Hagamannen, permissionerna och andra grova brottslingar

.
I debatten kring Hagamannens frisläppande anförs att han är farlig och har si och så hög återfallsrisk, vilket skulle bevisas av att han inte beviljats några obevakade permissioner under fängelsetiden.

Det är möjligt att han både kan vara farlig och ha hög återfallsrisk, men det bevisas inte av att han inte beviljats några permissioner. Det bevisar bara att de många olika statliga regelverken inte är synkroniserade med varandra.

Intagna ska beviljas permissioner för att förbereda dem på en återanpassning i samhället. Samtidigt ska kriminalvårdens handläggare pröva när det kan ske säkert. Dessa handläggare står ganska lågt i den statliga byråkratin. Samtidigt är de ofta unga människor med begränsad livserfarenhet. Bedömningarna är säkert många gånger bra och väl underbyggda, men de kan också vara charmigt naiva och präglas ibland av att enstaka tjänstemän kan ta sig själva på mycket stort allvar, exempelvis efter nyligen erhållen befordran. Om något går fel under en permission faller de fritt, eftersom deras chefer högre upp i byråkratin då behöver en syndabock, för att klara sig själva. Lagstiftaren har inte förutsett att den situationen kan uppkomma, att någon ska släppas fri, utan att ha haft permissioner. Det beror med andra ord inte så mycket på Hagamannens eventuella farlighet som på att statens många regler inte alltid går i takt.

Det finns en inbyggd konflikt i all kriminalvård. Det är konflikten mellan straff och vård. Man kan fundera över hur klok den nuvarande ordningen är. Den som innebär att vi före straffets avtjänande bestämmer när en person är färdigstraffad respektive färdigvårdad. Det låter sig nog lättare avgöras beträffande straffet än vården. Men om vi ska överge det nuvarande systemet är vi nog på väg mot det amerikanska, där man låser in människor på livstid på fängelser där de inte kan bli bättre och sedan vid återkommande prövningar konstaterar att de nog behöver vårdas mer. Det systemet fungerar mycket sämre än det svenska, lyckas inte återanpassa brottslingar, och har lett till extremt hög brottslighet i USA, samt till att samhället håller på att duka under av de höga kriminalvårdskostnaderna.

Det finns andra problem i anknytning till detta. Vi har kriminellt slödder på framskjutna positioner i samhället, som på grund av vårt politiska systems och vårt rättsväsendes tillkortakommanden får nyttja dessa i sin kriminella verksamhet, bland annat till att plundra våra innovatörer och entreprenörer.

Vi skulle kunna försörja vår befolkning utan dessa kriminella elements verksamhet. Men vi kan knappast skapa välstånd i landet utan att trygga våra entreprenörer mot politisk brottslighet och politiska fängelsedomar.

Ibland är konsekvenserna tydliga, ibland tar det lång tid innan vidden av politisk brottslighets skadeverkningar kan överskådas. Beträffande Anders Sundströms och Sven-Erik Buchts härjningar vet vi delar av Facit. I Northland förlorade i huvudsak svenska pensionssparare fjortontusen miljoner kronor. I Vattenfall förlorade vi hittills tvåhundratusen miljoner kronor, som annars kunde använts till att trygga vård, omsorg och utbildning. Och mer tycks det bli. Den långsiktiga verkan av att man med hjälp av en offentlig förvaltning, under ledning av kriminella, stal Ekfors Kraft AB låter ännu vänta sig. Budskapet är: Ve den som sköter elförsörjning bättre än kriminella klåpare. Det kommer att bestämma spelreglerna för alla svenska eldistributörer. Och det kommer inte att föra något gott med sig.

Södertälje onsdagen den 29 juli 2015
Mikael Styrman
.