Den godhjärtade dumhetens byråkrati och migrationen

.

Det bilagda uppslaget publicerades i Norrbottens-Kuriren fredagen den 17 juli 2015. Allting är säkert jättebra, men…om man har sett sig om i världen, eller har mental kapacitet att ta in det vi får oss till livs genom andras förmedlade erfarenheter, blir man nog med nödvändighet betänksam. Här och här är länkarna till artiklarna.

De människor som reportagen handlar om kommer från områden inom vilka det finns miljarder människor och där knappt de allra, allra rikaste kan leva med en sådan levnadsstandard som syns i artiklarna. Många gånger vanligare är att hela, och stora, familjer, ibland flera familjer, delar på motsvarande utrymme, dock utan några bekvämligheter.

Det kan idag framstå som en petitess, men i Rosengård i Malmö har vi fått en förvarning om vad som kommer att hända i våra bostadsområden när lägenheterna bebos, inte av tre personer per lägenhet utan kanske tretton. Jag tänker inte bara på utanförskapet och brottsligheten utan även på sådant som vi är vana vid att fungerar. Vad händer i husen när tretton personer delar våtrum anpassade för tre personer och utrymmena aldrig hinner torka? Hur klarar vår infrastruktur som exempelvis avloppsledningar av framtidens krav? Kommer våra allt mer förtätade invandrarbebodda områden runt våra stora städer att inom kort likna ”Paradise Hotel” i Bulgarien (som ännu kan ses på Vimeo, dock utan svensk text)? Och hur blir det i Djursholm med flera, mer etablerade områden, när invandrare som etablerat sig i samhället flyttar dit och tar sin försörjning med sig till bankdirektörers och politikers mer förfinade och dolda kriminalitet? Det är ju säkert en sak att bilar exploderar på Hisingen och lite annat när de exploderar i Djursholm?

Och vad har då dessa lyckligt lottade, som omskrivs i Kuriren, gjort för att förtjäna denna, för sina hemförhållanden, ofantliga, nästan osannolika, rikemannamiljö? De har tagit sig över öknar och hav eller över bergskedjor. I och för sig utgör det säkert ofta, kanske alltid, aktningsvärda prestationer. Men inte så aktningsvärda att inte nästan alla i deras ursprungliga hembygder kan upprepa bedriften - och kommer att göra det.

Hur kan någon tro, att detta kommer att sluta väl? Det fanns en tid, ännu för något år sedan, när jag trodde att migrationsproblemet inte var större än att det var en fråga om huruvida människor skulle komma legalt och bli en del av samhället, eller komma illegalt och underminera samhället.

Jag är förlägen över min tidigare naivitet som jag åtminstone till viss del skyller på den förskönande rapportering vi fått oss till livs från andra områden. Men jag konstaterar också att migrationsströmmarna igår bara var en bråkdel mot dem idag. De motsvarar dessutom knappt en piss i Mississippi jämfört med vad som kommer imorgon. Att omhändertagandet är sådant som beskrivet på uppslaget i Kuriren är sannolikt kraftfullare marknadsföring än alla resebyråers i hela världen - sammantaget. Det kommer även av många att upplevas som löften. Som det svenska samhällets förpliktelser gentemot nyanlända. Det bådar inte gott inför framtiden att det svenska samhället tar emot människor under former som gör att senare kommande blir i position att uppleva sig som förfördelade, lurade, bestulna, som fråntagna något de hade rätt till. De sociala påfrestningar som i så fall blir följden kommer sannolikt att få det som hittills pågått i främst Malmö och Göteborg att framstå som en västanfläkt.

En ytterligare konsekvens som kan förutses är att anställning i den alltmer dysfunktionella offentliga sektorn kommer att i stigande grad bli symbolisk. Det blir kanske som i Afrika och som i Östeuropa de sista åren innan sammanbrottet, och som i Grekland före euron: offentliganställda låtsas arbeta för sedan låtsas det offentliga avlöna dem. Korruption och straffrihet ersätter ett fungerande rättsväsende.

Inte utan hån har jag frågat andra hur det ska gå till att stänga gränserna? Ska vi skjuta ned dem vid gränsen, har jag frågat. Sedan har jag förfasat mig över att de svarat ”ja”. Jag tror fortfarande att viljan att överleva och få ett bättre liv, samt föra sina gener vidare, är så starka drivkrafter att inga stängda gränser i världen hjälper. Det går helt enkelt inte att få det effektivt. De olika murar som byggs runt om i världen är därför mer uttryck för desperation än tecken på att någon funnit en fungerande lösning.

Om det var svårt att stänga gränserna för utifrån kommande måste det vara sju resor svårare att hindra utifrån kommande, som har hjälp inifrån och som har en disponibel och nästan tom ”rikemannabostad” väntande.

Vad ska man göra då? När man ställs inför ett snabbt och okontrollerat förlopp bjuder intuition och erfarenhet att det första man ska försöka göra är att bromsa upp förloppet. Få saker blir bättre av att ske under okontrollerade och tumultartade förhållanden.

Vi lever i en överbefolkad värld. Men våra makthavare är fullt upptagna av att, med hjälp av våra pengar, tuta i oss att allt är bra. Kanske är vi tre gånger fler än en frisk värld klarar av att försörja uthålligt. Snart är vi tio eller tjugo eller mer gånger fler än vår numera sjuka värld med dess havererade ekosystem och drogade livsmedelsproduktion kan försörja uthålligt. Sannolikt finns det ingen annan lösning på det problemet än att väldigt många människor kommer att dö. Frågorna är förmodligen vilka människor och hur många människor som ska dö i förtid, samt naturligtvis var de ska dö.

Vårt sätt att förhålla oss till problemet är präglat av att det är lättare att göra dumheter med andras pengar än med sina egna pengar. Det är för de flesta uthärdligare att andras barn dör än att egna barn dör. Jag vågar tro, att få människor deltar i andras sorg, utan att samtidigt uppfyllas av motstridiga känslor på grund av lättnad över att man inte själv blivit närmare drabbad. Privatisering har länge varit modeordet på tapeten. Kanske kan ett sätt att åtminstone bromsa upp migrationsströmmarna vara att privatisera mottagningen? Den får komma som har en inhemsk svensk fadder som för egna medel tar ansvar för den ankommandes försörjning och boende. Det skulle kunna vara ett skydd för de många godhjärtade. I takt med att allt fler av samhällets institutioner upphör att fungera kommer anhöriga inte att få sjukvård, skolorna att utbilda analfabeter med bristfälliga språkkunskaper, tåg kommer inte att komma fram, trafiken kommer att stanna på blockerade mittstängselvägar, flygplatser stängs, ett uppgivet rättsväsende kommer att rycka på axlarna om inte mutor kan betalas osv. Man kan förmodligen på ganska goda grunder förmoda, att det kommer att bli starka sociala motsättningar, mellan människor som drabbas av samhällets förfall och människor som kan uppfattas som varande problemens orsak - gamla såväl som nya svenskar. En konsekvens blir kanske att vi begåvas med en ny sorts brottslighet: en sorts Robin Hood-inspirerad fadderverksamhet som går ut på att ta hand om människor för att senare undandra sig sitt ansvar för dem och övervältra det på andra.

En sak som vi också kan tänka lite på är vilken som kommer att bli effekten i de områden vilka nysvenskarna lämnat, efter att Sverige tagit emot alla som går att ta emot, och sannolikt betydligt fler? Sveriges resurser är ju trots allt i ett globalt perspektiv ganska försumbara. Den bistra sanningen blir förmodligen att i de områden nysvenskarna lämnat, kommer det, efter att Sverige uttömt alla sina resurser, ändå inte att gå att spåra några mätbara effekter. Problemen i dessa, och angränsande områden, kommer att vara minst lika stora. Men situationen i Sverige kommer att vara betydligt sämre.

Världen har aldrig varit sådan att alla människor har kunnat få ett gott liv. Det nya är att allt fler kommer att få ett dåligt liv, eller inget alls. Frågan är vilka?

Death Valley, Norrbotten, måndagen den 20 juli 2015
Mikael Styrman
.