsikter är.
På Kuriren hittade man själva på, och lade i vår mun, att vi skulle ha dragit igång partiet för att få 4.500 röster och ta oss in i landstingsfullmäktige. Ett urbota dumt påstående. Att det finns en avsikt med detta framgår ganska tydligt av att Kuriren vägrat att rätta uppgiften trots att vi påpekat förhållandet.
Varför lägger då Kuriren sådant i vår mun?
Det har förmodligen samma bakgrund som de pseudovetenskapliga artiklarna med Simon Matti.
Skakade som etablissemanget var onsdagen den 24/2 när röstningen i NSD visade att 24-25 % av läsarna skulle rösta på Rädda Vården blev det brandkårsutryckning framåt lunch. Röstningen fortsatte men siffran om antalet avlagda röster doldes plötsligt. Procenttalet uppdaterades inte längre. Något senare gömdes artikeln undan, så väl att man fick vara ganska duktig för att hitta igen den.
Vilket röstetal vi fick får vi väl aldrig veta, men så mycket vet vi, att vid lunch hade vi 24 % och då fick det politiska etablissemanget spader.
En sak till vet vi. Det utlöste de ur journalistisk professionell synpunkt katastrofala artiklarna i Kuriren fredagen den 26/2. Efter att minst 24% hade uttalat att de skulle rösta på oss i NSD, kommer Kuriren med sin pseudovetenskapliga gallimattias och låtsas som om det är tveksamt att vi skulle kunna nå 4.500 röster.
Det är uppenbart att det var ett försök att manipulera läsarna, att förskjuta fokus. Istället för att fundera på hur mycket över 25% vi skulle kunna få (25% motsvarar ca 40.000 röster i landstingsvalet), försökte man få läsarna att tänka i banor som om vi skulle få över eller under 4.500 röster. Det är ju inget annat än skamligt att bete sig på det sättet. Och Norrbottens-Kuriren kallar mig och Anders Mansten för rättshaverister, i förringande syfte! Vilket epitet passar då på Kurirens krutuppfinnare?
Börjar det bli dags för kollektivt harakiri på Kuriren?
– Kollektiv hjärnblödning tycks man ju ha drabbats av redan.
.
Journalistikens dödgrävare.
.
(Svar till Peters kommentar till bloggen ”Det handlar inte om några OBS-platser”.)
I västerlandet betraktas media som den tredje statsmakten, med uppgift att granska makten. I Sverige och Norrbotten råder en märklig ordning. Det är nästan tvärtom. Ofta granskar media den som vill att makten ska granskas.
Någon gång när jag har varit i delo med någon stor aktör och kunnat uppmärksamma media på någon oegentlighet som pågick, har det ändå inte resultat i någon granskning. Istället har aktören i fråga strax efter dammat av en gammal annonskampanj och kört ett extravarv på den, trots att budskapet var inaktuellt. Vattenfall och Dagens Nyheter gjorde så en gång minns jag.
Landstinget köper återkommande mutannonser i Norrbottens tidningar för att undgå journalistisk granskning. De pengarna används inte till sjukvård. Det kan handla om 2-3 helsidor åt gången, som inte har mer sakinnehåll än vad som ryms på ett vykort. Ibland köper man en hel bilaga, med arbetets hjältar-reportage i bästa Sovjetunionen-stil. Men avsikten är trots allt att muta pressen.
Pressens motprestation är utebliven journalistisk granskning, men det kan också vara att motarbeta någon annan, som till exempel Norrbottens-Kuriren gjorde fredagen den 26 februari med Rädda Vården.
Det är inte helt olikt beskyddarverksamhet. När man väl märker att någon är benägen att annonsera stort, så snart man andas om granskning, blir det nog svårt att låta bli att missbruka möjligheten.
Pressen kan även köpas på annat sätt. Medarbetare som av och till får bidrag för att starta olika dödfödda företagsprojekt, och emellanåt leker redaktörer, för att snart vara igång som bidragsföretagare igen, är inte heller särskilt benägna att granska makten. Tvärtom kan de helt sonika ljuga ihop reportage och publicera falska elprisjämförelser som helt saknar verklighetsgrund, till och med på julafton.
Det är klart att jag förstod att Mattis-pojken syftade på något som skulle ha hänt tidigare. Jag kunde bara inte låta bli att skoja med det löjliga och klumpigt genomförda manipulativa inslaget om Rädda Vården.
De flesta, men kanske inte alla, förstår naturligtvis att det inte finns en möjlighet i världen att spå vilka chanser Rädda Vården har i valet i höst, redan någon dag efter bildandet. Norrbottens-Kuriren försökte ge sina politiska manipulationer en vetenskaplig touch. Det var fult gjort tycker jag. Att göra det så klumpigt och genomskinligt riskerar ju dessutom bara att tidningen gör sig löjlig.
Norrbottens-Kuriren är ju redan tidigare på dekis och i kraftig utförsbacke. Många läsare överger Kuriren och det finns säkert flera skäl till detta. Ett av dem är utan tvekan förlorad trovärdighet orsakad av allt för genomskinliga försök att manipulera läsarna. Alla läsare kanske inte förstår. Men fler förstår mer än Kurirens redaktionsledning och vissa journalister verkar inse. Bara för att läsarna inte ställer sig på barrikaderna och kraxar när man avslöjat tidningens manipulationer tror man på tidningen att läsarna inget begripit.
Det är uppenbart att en del på Kuriren har fel på självbilden och att man därför kan ana föraktet för läsarna i de mer eller mindre klumpiga försöken att manipulera, istället för att rapportera. Och vad händer med en tidning som visar att den föraktar sina läsare? Jo, det kan jag tala om – den förlorar sina läsare. Det är för övrigt precis vad som sker med Kuriren.
Om Kuriren var min tidning skulle jag städa bort en del skräp där. Jag skulle tala om för dem som blev kvar på Kuriren att politiska manipulationer av läsarna må ha varit en bra business förr, men att tiderna är andra nu. Det riskerar att bli ungefär som när man pissar i byxorna. Judaspengarna värmer först men eftersom de skrämmer bort läsarna leder de till tidningens nedläggning.
.
(Svar till Peters kommentar till bloggen ”Det handlar inte om några OBS-platser”.)
I västerlandet betraktas media som den tredje statsmakten, med uppgift att granska makten. I Sverige och Norrbotten råder en märklig ordning. Det är nästan tvärtom. Ofta granskar media den som vill att makten ska granskas.
Någon gång när jag har varit i delo med någon stor aktör och kunnat uppmärksamma media på någon oegentlighet som pågick, har det ändå inte resultat i någon granskning. Istället har aktören i fråga strax efter dammat av en gammal annonskampanj och kört ett extravarv på den, trots att budskapet var inaktuellt. Vattenfall och Dagens Nyheter gjorde så en gång minns jag.
Landstinget köper återkommande mutannonser i Norrbottens tidningar för att undgå journalistisk granskning. De pengarna används inte till sjukvård. Det kan handla om 2-3 helsidor åt gången, som inte har mer sakinnehåll än vad som ryms på ett vykort. Ibland köper man en hel bilaga, med arbetets hjältar-reportage i bästa Sovjetunionen-stil. Men avsikten är trots allt att muta pressen.
Pressens motprestation är utebliven journalistisk granskning, men det kan också vara att motarbeta någon annan, som till exempel Norrbottens-Kuriren gjorde fredagen den 26 februari med Rädda Vården.
Det är inte helt olikt beskyddarverksamhet. När man väl märker att någon är benägen att annonsera stort, så snart man andas om granskning, blir det nog svårt att låta bli att missbruka möjligheten.
Pressen kan även köpas på annat sätt. Medarbetare som av och till får bidrag för att starta olika dödfödda företagsprojekt, och emellanåt leker redaktörer, för att snart vara igång som bidragsföretagare igen, är inte heller särskilt benägna att granska makten. Tvärtom kan de helt sonika ljuga ihop reportage och publicera falska elprisjämförelser som helt saknar verklighetsgrund, till och med på julafton.
Det är klart att jag förstod att Mattis-pojken syftade på något som skulle ha hänt tidigare. Jag kunde bara inte låta bli att skoja med det löjliga och klumpigt genomförda manipulativa inslaget om Rädda Vården.
De flesta, men kanske inte alla, förstår naturligtvis att det inte finns en möjlighet i världen att spå vilka chanser Rädda Vården har i valet i höst, redan någon dag efter bildandet. Norrbottens-Kuriren försökte ge sina politiska manipulationer en vetenskaplig touch. Det var fult gjort tycker jag. Att göra det så klumpigt och genomskinligt riskerar ju dessutom bara att tidningen gör sig löjlig.
Norrbottens-Kuriren är ju redan tidigare på dekis och i kraftig utförsbacke. Många läsare överger Kuriren och det finns säkert flera skäl till detta. Ett av dem är utan tvekan förlorad trovärdighet orsakad av allt för genomskinliga försök att manipulera läsarna. Alla läsare kanske inte förstår. Men fler förstår mer än Kurirens redaktionsledning och vissa journalister verkar inse. Bara för att läsarna inte ställer sig på barrikaderna och kraxar när man avslöjat tidningens manipulationer tror man på tidningen att läsarna inget begripit.
Det är uppenbart att en del på Kuriren har fel på självbilden och att man därför kan ana föraktet för läsarna i de mer eller mindre klumpiga försöken att manipulera, istället för att rapportera. Och vad händer med en tidning som visar att den föraktar sina läsare? Jo, det kan jag tala om – den förlorar sina läsare. Det är för övrigt precis vad som sker med Kuriren.
Om Kuriren var min tidning skulle jag städa bort en del skräp där. Jag skulle tala om för dem som blev kvar på Kuriren att politiska manipulationer av läsarna må ha varit en bra business förr, men att tiderna är andra nu. Det riskerar att bli ungefär som när man pissar i byxorna. Judaspengarna värmer först men eftersom de skrämmer bort läsarna leder de till tidningens nedläggning.
.
måndag 1 mars 2010
Rädda Vården dementerar.
.
Norrbottens-Kuriren har idag, i både papperstidningen och på nätet, uppgett att Rädda Vårdens målsättning är att ”få ihop minst 4.500 röster och därigenom komma med i fullmäktige i landstinget.”
Denna uppgift är felaktig och kommer inte från Rädda Vården.
Vi emotser Kurirens omedelbara rättelse, inte undanskymd, som kan förekomma ibland, utan en rejäl rättelse.
Rädda Vårdens målsättning är,
att få majoritet i landstingsfullmäktige, för att kunna genomföra de saneringar som är nödvändiga, för att vi ska återfå en fungerande sjukvård i HELA Norrbotten.
Majoriteten kan vara egen, eller tillsammans med något annat parti, om det finns något annat parti som vågar räta på ryggen och genomföra de för olika särintressen smärtsamma saneringar, som är nödvändiga för att vårdens pengar ska räcka till just vården.
Att ”bara” komma in i landstingsfullmäktige, för att sedan tvingas sitta där och åse att vanskötseln av sjukvården fortsätter, är för oss båda tämligen ointressant. Vi har båda fascinerande arbeten och behöver inte sitta i landstinget för att få en födkrok och utan att kunna utföra ett arbete som man kan känna stolthet över.
Övertorneå och Bollnäs den 1 mars 2010
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
Norrbottens-Kuriren har idag, i både papperstidningen och på nätet, uppgett att Rädda Vårdens målsättning är att ”få ihop minst 4.500 röster och därigenom komma med i fullmäktige i landstinget.”
Denna uppgift är felaktig och kommer inte från Rädda Vården.
Vi emotser Kurirens omedelbara rättelse, inte undanskymd, som kan förekomma ibland, utan en rejäl rättelse.
Rädda Vårdens målsättning är,
att få majoritet i landstingsfullmäktige, för att kunna genomföra de saneringar som är nödvändiga, för att vi ska återfå en fungerande sjukvård i HELA Norrbotten.
Majoriteten kan vara egen, eller tillsammans med något annat parti, om det finns något annat parti som vågar räta på ryggen och genomföra de för olika särintressen smärtsamma saneringar, som är nödvändiga för att vårdens pengar ska räcka till just vården.
Att ”bara” komma in i landstingsfullmäktige, för att sedan tvingas sitta där och åse att vanskötseln av sjukvården fortsätter, är för oss båda tämligen ointressant. Vi har båda fascinerande arbeten och behöver inte sitta i landstinget för att få en födkrok och utan att kunna utföra ett arbete som man kan känna stolthet över.
Övertorneå och Bollnäs den 1 mars 2010
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
fredag 26 februari 2010
Det handlar inte om några OBS-platser.
.
Den debatt som rasat i något år, om några OBS-platser i Haparanda med flera ställen, är inte någon huvudsak. Det är en bisak. Med denna bisak har Mobbar-Kenta och hans gäng sysselsatt Sven-Erich Bucht och Company. Det kan gärna fortsätta. Men vi har inte för avsikt att delta i den pseudo-diskussionen.
Problemen med sjukvården i Norrbotten handlar nämligen inte om några enstaka OBS-platser. Problemen finns över hela vården. Eftersom det handlar just om sjukvård passar det kanske bra att jämföra med kroppens fysiologi:
Stoppa blodflödet.
Att kroppen (landstinget) inte orkar hålla igång OBS-platserna i periferin beror på att hela kroppen är på väg att dö eftersom hjärtat inte orkar hålla igång blodomloppet. Det beror på att kroppen håller på att förblöda. Det sprutar iväg blod genom stora sår och det blir inget blod kvar till fingerspetsarna.
Blodflödet måste stoppas annars överlever inte landstinget och Norrbottningarna blir utan sjukvård med allt vad det innebär. Dagens problem kommer då att visa sig vara en västanfläkt mot vad som komma skall.
His Masters Voice.
Norrbottens-Kuriren har kvar sitt stolta och uppfordrande namn. När makten utmanas blir tidningens journalistik ynklig. Istället för att granska makten, som en tidning i västerlandet förväntas göra, försvaras makten. Synd att ”His Masters Voice” logotypen med den lilla hunden som lyssnar på husses röst i trattgrammofonen, är upptagen. Den kunde annars passat ganska bra på Norrbottens-Kuriren i Mats Ehnboms och Armi Rousus tappning.
Snabba ryck i politiken.
På tisdag gav vi offentlighet åt att vi ska starta ett parti. På torsdag publicerar redan Kuriren ”kloka” ord från en ”statsvetare”, Simon Matti. De måste med andra ord vara uttalade redan på onsdag – dagen efter att vi tillkännagett våra intentioner.
I dagens Kuriren, som ju är skriven igår, torsdag, två dagar efter vårt tillkännagivande, citerar Kuriren Simon Matti igen:
”- Det var nog många som stödde dem ursprungligt och menade att Mansten blev utsparkad och att Styrman är illa behandlad. Men det har svängt över till att många är frågande och uppfattar att de driver rättshaveristers argumentering och det straffar dem som parti.”
Vad kan man säga annat än att det går fort i Norrbottenspolitiken. Så där fort går det nog ingen annanstans. Redan andra dagen efter vårt tillkännagivande, innan partiet ännu är färdigt bildat och innan vi hunnit anta partiprogrammet, har vi alltså hunnit ha många som stödde oss ursprungligt och som har hunnit bli frågande och straffar oss som parti – inte illa. Vad ska man säga om sådan professionalism? Det är väl bara att böja sitt huvud i vördnad?
Det får mig att tänka på prästinnan Pythia, ett orakel i Apollons tempel i Delfi. Hon andades in giftiga vulkaniska ångor och uppnådde därmed ett lätt deliriskt tillstånd som gjorde det möjligt för henne att svara på frågor ställda till gudarna. Bland annat Alexander den store lär ha frågat Oraklet i Delfi om sin framtid. Fast Oraklet i Delfi hade nog väntat så att vi åtminstone hade hunnit bilda partiet innan oraklet hade påstått att vi förlorat våra anhängare.
Bästa Simon Matti, Du borde också rösta på oss, för om vi kommer till makten i landstinget så kommer Du att få tycka vad Du vill och inte längre behöva skälla på kommando.
.
Den debatt som rasat i något år, om några OBS-platser i Haparanda med flera ställen, är inte någon huvudsak. Det är en bisak. Med denna bisak har Mobbar-Kenta och hans gäng sysselsatt Sven-Erich Bucht och Company. Det kan gärna fortsätta. Men vi har inte för avsikt att delta i den pseudo-diskussionen.
Problemen med sjukvården i Norrbotten handlar nämligen inte om några enstaka OBS-platser. Problemen finns över hela vården. Eftersom det handlar just om sjukvård passar det kanske bra att jämföra med kroppens fysiologi:
Stoppa blodflödet.
Att kroppen (landstinget) inte orkar hålla igång OBS-platserna i periferin beror på att hela kroppen är på väg att dö eftersom hjärtat inte orkar hålla igång blodomloppet. Det beror på att kroppen håller på att förblöda. Det sprutar iväg blod genom stora sår och det blir inget blod kvar till fingerspetsarna.
Blodflödet måste stoppas annars överlever inte landstinget och Norrbottningarna blir utan sjukvård med allt vad det innebär. Dagens problem kommer då att visa sig vara en västanfläkt mot vad som komma skall.
His Masters Voice.
Norrbottens-Kuriren har kvar sitt stolta och uppfordrande namn. När makten utmanas blir tidningens journalistik ynklig. Istället för att granska makten, som en tidning i västerlandet förväntas göra, försvaras makten. Synd att ”His Masters Voice” logotypen med den lilla hunden som lyssnar på husses röst i trattgrammofonen, är upptagen. Den kunde annars passat ganska bra på Norrbottens-Kuriren i Mats Ehnboms och Armi Rousus tappning.
Snabba ryck i politiken.
På tisdag gav vi offentlighet åt att vi ska starta ett parti. På torsdag publicerar redan Kuriren ”kloka” ord från en ”statsvetare”, Simon Matti. De måste med andra ord vara uttalade redan på onsdag – dagen efter att vi tillkännagett våra intentioner.
I dagens Kuriren, som ju är skriven igår, torsdag, två dagar efter vårt tillkännagivande, citerar Kuriren Simon Matti igen:
”- Det var nog många som stödde dem ursprungligt och menade att Mansten blev utsparkad och att Styrman är illa behandlad. Men det har svängt över till att många är frågande och uppfattar att de driver rättshaveristers argumentering och det straffar dem som parti.”
Vad kan man säga annat än att det går fort i Norrbottenspolitiken. Så där fort går det nog ingen annanstans. Redan andra dagen efter vårt tillkännagivande, innan partiet ännu är färdigt bildat och innan vi hunnit anta partiprogrammet, har vi alltså hunnit ha många som stödde oss ursprungligt och som har hunnit bli frågande och straffar oss som parti – inte illa. Vad ska man säga om sådan professionalism? Det är väl bara att böja sitt huvud i vördnad?
Det får mig att tänka på prästinnan Pythia, ett orakel i Apollons tempel i Delfi. Hon andades in giftiga vulkaniska ångor och uppnådde därmed ett lätt deliriskt tillstånd som gjorde det möjligt för henne att svara på frågor ställda till gudarna. Bland annat Alexander den store lär ha frågat Oraklet i Delfi om sin framtid. Fast Oraklet i Delfi hade nog väntat så att vi åtminstone hade hunnit bilda partiet innan oraklet hade påstått att vi förlorat våra anhängare.
Bästa Simon Matti, Du borde också rösta på oss, för om vi kommer till makten i landstinget så kommer Du att få tycka vad Du vill och inte längre behöva skälla på kommando.
.
måndag 22 februari 2010
Budkavle går
.
Det finns saker som är viktiga att ändra på. Somligt är viktigare än annat. Återupprättande av ett fungerande rättsväsende och avveckling av rådande rättsröta och korruption samt rehabilitering av en sjukvård i djupt förfall, är bland de viktigaste uppgifterna att ta itu med. Det är också de områden inom vilka de senaste regeringarna har levererat sina svagaste prestationer. Rättsfrågorna måste hanteras på riksnivå. Sjukvårdsfrågor hanteras i huvudsak på länsnivå.
Vi vill göra något för att hjälpa till att komma till rätta med dessa missförhållanden, som vi båda på olika sätt drabbats av och fått djupa insikter i.
Ingen av oss tror på allvar, att några förbättringar av betydelse kommer att kunna ske inom ramen för de etablerade politiska partierna, som ju faktiskt är de som ställt till med eländet såväl inom rättsväsendet som inom sjukvården. Därför är det nödvändigt att bilda ett nytt parti, med människor som inte är bundna av mygel och korruption på det sätt som ofta är fallet inom de existerande partierna. Det är förmodligen för sent för att hinna göra något åt rättsfrågorna inför det här valet. 1.500 namnunderskrifter krävs för att registrera partibeteckningen inför årets riksdagsval. Skulle vi, den korta återstående tiden till trots, lyckas få in tillräckligt många underskrifter avser vi registrera partibeteckningen och ta oss an rättsrötefrågorna.
Mer rimligt är att vi kan hinna få in de 100 namnunderskrifter som krävs för att registrera partibeteckningen inför valet till Norrbottens läns landsting. Skulle det lyckas, ska vi göra vad vi kan, för att komma till rätta med förfallet inom sjukvården. Men tiden är knapp.
Rädda vården - Avsiktsförklaring
Partiet Rädda vården ska verka för att
Inom sjukvård, liksom inom brandväsende, är ofta de första minuterna avgörande för hur det ska gå. Om inte den pågående avlövningen av den lokala sjukvården, till fördel för koncentration av resurserna till Luleå, kan brytas och den lokala vården istället rustas upp, är det inte fler ambulanser Norrbotten behöver utan fler likbilar.
Mord är mord, även om det utförs långsamt och genom undanhållande av vård.
Låt oss tillsammans vända den rådande utvecklingen och göra Norrbotten till ett län som är tryggt att bo i, oavsett ålder eller hälsotillstånd. Ladda hem den bifogade pdf-filen, fyll i den noggrant och förmedla den till någon av nedanstående adresser så att den når fram senast nu på söndag den 28 februari 2010. Tiden är knapp, ordinarie postgång troligen för långsam.
- Klicka här för att ladda ned pdf-filen.
Anders Mansten
Stigmansgatan 10
952 31 KALIX
Tel 070-60 79 390
Mikael Styrman
Matarengivägen 15
957 31 ÖVERTORNEÅ
Tel 0927-10003
.
Det finns saker som är viktiga att ändra på. Somligt är viktigare än annat. Återupprättande av ett fungerande rättsväsende och avveckling av rådande rättsröta och korruption samt rehabilitering av en sjukvård i djupt förfall, är bland de viktigaste uppgifterna att ta itu med. Det är också de områden inom vilka de senaste regeringarna har levererat sina svagaste prestationer. Rättsfrågorna måste hanteras på riksnivå. Sjukvårdsfrågor hanteras i huvudsak på länsnivå.
Vi vill göra något för att hjälpa till att komma till rätta med dessa missförhållanden, som vi båda på olika sätt drabbats av och fått djupa insikter i.
Ingen av oss tror på allvar, att några förbättringar av betydelse kommer att kunna ske inom ramen för de etablerade politiska partierna, som ju faktiskt är de som ställt till med eländet såväl inom rättsväsendet som inom sjukvården. Därför är det nödvändigt att bilda ett nytt parti, med människor som inte är bundna av mygel och korruption på det sätt som ofta är fallet inom de existerande partierna. Det är förmodligen för sent för att hinna göra något åt rättsfrågorna inför det här valet. 1.500 namnunderskrifter krävs för att registrera partibeteckningen inför årets riksdagsval. Skulle vi, den korta återstående tiden till trots, lyckas få in tillräckligt många underskrifter avser vi registrera partibeteckningen och ta oss an rättsrötefrågorna.
Mer rimligt är att vi kan hinna få in de 100 namnunderskrifter som krävs för att registrera partibeteckningen inför valet till Norrbottens läns landsting. Skulle det lyckas, ska vi göra vad vi kan, för att komma till rätta med förfallet inom sjukvården. Men tiden är knapp.
Rädda vården - Avsiktsförklaring
Partiet Rädda vården ska verka för att
- Återföra landstingets fokus på att tillhandahålla vård, med patienternas bästa för ögonen.
- Avveckla vårdköerna. Vård ska tillhandahållas när patienten är i behov av den. På rätt sätt – inte när det behagar byråkratin att förmedla den.
- Minska all överflödig administration, med halverade kostnader i ett första steg, och styra över resurserna från administration till vård.
- Sälja landstingshuset i Luleå.
- Bereda länsinvånarna så mycket vård som möjligt, så nära hemmet som möjligt, och upphöra med ambulansrallyt på länets vägar.
- Verka för att sätta stopp för stafettläkarsystemet och återinföra provinsialläkarsystemet. Länsinvånarna ska kunna lära känna sin läkare, och hon/han sina patienter. Man ska inte behöva mötas av en ny läkare varje gång.
- Behålla minst fyra sjukhus i länet: Kiruna, Gällivare, Luleå och Piteå samt verka för att även Kalix sjukhus ska kunna behållas. Till exempel genom samarbete med Kemi sjukhus och ömsesidig profilering.
- Utveckla jourvården mellan de svenska och finska kommunerna på ömse sidor av Torne- och Muonio älvar.
- Göra länets Sjukhus och Vårdcentraler till självständiga enheter med ett stort mått av lokalt inflytande genom att kommunerna och riktiga lokala företagare/entreprenörer tar plats i enheternas styrelser.
- Resurser som idag åtgår till att muta politiska motståndare och media istället ska användas till att bereda och leverera vård.
- Landstingets resurser inte ska användas till annat än vård, åtminstone inte så länge som uppgiften som vårdförmedlare inte sköts på ett tillfredsställande sätt. All verksamhet utanför sjukvården överlåts därför till andra huvudmän eller läggs ned.
- Avlasta och optimera specialistsjukhusen genom att förmedla enklare vård på hemorten och specialistvård på specialistsjukhusen.
- Samtliga sjukhus återställs till kompletta akutsjukhus utom förlossning/kvinnosjukvård.
Inom sjukvård, liksom inom brandväsende, är ofta de första minuterna avgörande för hur det ska gå. Om inte den pågående avlövningen av den lokala sjukvården, till fördel för koncentration av resurserna till Luleå, kan brytas och den lokala vården istället rustas upp, är det inte fler ambulanser Norrbotten behöver utan fler likbilar.
Mord är mord, även om det utförs långsamt och genom undanhållande av vård.
Låt oss tillsammans vända den rådande utvecklingen och göra Norrbotten till ett län som är tryggt att bo i, oavsett ålder eller hälsotillstånd. Ladda hem den bifogade pdf-filen, fyll i den noggrant och förmedla den till någon av nedanstående adresser så att den når fram senast nu på söndag den 28 februari 2010. Tiden är knapp, ordinarie postgång troligen för långsam.
- Klicka här för att ladda ned pdf-filen.
Anders Mansten
Stigmansgatan 10
952 31 KALIX
Tel 070-60 79 390
Mikael Styrman
Matarengivägen 15
957 31 ÖVERTORNEÅ
Tel 0927-10003
.
onsdag 17 februari 2010
Min kommentar till Jan Wallströms senaste politiska åtal mot mig.
.
Om avsikten är, att vi ska kunna deklarera i tid, så är den använda metoden, med systematiska upprepade husrannsakningar, med omfattande och långvariga beslag av räkenskaper, dito beslag av tillgångar, med excesser i processer i alla upptänkliga myndigheter och domstolar, i kombination med inlåsning av mig i politiskt fängelse ingen bra metod.
Om rättsväsendet är så degenererat och korrumperat, att det upprepade gånger låser in en företagare i fängelse, som är utsatt för en massiv myndighetsattack, och dessutom yrkar att företagaren ska beläggas med näringsförbud, för i sammanhanget, och mot bakgrund av myndigheternas agerande, bagatellartade försummelser – vad har då samhället kvar att ta till mot RIKTIGA brottslingar?
Övertorneå den 17 februari 2010
Mikael Styrman
.
Om avsikten är, att vi ska kunna deklarera i tid, så är den använda metoden, med systematiska upprepade husrannsakningar, med omfattande och långvariga beslag av räkenskaper, dito beslag av tillgångar, med excesser i processer i alla upptänkliga myndigheter och domstolar, i kombination med inlåsning av mig i politiskt fängelse ingen bra metod.
Om rättsväsendet är så degenererat och korrumperat, att det upprepade gånger låser in en företagare i fängelse, som är utsatt för en massiv myndighetsattack, och dessutom yrkar att företagaren ska beläggas med näringsförbud, för i sammanhanget, och mot bakgrund av myndigheternas agerande, bagatellartade försummelser – vad har då samhället kvar att ta till mot RIKTIGA brottslingar?
Övertorneå den 17 februari 2010
Mikael Styrman
.
lördag 16 januari 2010
Katastrofparasiternas Julafton.
.
Haiti, känt för att, redan före jordbävningen vara en stat i upplösning, återkommande hemsökt av blodiga upplopp, har drabbats av en mycket stor jordbävning. Omvärldens samlade hjälpresurser - sådana finns det mycket gott om - används på ett sätt som tyder på att jordbävningen ännu inte har inträffat. Den ska inträffa, om några månader, när man hunnit bygga upp de improduktiva, oföretagsamma, överadministrerade katastrofparasiternas organisationer.
Miljarderna ligger färdigt insamlade hos bidragsparasiterna. De skulle kunna användas genast men det verkar inte vara så intressant. Däremot är bidragsparasiterna pigga på att åka runt och berömma sig själva och samla in ännu mera pengar. Inte för att användas till nödlidande men väl till inköp av stenhus och eget lyxliv. Den enda nöd som lindras av bidragsparasiterna är samvetsnöden hos välbeställda människor i den industrialiserade världen. Genom att skänka en slant, som egentligen går till andras lyxliv, kan de äta med gott samvete och sova bättre om nätterna. Jag har ju minsann hjälpt till, jag har ju dragit mitt strå till stacken...
Men sådan är inte verkligheten för människorna i Haiti. Den är istället sådan, att människorna i Port-au-Prince behöver hjälp omedelbart. De har inte veckor och månader på sig.
Det som behövs är mat- och dricksvattenbombning över Haitis huvudstad, något som har tillämpats i decennier på annat håll i världen. Haiti behöver fallskärmsjägare som kan luftlandsättas och hålla ordning under tiden som landets egna struktur byggs upp. Parallellt uppföljt med båtleveranser av hjälp i större mängd, istället för att hålla på att stångas kring en flygplats värdig en medelstor flygklubb.
Haitierna kan få hjälp. Det finns närmast ofattbara flyg- och andra resurser i USA och andra länder. Det går utmärkt att använda dessa till att bomba verkliga eller inbillade fiender till medeltiden. Men det verkar vara svårt att använda dem till humanitära insatser.
Kommer vi någonsin att få se riktig, akut, nödhjälp tillämpad i praktiken? Är vi dömda att för all framtid bara tvingas åse den offentliga sektorns sävliga självsmekare, när de är ute och låtsas göra nytta, fast de egentligen bara åker på betald äventyrssemester, samtidigt som människor dör som flugor runt omkring dem medan de förbrukar nödhjälpsmedlen under sitt semestrande?
Övertorneå lördagen den 16 januari 2010
Mikael Styrman
.
Haiti, känt för att, redan före jordbävningen vara en stat i upplösning, återkommande hemsökt av blodiga upplopp, har drabbats av en mycket stor jordbävning. Omvärldens samlade hjälpresurser - sådana finns det mycket gott om - används på ett sätt som tyder på att jordbävningen ännu inte har inträffat. Den ska inträffa, om några månader, när man hunnit bygga upp de improduktiva, oföretagsamma, överadministrerade katastrofparasiternas organisationer.
Miljarderna ligger färdigt insamlade hos bidragsparasiterna. De skulle kunna användas genast men det verkar inte vara så intressant. Däremot är bidragsparasiterna pigga på att åka runt och berömma sig själva och samla in ännu mera pengar. Inte för att användas till nödlidande men väl till inköp av stenhus och eget lyxliv. Den enda nöd som lindras av bidragsparasiterna är samvetsnöden hos välbeställda människor i den industrialiserade världen. Genom att skänka en slant, som egentligen går till andras lyxliv, kan de äta med gott samvete och sova bättre om nätterna. Jag har ju minsann hjälpt till, jag har ju dragit mitt strå till stacken...
Men sådan är inte verkligheten för människorna i Haiti. Den är istället sådan, att människorna i Port-au-Prince behöver hjälp omedelbart. De har inte veckor och månader på sig.
Det som behövs är mat- och dricksvattenbombning över Haitis huvudstad, något som har tillämpats i decennier på annat håll i världen. Haiti behöver fallskärmsjägare som kan luftlandsättas och hålla ordning under tiden som landets egna struktur byggs upp. Parallellt uppföljt med båtleveranser av hjälp i större mängd, istället för att hålla på att stångas kring en flygplats värdig en medelstor flygklubb.
Haitierna kan få hjälp. Det finns närmast ofattbara flyg- och andra resurser i USA och andra länder. Det går utmärkt att använda dessa till att bomba verkliga eller inbillade fiender till medeltiden. Men det verkar vara svårt att använda dem till humanitära insatser.
Kommer vi någonsin att få se riktig, akut, nödhjälp tillämpad i praktiken? Är vi dömda att för all framtid bara tvingas åse den offentliga sektorns sävliga självsmekare, när de är ute och låtsas göra nytta, fast de egentligen bara åker på betald äventyrssemester, samtidigt som människor dör som flugor runt omkring dem medan de förbrukar nödhjälpsmedlen under sitt semestrande?
Övertorneå lördagen den 16 januari 2010
Mikael Styrman
.
fredag 15 januari 2010
Morgonens aktualiteter den 15 jan 2010.
.
Den Tredje Statsmakten arm i arm med stenhusinsamlarna.
Svenska TV-media lägger upp länkar till tiggarorganisationerna på sina hemsidor. Vad blir det då kvar av granskningen av organisationer som under förevändning att samla in pengar till nödlidande istället samlar miljarderna på hög och använder dem till eget lyxliv?
Byråkratin gör så gott den kan…
FN bygger upp ett basläger för FN-personal på Haiti. Ca 300 personer ska inrymmas - varav en sjukvårdare. Det blir säkert till stor hjälp för de 3 miljoner av jordbävningen drabbade Haitierna…
Haitierna kanske kan ta sig till baslägret och surfa på FN-personalens bredbandsuppkoppling - om de blir insläppta?
Övertorneå den 15 januari 2010
Mikael Styrman
.
Den Tredje Statsmakten arm i arm med stenhusinsamlarna.
Svenska TV-media lägger upp länkar till tiggarorganisationerna på sina hemsidor. Vad blir det då kvar av granskningen av organisationer som under förevändning att samla in pengar till nödlidande istället samlar miljarderna på hög och använder dem till eget lyxliv?
Byråkratin gör så gott den kan…
FN bygger upp ett basläger för FN-personal på Haiti. Ca 300 personer ska inrymmas - varav en sjukvårdare. Det blir säkert till stor hjälp för de 3 miljoner av jordbävningen drabbade Haitierna…
Haitierna kanske kan ta sig till baslägret och surfa på FN-personalens bredbandsuppkoppling - om de blir insläppta?
Övertorneå den 15 januari 2010
Mikael Styrman
.
torsdag 14 januari 2010
I Sverige har det varit vinter.
.
Överlevande vet att berätta, att Sverige i år har drabbats av en osedvanligt extrem och långvarig vinter. I Stockholm har det i flera dygn varit sträng kyla, mer än tio grader kallt. I Dalsland har det snöat drygt 20 cm.
Följaktligen har Dalslänningarna varit veckovis utan ström under jul- och nyårshelgerna och delar av Stockholm har varit utan ström mer än tre dygn.
När verkligheten på detta sätt, överraskande, gör sig påmind, måste perspektivet vridas rätt för den manipulerade fårskocken. Följaktligen får den pålitliga politruk-trojkan på Norrbottens-Kuriren i uppdrag att för femtioelfte gången publicera vilseledande skåpmat för att skyla över nazistorganisationens förföljelse av Ekfors Kraft AB och dess ägare. Folket förväntas vara så efterblivet att de annars inte kan skilja på det som är skött och det som är misskött. Risken finns väl annars för att de kan börja tänka själva.
Övertorneå den 13 januari 2010
Mikael Styrman
.
Överlevande vet att berätta, att Sverige i år har drabbats av en osedvanligt extrem och långvarig vinter. I Stockholm har det i flera dygn varit sträng kyla, mer än tio grader kallt. I Dalsland har det snöat drygt 20 cm.
Följaktligen har Dalslänningarna varit veckovis utan ström under jul- och nyårshelgerna och delar av Stockholm har varit utan ström mer än tre dygn.
När verkligheten på detta sätt, överraskande, gör sig påmind, måste perspektivet vridas rätt för den manipulerade fårskocken. Följaktligen får den pålitliga politruk-trojkan på Norrbottens-Kuriren i uppdrag att för femtioelfte gången publicera vilseledande skåpmat för att skyla över nazistorganisationens förföljelse av Ekfors Kraft AB och dess ägare. Folket förväntas vara så efterblivet att de annars inte kan skilja på det som är skött och det som är misskött. Risken finns väl annars för att de kan börja tänka själva.
Övertorneå den 13 januari 2010
Mikael Styrman
.
onsdag 13 januari 2010
Jordbävning i Haiti.
.
Det har varit jordbävning i Haiti. Tiotusentals döda uppges det, kanske över hundratusen.
Om det går som det brukar, kommer den första av två svenska hundpatruller, specialtränade för att leta efter överlevande, att anlända till Haiti redan om sex veckor.
Ett fullt utrustat svenskt fältsjukhus kommer att anlända om tre månader. Då kan Haitierna få en hälsoundersökning gjord – om de lyckas få reda på vilken hotellgård det är uppställt på.
Svensk media kommer att fyllas av reportage om hur den svenska statsanställde hjälten reder upp situationen i Haiti. Den kollektiva svenska minnesbilden blir, att allt hade gått åt skogen om det inte hade varit för den svenska hjälpen – ungefär som bilden av det svenska deltagandet i andra världskriget blev, att Sverige räddade nästan alla Europas judar, under krigets sista skälvande minuter…
De svenska tiggarorganisationerna kommer, för att hjälpa Haitierna, att samla in miljarder, som inte kommer att användas till att hjälpa Haitierna. Den svenska viljan att hjälpa Haitierna kommer att vara på topp, så länge de stannar i Haiti.
Övertorneå den 13 januari 2010
Mikael Styrman
.
Det har varit jordbävning i Haiti. Tiotusentals döda uppges det, kanske över hundratusen.
Om det går som det brukar, kommer den första av två svenska hundpatruller, specialtränade för att leta efter överlevande, att anlända till Haiti redan om sex veckor.
Ett fullt utrustat svenskt fältsjukhus kommer att anlända om tre månader. Då kan Haitierna få en hälsoundersökning gjord – om de lyckas få reda på vilken hotellgård det är uppställt på.
Svensk media kommer att fyllas av reportage om hur den svenska statsanställde hjälten reder upp situationen i Haiti. Den kollektiva svenska minnesbilden blir, att allt hade gått åt skogen om det inte hade varit för den svenska hjälpen – ungefär som bilden av det svenska deltagandet i andra världskriget blev, att Sverige räddade nästan alla Europas judar, under krigets sista skälvande minuter…
De svenska tiggarorganisationerna kommer, för att hjälpa Haitierna, att samla in miljarder, som inte kommer att användas till att hjälpa Haitierna. Den svenska viljan att hjälpa Haitierna kommer att vara på topp, så länge de stannar i Haiti.
Övertorneå den 13 januari 2010
Mikael Styrman
.
måndag 11 januari 2010
Statens fallissemang – kostsamt för medborgarna.
.
Den senaste tiden har det varit en del uppmärksamhet kring Försäkringskassan, dess personal och hanteringen av nya sjukskrivningsregler. Under tidigare socialdemokratiska regeringar fick försäkringskassans personal dålig skolning i hantering av skattebetalarnas medel. Pengar, ibland stora belopp, kunde skickas till i stort sett vem som helst, var som helst i världen, till synes helt utan kontroll.
Under senaste socialdemokratiska regeringen började man ändra på detta efter ett nästan löjligt omfattande opinionsarbete. Detta synes nu försäkringskassans personal ha glömt. Hanteringen är så fyrkantig, nästan illvillig, att det verkar som om inställningen är den, att om inte pengarna får strös ut åt vem som helst utan kontroll, så ska ingen få någonting. En jämförelse med barn i trotsåldern ligger inte långt bort.
I det här sammanhanget kan det vara värt att påminna om hur det går när man låter någon som är ovillig utföra ett arbete.
Hur skulle det gå om man anställde en målare som var ovillig? Så här kanske:
Husägaren: Jag vill att Du målar mitt hus grönt.
Målaren: Hela huset?
Husägaren: Ja, naturligtvis (Husägaren, nu något irriterad, tänker för sig själv: Vad är det för en dumskalle till målare? Vad tror han? Att jag vill ha halva huset målat?).
Målaren: Det ska bli. (Målaren tänker för sig själv: Vilken tok, vill ha hela huset grönmålat.)
När husägaren kommer hem har målaren målat hela huset grönt: Grunden, trappan, fasaden, fönsterlister, -bågar och –glas, dörrar, tak och knutar – allt är grönt. Allting har gjorts helt rätt men ändå blivit helt fel.
Sådär tror jag att det fungerar på Försäkringskassan. Och sedan vill man förtörnat att ministern ska be om ursäkt.
Ungefär sådär fungerade det i England på 1970-talet. Där höll maktgalna fackföreningar på att driva hela landet i konkurs. Ideliga strejker i den engelska bilindustrin gjorde att den nästan upphörde att existera. Ständiga driftstopp ledde till svåra kvalitetsproblem.
Gruvarbetarfacket försökte under sin militanta ledare Artur Scargill störta Margareth Thatchers högerregering vid en stor strejk 1984-1985. England var vid den tiden mycket beroende av kol för sin energiförsörjning och militanta socialister försökte störta regeringen genom att via strejken framkalla en energikris.
Inom tidningsindustrin drev fackföreningarna igenom att tidningsarbetsgivarna skulle fortsätta att anställa och avlöna grafiker trots att de inte längre hade några arbetsuppgifter kvar. Det och andra missförhållanden ledde till hårda motsättningar mellan tidningsutgivare och fackföringar. Kulmen kom vid en sammandrabbning som kommit att kallas för The Wapping Dispute. Den Australiske tidningsmagnaten Rupert Murdoch, förvärvade de engelska tidningarna The Sun, News of the World, Times och Sunday Times. Han lyckades dock inte nå en överenskommelse med de engelska facken som motsatte sig moderniseringar och vidhöll att tidningarna skulle fortsätta att avlöna grafiker, trots att de inte längre behövdes för att ge ut tidningar. I hemlighet byggde Murdoch 1986 upp ett nytt, modernt, tidningshus i Wapping, utanför London. Där kunde man ge ut tidningar helt utan grafiker. På mycket kort tid flyttades produktionen över till den nya anläggningen. Hårda motsättningar följde. Som mest skyddades anläggningen av över 1.800 poliser samtidigt. Den som vill läsa mer kan följa någondera av länkarna
http://www.oatridge.co.uk/Wapping4.htm
eller
http://en.wikipedia.org/wiki/Wapping_dispute
Det var hårda tag. Murdoch menade att för honom var ställningstagandet enkelt. Vem som helst kunde, när som helst, starta en ny tidning, utan grafiker, och om så skedde skulle de tidningar som avlönade personal som inte behövdes för att producera tidningar, snabbt slås ut från marknaden.
Nu menar inte jag att vi har rätt att förvänta oss att en svensk minister ska kunna agera lika handlingskraftigt som en av världens på sin tid främsta företagsledare. Men de engelska problemen, och lösningarna, är värda att begrunda. Ingen verksamhet kan nämligen drivas med ovillig personal. Om verksamheten ska kunna fungera måste, ganska så snabbt, den personal som idag är ovillig att medverka, antingen vinnas för saken eller ges möjlighet att söka sig till något annat, som de vill medverka till. Om det inte finns sådana möjligheter måste de resolut lämna plats åt andra som är mer samarbetsvilliga.
Alternativa, eller parallella organisationer, kan under en övergångstid vara en framkomlig väg. Det finns gott om folk i landet som gärna skulle utföra det arbete som statens personal åtminstone delvis synes ovillig att medverka till.
Av betydelse är då att framgångsrikt kunna ringa in på vilken/vilka nivåer och hos vilka medarbetare samarbetsoviljan finns.
Jämförelser med andra länder visar att svenska staten tar ut fyra gånger högre skatter än vad som behövs för att tillhandahålla fungerande välfärd. Då duger det inte att Försäkringskassan meddelar, om en nyckelmedarbetare på grund av sjukdom inte kan arbeta heltid, att medarbetaren i fråga ska söka heltidsarbete någon annanstans och företaget ska börja utbilda en ny specialist från grunden för att det passar övervintrande nationalsocialdemokrater inom försäkringskassan, att fortsätta att vara mer nationalsocialdemokratiska partiarbetare än svenska statens tjänstemän.
Det blir utomordentligt kostsamt, och kan vara osäkert i framgång, att utbilda nya specialister. Belastas man av fyra gånger högre kostnader än vad som är försvarbart då måste staten också leverera någonting.
Övertorneå måndag den 11 januari 2010
Mikael Styrman
.
Den senaste tiden har det varit en del uppmärksamhet kring Försäkringskassan, dess personal och hanteringen av nya sjukskrivningsregler. Under tidigare socialdemokratiska regeringar fick försäkringskassans personal dålig skolning i hantering av skattebetalarnas medel. Pengar, ibland stora belopp, kunde skickas till i stort sett vem som helst, var som helst i världen, till synes helt utan kontroll.
Under senaste socialdemokratiska regeringen började man ändra på detta efter ett nästan löjligt omfattande opinionsarbete. Detta synes nu försäkringskassans personal ha glömt. Hanteringen är så fyrkantig, nästan illvillig, att det verkar som om inställningen är den, att om inte pengarna får strös ut åt vem som helst utan kontroll, så ska ingen få någonting. En jämförelse med barn i trotsåldern ligger inte långt bort.
I det här sammanhanget kan det vara värt att påminna om hur det går när man låter någon som är ovillig utföra ett arbete.
Hur skulle det gå om man anställde en målare som var ovillig? Så här kanske:
Husägaren: Jag vill att Du målar mitt hus grönt.
Målaren: Hela huset?
Husägaren: Ja, naturligtvis (Husägaren, nu något irriterad, tänker för sig själv: Vad är det för en dumskalle till målare? Vad tror han? Att jag vill ha halva huset målat?).
Målaren: Det ska bli. (Målaren tänker för sig själv: Vilken tok, vill ha hela huset grönmålat.)
När husägaren kommer hem har målaren målat hela huset grönt: Grunden, trappan, fasaden, fönsterlister, -bågar och –glas, dörrar, tak och knutar – allt är grönt. Allting har gjorts helt rätt men ändå blivit helt fel.
Sådär tror jag att det fungerar på Försäkringskassan. Och sedan vill man förtörnat att ministern ska be om ursäkt.
Ungefär sådär fungerade det i England på 1970-talet. Där höll maktgalna fackföreningar på att driva hela landet i konkurs. Ideliga strejker i den engelska bilindustrin gjorde att den nästan upphörde att existera. Ständiga driftstopp ledde till svåra kvalitetsproblem.
Gruvarbetarfacket försökte under sin militanta ledare Artur Scargill störta Margareth Thatchers högerregering vid en stor strejk 1984-1985. England var vid den tiden mycket beroende av kol för sin energiförsörjning och militanta socialister försökte störta regeringen genom att via strejken framkalla en energikris.
Inom tidningsindustrin drev fackföreningarna igenom att tidningsarbetsgivarna skulle fortsätta att anställa och avlöna grafiker trots att de inte längre hade några arbetsuppgifter kvar. Det och andra missförhållanden ledde till hårda motsättningar mellan tidningsutgivare och fackföringar. Kulmen kom vid en sammandrabbning som kommit att kallas för The Wapping Dispute. Den Australiske tidningsmagnaten Rupert Murdoch, förvärvade de engelska tidningarna The Sun, News of the World, Times och Sunday Times. Han lyckades dock inte nå en överenskommelse med de engelska facken som motsatte sig moderniseringar och vidhöll att tidningarna skulle fortsätta att avlöna grafiker, trots att de inte längre behövdes för att ge ut tidningar. I hemlighet byggde Murdoch 1986 upp ett nytt, modernt, tidningshus i Wapping, utanför London. Där kunde man ge ut tidningar helt utan grafiker. På mycket kort tid flyttades produktionen över till den nya anläggningen. Hårda motsättningar följde. Som mest skyddades anläggningen av över 1.800 poliser samtidigt. Den som vill läsa mer kan följa någondera av länkarna
http://www.oatridge.co.uk/Wapping4.htm
eller
http://en.wikipedia.org/wiki/Wapping_dispute
Det var hårda tag. Murdoch menade att för honom var ställningstagandet enkelt. Vem som helst kunde, när som helst, starta en ny tidning, utan grafiker, och om så skedde skulle de tidningar som avlönade personal som inte behövdes för att producera tidningar, snabbt slås ut från marknaden.
Nu menar inte jag att vi har rätt att förvänta oss att en svensk minister ska kunna agera lika handlingskraftigt som en av världens på sin tid främsta företagsledare. Men de engelska problemen, och lösningarna, är värda att begrunda. Ingen verksamhet kan nämligen drivas med ovillig personal. Om verksamheten ska kunna fungera måste, ganska så snabbt, den personal som idag är ovillig att medverka, antingen vinnas för saken eller ges möjlighet att söka sig till något annat, som de vill medverka till. Om det inte finns sådana möjligheter måste de resolut lämna plats åt andra som är mer samarbetsvilliga.
Alternativa, eller parallella organisationer, kan under en övergångstid vara en framkomlig väg. Det finns gott om folk i landet som gärna skulle utföra det arbete som statens personal åtminstone delvis synes ovillig att medverka till.
Av betydelse är då att framgångsrikt kunna ringa in på vilken/vilka nivåer och hos vilka medarbetare samarbetsoviljan finns.
Jämförelser med andra länder visar att svenska staten tar ut fyra gånger högre skatter än vad som behövs för att tillhandahålla fungerande välfärd. Då duger det inte att Försäkringskassan meddelar, om en nyckelmedarbetare på grund av sjukdom inte kan arbeta heltid, att medarbetaren i fråga ska söka heltidsarbete någon annanstans och företaget ska börja utbilda en ny specialist från grunden för att det passar övervintrande nationalsocialdemokrater inom försäkringskassan, att fortsätta att vara mer nationalsocialdemokratiska partiarbetare än svenska statens tjänstemän.
Det blir utomordentligt kostsamt, och kan vara osäkert i framgång, att utbilda nya specialister. Belastas man av fyra gånger högre kostnader än vad som är försvarbart då måste staten också leverera någonting.
Övertorneå måndag den 11 januari 2010
Mikael Styrman
.
lördag 9 januari 2010
Vem tar ansvar
.
för den offentliga sektorn i Sverige? Eller rättare sagt för den offentliga sektorns effektivitet och därmed dess existens över huvud taget.
- Ingen, verkar det som.
Sjukvård i sammanbrott.
Sjukvården fungerar allt sämre, åtminstone i Norrbotten. Allt fler vårdcentraler stängs eller är på väg att stängas. Vård kan inte längre fås på hemorten och/eller på obekväm tid. Patienter och anhöriga befinner sig på vägarna, under transport mellan hemorten och Sunderby Sjukhus, utanför Luleå. Istället borde de i de flesta fall vara under vila och vård på den lokala vårdcentralen. Blir någon nära anhörig sjuk, blir det mycket svårt för någon i familjen, om man inte bor i eller nära Luleå, att över huvud taget kunna arbeta och kostnaderna för resor till och från, samt vistelse i, Sunderbyn blir betydande.
Privatisering – men inte för allmänhetens bästa?
Bland socialistiska politiker är intresset obefintligt. De verkar över huvud taget inte förstå vad det är som händer. De tycks leva kvar i en svunnen tid då det fanns betalningskraft, någon annan skulle betala, och det var närmast meriterande att göra av med så mycket pengar som möjligt eftersom det skulle drabba de besuttna.
Bland borgerliga politiker syns engagemanget tvehågset. Det tycks istället ligga nära till hands för många av dem att någon kompis får ta över en offentlig verksamhet med elefantiasis, skära bort dödköttet i organisationen och sedan skära guld med pennkniv. Men det ger inte heller skattebetalarna någon billigare vård, så i mina ögon löser det inte problemet – det bara förändrar det en aning. Vården kan nog fås att fungera på det sättet, men till den misskötta offentliga sektorns kostnadsnivå, vilket kan vara mycket svårt att förklara på ett trovärdigt sätt. Kan det inte förklaras och försvaras kan det heller inte bli bestående.
Demokratiexperiment.
Sjukvården håller på att förvandlas till ett gigantiskt demokratiexperiment. Det är väl inget fel i det om sjukvården ändå klarar av att leverera erforderlig vård och resurserna förslår. Men om vården helt eller delvis uteblir och sjukhusköerna är långa, om köerna betas av genom naturlig död i nog så hög grad som genom operationer, då bör man inom vården fråga sig vilka som är ens primära uppgifter – demokratiexperimentet eller vården?
Skyddad från verkligheten.
Det här är följden av en utveckling som sattes igång under toksosseriets glada 1970-tal när en, gentemot partiet utomordentligt servil, Gyllenhammar med skattebetalarnas hjälp byggde upp Volvofabriker där man skulle prata ihop bilarna i demokratiska diskussionsgrupper, medan resten av världen tillverkade bilar vid effektiva löpande band. Inom bilindustrin har de socialistiska idealen kolliderat med verkligheten och lagts ned. Sjukvården däremot är skyddad från verkligheten genom olika monopol och sin beskattningsrätt och naturligtvis genom den sanna socialistens beredvillighet att stå i kö - om bara de som har det bättre också tvingas stå i kö.
Hur länge accepteras patienter?
Sjukvården håller på att strypa sig själv. Byråkratin växer ohejdat. Alla är chefer. Allt färre vårdar patienter. Allt fler behöver resa länet runt på viktiga möten. Även antalet lokala möten ökar. Arbetsledningsfunktionen är på väg att ersättas av stormöten. Mötena engagerar en ständigt växande del av personalen. Enkla frågor måste avgöras under stormötesliknande former. Ofta åtgår flera möten för enkla ärenden. Den förr så hierarkiskt organiserade sjukvården kan numera liknas vid ett sjörövarskepp som guppar planlöst på vågorna därför att personalen är upptagen av stormöten och procedurfrågor. Man kan undra hur länge det över huvud taget kan accepteras att det springer patienter på vårdcentralerna och stör all viktig verksamhet?
Naturbevakarsvärmen anländer.
Härom året satt jag på Hotell Tornedalia i Övertorneå och skulle äta lunch. In kommer en svärm bestående av ca 20-talet naturbevakare från Länsstyrelsen iklädda klarröda dunjackor från Fjällräven, av expeditionstyp. Jag hajade till, för att jag själv hade tänkt köpa mig en sådan jacka, i just den där käcka klarröda färgen, men avstått, för att jag tyckte att den var för dyr. Då sköter jag ändå eldistributionen i nedre Tornedalen. Fungerar inte eldistributionen fungerar ingenting annat i Tornedalen heller. Ännu ett exempel på hur en vanskött statsförvaltnings övertaxering av medborgarna leder till att resurserna i samhället används fel. Det saknas ofta resurser till nödvändigheter men all möjlig sorts lekstuga badar i pengar.
Två timmars lek gör barnen hungriga.
Naturbevakarna hade varit ute och kört bil på vägarna i Tornedalen på förmiddagen, för att spana efter en varg som hade varit synlig i Övertorneå kommun. Förmodligen hade de gjort som statens tjänstemän brukar göra när de besöker Tornedalen. I så fall hade de åkt på morgonen efter kl 8, kommit till Tornedalen ca kl 10.00. Sedan kört omkring lite, med ett flertal bilar, mellan kl 10.00 och kl 11.30, på småvägarna i kommunen. Kanske för att se om vargen möjligen också är ute och åker bil?
Sällskapsresa.
Nu var de utmattade men mycket belåtna efter nära två timmars hårt naturbevakningsarbete och det skulle bli trevligt att få i sig lite lunch, och utbyta erfarenheter, så att man orkade arbeta hårt en timma på eftermiddagen också, innan det var dags att ge sig iväg mot Luleå. De syntes ha mycket trevligt. Hade jag inte vetat att de var hårt arbetande statstjänstemän kunde jag ha trott att de var vanliga ungdomar ute på en sällskapsresa, på sin fritid, för sina egna pengar. Ja, om det inte var för expeditionsjackorna förstås. De visade nämligen att det inte det var några vanliga knappvändare som var ute och roade sig. Inte den vanliga pöbeln.
Hur skulle vargen klara sig utan hjälp?
Jag satt ensam och åt lunch så jag hade gott om tid att iaktta spektaklet. Var det nu verkligen nödvändigt att staten höll 20-talet, förmodat välavlönade, halvvuxna barn lekande i Tornedalen för att någon sett en varg där? Skulle inte vargen kunna springa genom kommunen utan att de där Luleå-ungdomarna kom till kommunen och brände bensin? Och, om de inte ägnade sig åt väldigt viktig vargspaning – vad gjorde de då istället för sin lön, som var till nytta för skattebetalarna?
Ogin eller klarsynt?
Sen erinrade jag mig att Per-Ola Eriksson är landshövding i Norrbotten. Om han är representativ för hur den offentliga sektorn styrs, då är det väl inte konstigt att det går till så här. Eller är det bara jag som är ogin och inte är beredd att ta till mig vilket viktigt och effektivt arbete den offentliga sektorn, i alla dess delar, utför?
Var jag bara avundsjuk och missunnsam, för att de hade råd att hålla sig med kläder som inte jag hade råd att hålla mig med? Det slog mig att om jag inte hade råd att ekipera mig så, hade säkert inte heller de flesta andra som betalar kalaset råd med det. När man ser allmänheten ute i naturen i Övertorneå kommun är det en markant skillnad, åtminstone vad klädseln beträffar – oavsett om de är ute på sin fritid eller i jobbet.
Reglering av byråkratin.
Medan jag betraktade skådespelet kom jag osökt att tänka på ett ganska rått uttryck som cirkulerar bland skattebetalarna:
- Det skjuts för lite i det här landet!
Nu menar jag inte att man ska skjuta en massa onödiga byråkrater som bara kostar pengar utan att uträtta någon nytta. Jag bara speglar ett samhällsfenomen i tiden.
Kan det vara så illa? Ser framtiden ut så? Kommer byråkratin i framtiden att regleras genom att statens funktionärer inte kommer hem till kvällen när de är ute och trakasserar befolkningen? Det finns i så fall många riskyrken. Naturbevakare har jag nämnt ovan. Stasi-registrerare av månghundraårig spillning och skärvor, som åker runt och lägger död hand på människors mark, är väl ett annat jobb som man inte gärna skulle vilja ha?
Många av de här verksamheterna är rester av nationalsocialdemokratins förtryckar- och belöningsorganisation. Finns det över huvud taget någon anledning alls varför skattebetalarna ska belastas med dessa kostnader? Borde det inte istället vara det nationalsocialdemokratiska partiets sak att självt bära kostnaderna för partiorganisationen, särskilt som staten får allt svårare att klara sina kärnverksamheter som exempelvis rättsväsendet?
Blir det så i framtiden, att när naturbevakarna åker ut riskerar de att skattebetalarna skjuter dem för att ta jackan av dem? Hur lång tid tar det i så fall innan det blir så? Jag blir åtminstone lite orolig när jag ser hur fräckt den offentliga sektorn sprider ut skattebetalarnas pengar medan skattebetalarna själva inte har råd att klä sig, inte får någon vård osv efter att skattefogdarna tagit ut fyra gånger högre skatter än vad som behövs för att driva en fungerande offentlig sektor.
Rättsväsendet i samma skick som den övriga byråkratin.
Enligt uppgifter i media var ännu veckor efter värdecentralrånet i Västberga 150 polistjänster sysselsatta med att ta emot tips från allmänheten. Om den uppgiften stämmer, kan var och en förstå, att de inte utför så mycket annat arbete samt vad det innebär för möjligheterna att klara upp andra brott.
Tidigare kunde ju ett fungerande rättsväsende vara en återhållande faktor. Men efter de förändringar som genomfördes av rättsväsendet förra kalenderårsskiftet finns ju inte längre det problemet, men det ska jag ta upp i en separat blogg.
Likgiltigt vem som döms.
Dåvarande justitieministern Tomas Bodström, partivännen, advokaten, senare Jämo:n Claes Borgström, överåklagaren Krister van der Kwast och sex svenska tingsrätter har ju också gått före och visat, att det inte spelar någon roll vem som döms – bara någon döms. I det perspektivet är det väl närmast fritt fram. Risken för att rättsväsendet ska få till en utredning och döma rätt person förefaller inte vara särskilt stor. Särskilt inte om resurserna används till politisk verksamhet.
Byråkratin tillåts växa tills den kollapsar.
Så är det kanske. Den offentliga sektorn, vår byråkrati, har kanske vuxit sig så stor, med så svaga och ansvarslösa chefer, att den inte går att styra längre. Den kanske växer av sig självt numera, utan att någon kan, eller ens vill försöka, begränsa den? I så fall växer den kanske tills hela offentliga sektorn faller ihop som en sufflé och all verksamhet blir omöjlig därför att byråkratin åstadkommer så mycket krångel för varandra (och alla andra) att all verksamhet blir omöjlig. Alternativt kanske den växer tills den inte längre går att finansiera. Då blir det som i Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott. Landet går i konkurs, så ordentligt att man inte har råd att plocka upp bitarna.
Högskattesamhällets slöseri har berövat folket skapandekraften.
Många välbeställda människor hörs ju redan göra sig egendomslösa. Det vill säga att de gör sig av med synliga tillgångar som går att beskatta. Det är inte uttryck för något stort förtroende för staten. Inte heller tyder det på att det blir lätt att få hjulen att snurra om befolkningen har förlorat framtidstron, skapandekraften och förtroendet. Det är inte heller mycket värt om bara den som förväntar sig att bli matad av staten med nappflaska har förtroendet kvar. Den kategorin bidrar inte nämnvärt till finansieringen av cirkus staten. Ur företagar- och entreprenörssynpunkt har kanske nationalsocialdemokratin hunnit förvandla Sverige till ett Östtyskland, Estland, Polen eller Ryssland – före järnridåns fall. Ett land av nollpresterare, ovilliga och oengagerade?
Övertorneå lördag den 9 januari 2010
Mikael Styrman
.
för den offentliga sektorn i Sverige? Eller rättare sagt för den offentliga sektorns effektivitet och därmed dess existens över huvud taget.
- Ingen, verkar det som.
Sjukvård i sammanbrott.
Sjukvården fungerar allt sämre, åtminstone i Norrbotten. Allt fler vårdcentraler stängs eller är på väg att stängas. Vård kan inte längre fås på hemorten och/eller på obekväm tid. Patienter och anhöriga befinner sig på vägarna, under transport mellan hemorten och Sunderby Sjukhus, utanför Luleå. Istället borde de i de flesta fall vara under vila och vård på den lokala vårdcentralen. Blir någon nära anhörig sjuk, blir det mycket svårt för någon i familjen, om man inte bor i eller nära Luleå, att över huvud taget kunna arbeta och kostnaderna för resor till och från, samt vistelse i, Sunderbyn blir betydande.
Privatisering – men inte för allmänhetens bästa?
Bland socialistiska politiker är intresset obefintligt. De verkar över huvud taget inte förstå vad det är som händer. De tycks leva kvar i en svunnen tid då det fanns betalningskraft, någon annan skulle betala, och det var närmast meriterande att göra av med så mycket pengar som möjligt eftersom det skulle drabba de besuttna.
Bland borgerliga politiker syns engagemanget tvehågset. Det tycks istället ligga nära till hands för många av dem att någon kompis får ta över en offentlig verksamhet med elefantiasis, skära bort dödköttet i organisationen och sedan skära guld med pennkniv. Men det ger inte heller skattebetalarna någon billigare vård, så i mina ögon löser det inte problemet – det bara förändrar det en aning. Vården kan nog fås att fungera på det sättet, men till den misskötta offentliga sektorns kostnadsnivå, vilket kan vara mycket svårt att förklara på ett trovärdigt sätt. Kan det inte förklaras och försvaras kan det heller inte bli bestående.
Demokratiexperiment.
Sjukvården håller på att förvandlas till ett gigantiskt demokratiexperiment. Det är väl inget fel i det om sjukvården ändå klarar av att leverera erforderlig vård och resurserna förslår. Men om vården helt eller delvis uteblir och sjukhusköerna är långa, om köerna betas av genom naturlig död i nog så hög grad som genom operationer, då bör man inom vården fråga sig vilka som är ens primära uppgifter – demokratiexperimentet eller vården?
Skyddad från verkligheten.
Det här är följden av en utveckling som sattes igång under toksosseriets glada 1970-tal när en, gentemot partiet utomordentligt servil, Gyllenhammar med skattebetalarnas hjälp byggde upp Volvofabriker där man skulle prata ihop bilarna i demokratiska diskussionsgrupper, medan resten av världen tillverkade bilar vid effektiva löpande band. Inom bilindustrin har de socialistiska idealen kolliderat med verkligheten och lagts ned. Sjukvården däremot är skyddad från verkligheten genom olika monopol och sin beskattningsrätt och naturligtvis genom den sanna socialistens beredvillighet att stå i kö - om bara de som har det bättre också tvingas stå i kö.
Hur länge accepteras patienter?
Sjukvården håller på att strypa sig själv. Byråkratin växer ohejdat. Alla är chefer. Allt färre vårdar patienter. Allt fler behöver resa länet runt på viktiga möten. Även antalet lokala möten ökar. Arbetsledningsfunktionen är på väg att ersättas av stormöten. Mötena engagerar en ständigt växande del av personalen. Enkla frågor måste avgöras under stormötesliknande former. Ofta åtgår flera möten för enkla ärenden. Den förr så hierarkiskt organiserade sjukvården kan numera liknas vid ett sjörövarskepp som guppar planlöst på vågorna därför att personalen är upptagen av stormöten och procedurfrågor. Man kan undra hur länge det över huvud taget kan accepteras att det springer patienter på vårdcentralerna och stör all viktig verksamhet?
Naturbevakarsvärmen anländer.
Härom året satt jag på Hotell Tornedalia i Övertorneå och skulle äta lunch. In kommer en svärm bestående av ca 20-talet naturbevakare från Länsstyrelsen iklädda klarröda dunjackor från Fjällräven, av expeditionstyp. Jag hajade till, för att jag själv hade tänkt köpa mig en sådan jacka, i just den där käcka klarröda färgen, men avstått, för att jag tyckte att den var för dyr. Då sköter jag ändå eldistributionen i nedre Tornedalen. Fungerar inte eldistributionen fungerar ingenting annat i Tornedalen heller. Ännu ett exempel på hur en vanskött statsförvaltnings övertaxering av medborgarna leder till att resurserna i samhället används fel. Det saknas ofta resurser till nödvändigheter men all möjlig sorts lekstuga badar i pengar.
Två timmars lek gör barnen hungriga.
Naturbevakarna hade varit ute och kört bil på vägarna i Tornedalen på förmiddagen, för att spana efter en varg som hade varit synlig i Övertorneå kommun. Förmodligen hade de gjort som statens tjänstemän brukar göra när de besöker Tornedalen. I så fall hade de åkt på morgonen efter kl 8, kommit till Tornedalen ca kl 10.00. Sedan kört omkring lite, med ett flertal bilar, mellan kl 10.00 och kl 11.30, på småvägarna i kommunen. Kanske för att se om vargen möjligen också är ute och åker bil?
Sällskapsresa.
Nu var de utmattade men mycket belåtna efter nära två timmars hårt naturbevakningsarbete och det skulle bli trevligt att få i sig lite lunch, och utbyta erfarenheter, så att man orkade arbeta hårt en timma på eftermiddagen också, innan det var dags att ge sig iväg mot Luleå. De syntes ha mycket trevligt. Hade jag inte vetat att de var hårt arbetande statstjänstemän kunde jag ha trott att de var vanliga ungdomar ute på en sällskapsresa, på sin fritid, för sina egna pengar. Ja, om det inte var för expeditionsjackorna förstås. De visade nämligen att det inte det var några vanliga knappvändare som var ute och roade sig. Inte den vanliga pöbeln.
Hur skulle vargen klara sig utan hjälp?
Jag satt ensam och åt lunch så jag hade gott om tid att iaktta spektaklet. Var det nu verkligen nödvändigt att staten höll 20-talet, förmodat välavlönade, halvvuxna barn lekande i Tornedalen för att någon sett en varg där? Skulle inte vargen kunna springa genom kommunen utan att de där Luleå-ungdomarna kom till kommunen och brände bensin? Och, om de inte ägnade sig åt väldigt viktig vargspaning – vad gjorde de då istället för sin lön, som var till nytta för skattebetalarna?
Ogin eller klarsynt?
Sen erinrade jag mig att Per-Ola Eriksson är landshövding i Norrbotten. Om han är representativ för hur den offentliga sektorn styrs, då är det väl inte konstigt att det går till så här. Eller är det bara jag som är ogin och inte är beredd att ta till mig vilket viktigt och effektivt arbete den offentliga sektorn, i alla dess delar, utför?
Var jag bara avundsjuk och missunnsam, för att de hade råd att hålla sig med kläder som inte jag hade råd att hålla mig med? Det slog mig att om jag inte hade råd att ekipera mig så, hade säkert inte heller de flesta andra som betalar kalaset råd med det. När man ser allmänheten ute i naturen i Övertorneå kommun är det en markant skillnad, åtminstone vad klädseln beträffar – oavsett om de är ute på sin fritid eller i jobbet.
Reglering av byråkratin.
Medan jag betraktade skådespelet kom jag osökt att tänka på ett ganska rått uttryck som cirkulerar bland skattebetalarna:
- Det skjuts för lite i det här landet!
Nu menar jag inte att man ska skjuta en massa onödiga byråkrater som bara kostar pengar utan att uträtta någon nytta. Jag bara speglar ett samhällsfenomen i tiden.
Kan det vara så illa? Ser framtiden ut så? Kommer byråkratin i framtiden att regleras genom att statens funktionärer inte kommer hem till kvällen när de är ute och trakasserar befolkningen? Det finns i så fall många riskyrken. Naturbevakare har jag nämnt ovan. Stasi-registrerare av månghundraårig spillning och skärvor, som åker runt och lägger död hand på människors mark, är väl ett annat jobb som man inte gärna skulle vilja ha?
Många av de här verksamheterna är rester av nationalsocialdemokratins förtryckar- och belöningsorganisation. Finns det över huvud taget någon anledning alls varför skattebetalarna ska belastas med dessa kostnader? Borde det inte istället vara det nationalsocialdemokratiska partiets sak att självt bära kostnaderna för partiorganisationen, särskilt som staten får allt svårare att klara sina kärnverksamheter som exempelvis rättsväsendet?
Blir det så i framtiden, att när naturbevakarna åker ut riskerar de att skattebetalarna skjuter dem för att ta jackan av dem? Hur lång tid tar det i så fall innan det blir så? Jag blir åtminstone lite orolig när jag ser hur fräckt den offentliga sektorn sprider ut skattebetalarnas pengar medan skattebetalarna själva inte har råd att klä sig, inte får någon vård osv efter att skattefogdarna tagit ut fyra gånger högre skatter än vad som behövs för att driva en fungerande offentlig sektor.
Rättsväsendet i samma skick som den övriga byråkratin.
Enligt uppgifter i media var ännu veckor efter värdecentralrånet i Västberga 150 polistjänster sysselsatta med att ta emot tips från allmänheten. Om den uppgiften stämmer, kan var och en förstå, att de inte utför så mycket annat arbete samt vad det innebär för möjligheterna att klara upp andra brott.
Tidigare kunde ju ett fungerande rättsväsende vara en återhållande faktor. Men efter de förändringar som genomfördes av rättsväsendet förra kalenderårsskiftet finns ju inte längre det problemet, men det ska jag ta upp i en separat blogg.
Likgiltigt vem som döms.
Dåvarande justitieministern Tomas Bodström, partivännen, advokaten, senare Jämo:n Claes Borgström, överåklagaren Krister van der Kwast och sex svenska tingsrätter har ju också gått före och visat, att det inte spelar någon roll vem som döms – bara någon döms. I det perspektivet är det väl närmast fritt fram. Risken för att rättsväsendet ska få till en utredning och döma rätt person förefaller inte vara särskilt stor. Särskilt inte om resurserna används till politisk verksamhet.
Byråkratin tillåts växa tills den kollapsar.
Så är det kanske. Den offentliga sektorn, vår byråkrati, har kanske vuxit sig så stor, med så svaga och ansvarslösa chefer, att den inte går att styra längre. Den kanske växer av sig självt numera, utan att någon kan, eller ens vill försöka, begränsa den? I så fall växer den kanske tills hela offentliga sektorn faller ihop som en sufflé och all verksamhet blir omöjlig därför att byråkratin åstadkommer så mycket krångel för varandra (och alla andra) att all verksamhet blir omöjlig. Alternativt kanske den växer tills den inte längre går att finansiera. Då blir det som i Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott. Landet går i konkurs, så ordentligt att man inte har råd att plocka upp bitarna.
Högskattesamhällets slöseri har berövat folket skapandekraften.
Många välbeställda människor hörs ju redan göra sig egendomslösa. Det vill säga att de gör sig av med synliga tillgångar som går att beskatta. Det är inte uttryck för något stort förtroende för staten. Inte heller tyder det på att det blir lätt att få hjulen att snurra om befolkningen har förlorat framtidstron, skapandekraften och förtroendet. Det är inte heller mycket värt om bara den som förväntar sig att bli matad av staten med nappflaska har förtroendet kvar. Den kategorin bidrar inte nämnvärt till finansieringen av cirkus staten. Ur företagar- och entreprenörssynpunkt har kanske nationalsocialdemokratin hunnit förvandla Sverige till ett Östtyskland, Estland, Polen eller Ryssland – före järnridåns fall. Ett land av nollpresterare, ovilliga och oengagerade?
Övertorneå lördag den 9 januari 2010
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)