Långa tider har vi saknat en tredje statsmakt och den granskning av våra makthavare som journalister gärna säger sig, och kanske tror sig, utföra. Men så fick vi Internet. Plötsligt kunde vi få läsa, och sprida, nyheter som kriminella makthavare, tack vare våra korrumperade massmedia tidigare kunnat hemlighålla. Länge var Internet en hyggligt pålitlig källa för att avslöja politisk och politisk-ekonomisk brottslighet.
Under senare tid har det blivit allt tydligare att Internet är under attack. Internets trovärdighet undergrävs uppsåtligt. De mesta fantastiska, och ibland uppenbart orimliga, konspirationsteorier dyker upp. Sådana som är mycket svåra att tro på, ibland helt svamliga och ofta avsiktligt påhittade.
Det är ganska uppenbart, för mig, att det sker medvetet av någon för att undergräva Internets och alternativa nyhetskällors trovärdighet. Det har tilltagit ungefär samtidigt med att kriminella politiker fått möjlighet att avbeställa ett obehagligt förflutet hos Google. Då finns sannolikt motsvarande tillmötesgående även hos andra aktörer.
Det är ganska uppenbart, och i grunden självklart, att inte amerikanska och andra företag verksamma inom Internet har kraft att stå emot propåer från de amerikanska statliga förbrytarorganisationerna. Och vem av bolagscheferna längtar för övrigt efter att hamna i Hudson-River med betongstövlar, genom statens försorg?
Enligt känd och etablerad Kalla Krigs-dramaturgi skyller USA på ryssarna och troligen vise versa. Det är väl fullt rimligt att tänka sig att bägge parter agerar inom området? Men det är minst lika rimligt att den har mest att vinna på att undergräva Internet, som har gammal-media i sin hand. Det vill säga, rimligen undergräver ryssarna Internet i Ryssland och amerikanerna, och/eller USA-vänliga intressen gör det här.
Det gäller att läsa kritiskt och alltid försöka komma ihåg att fråga sig vad som är på riktigt och vad som är avsiktliga villospår, ägnade att undergräva den alternativa nyhetsförmedlingen.
Jag googlade för en tid sedan om gamla Chefs-JO-skurken, Per-Erik Nilsson - Ni minns han med de privata Portugalresorna som skattebetalarna fick stå för och älskarinnan och lägenheterna i Pressens Pensionskassas hus (!) m.m. Då kom inte längre hans gamla skurkstreck upp. Det var bilden av en renommétvättad oförvitlig statstjänsteman man kunde finna på Internet. Den politiska skurken var nästan spårlöst borta. Sådär är det med många politiska brottslingar numera. Det är ganska självklart att renommétvätten är handelsvara. Förmodligen måste man göra något för att komma i åtnjutande av den. Själv tror jag att USA skaffar sig spioner och medarbetare i vår administration med hjälp av sin kontroll över Internetföretagen.
Att man kan göra så här färdas naturligtvis ännu snabbare än dåliga nyheter bland våra politiska skurkar. Riktig hur långt det har gått anade jag härom dagen, när någon uppmärksammade mig på vad den gamla Vattenfall-skurken Bengt Toolanen ägnar sig åt på Internet. Den minnesgoda kan hans förflutna som eltjuv, leverantör av svart utrustning och tjänster till politiker, från Vattenfalls byggnadsavdelning, med katastrofen i Hallandsåsen och de kostsamma järnvägsbroarna som Vattenfall tvingades leja de privata byggföretagen att göra på löpande räkning. Nu kritiserar han slarvig hantering av skattemedel inom ramen för Rikshem-affärerna som i och för sig inte verkar tåla dagens ljus. Som om Toolanen själv vore ärkeängeln Gabriel.
Jag menar inte att vare sig Bengt Toolanens skurkaktiga förflutna eller hans kompetensmässiga tillkortakommanden skulle diskvalificera honom från att tycka illa om misshushållning av allmänna medel. Men jag menar att om hans kritik ska vara någonting annat än bedräglig egen renommétvätt har han först mycket att berätta för oss andra om de skurkstreck han själv har varit inblandad i på Vattenfall, med politiker och chefer, inte minst jaktintresserade sådana. Tills han har gjort det bör vi nog utgå ifrån att hans kritik har kriminella avsikter och därför inte är så mycket att ta på allvar. Vem har lekt mer affärsman än han själv på skattebetalarnas bekostnad? Ja, med undantag för Anders Sundström då, som tycks vandra från katastrof till katastrof.
Så här skrev Bengt, av allt att döma, på facebook ganska nyligen:
Death Valley, Norrbotten, måndagen den 20 juli 2015
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar