Återkommande stormas nu tunnelingången i Calais av tusentals migranter som försöker ta sig till England. Det finns visserligen inte gjort någon utredning som visar på hur många, som med svensk hjälp att ta sig till Italien, går vidare till samhällsomstörtande verksamhet i Europa. Men ett är säkert: Någonstans tar de som svenskarna ”räddar” vägen. Ett annat är också säkert: Snart ledsnar andra europeiska länder på svenskarnas verklighetsfrånvarande lallande. För att det ska ske behöver man inte gå så långt som till Dover-Calais för att hämta missnöje. Det räcker med att någon italiensk familj blir utsatt för något bestialiskt, som med rätt eller orätt kommer att kopplas till den svenska verksamheten, för att svenskarna ska få det hett om öronen. Och det är inte säkert att de skjuter varningsskott. Trots allt så gjorde inte franska regeringen det när de sänkte Rainbow Warrior, i Aucklands hamn på Nya Zeeland.
Jag tror inte att det går så långt, att migranterna tar över tunneln och gör den autonom. Men jag tror att det kommer att gå så långt, att man i Europa kommer att sätta likhetstecken mellan den svenska verksamheten och dess konsekvenser i Calais, med flera ställen. Senast efter ett par, tre döda järnvägsanställda och/eller poliser får vi byta vår gamla slogan från ”En svensk tiger” till ”En svensk skäms”. I vanlig ordning kommer då vår regering och byråkrati att försöka framställa det som en svensk framgång.
Södertälje onsdagen den 29 juli 2015
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar