Sabotagen mot frysarna knappt förnamnet

 .

Det har väckt viss nationell och internationell uppmärksamhet att någon - ännu åtminstone för allmänheten okänt vem, eller vilka - slagit ut mängder av frysar och på så sätt förstört livsmedel för avsevärda belopp och orsakat andra följdskador som sannolikt kan visa sig vara nog så kostsamma.

Det är nästan lite charmerande vilken aningslöshet som präglar politikens, myndigheternas, handelns, industrins och allmänhetens syn på sitt skydd mot obehörigas vilja att åstadkomma skada.

Men tyvärr är nog detta knappt förnamnet på problemet. Det riktiga problemet är sannolikt att samma, eller åtminstone jämförbar, aningslöshet präglar alla elmätare hos industri, handel och hushåll, sannolikt även i hög grad myndigheter.

Självklart vet inte jag med säkerhet vilket eventuellt skydd dessa mätare och deras tillverkare och användare har mot en fiende med vilja och kunskap att skada, eller mot grov brottslighets vilja att sko sig på andras aningslöshet och inkompetens.

Dock skulle jag vara mycket förvånad om de på stor fot och under forcerad ständigt pågående och påtvingad förändring uppsatta elmätarna skulle visa sig ha acceptabel säkerhet även mot en kvalificerad fiende. Mycket talar för att skyddet är näst intill obefintligt.

Ta bara en sådan sak som att det lokala elverkets personal - knarklangare eller inte - tjuvaktiga eller inte - utan någon som helst kontroll värd namnet och helt utan kännedom för vare sig elverket eller kunderna kan koppla ur kundernas elleverans individuellt eller en masse och därmed slå ut kundernas skydd mot inbrott, skadegörelse och annan grov brottslighet. Det är ett stort problem redan utan att det lokala elverket är infiltrerat av grova kriminella. Det är en katastrof i det fall högt uppsatta och därmed inflytelserika anställda såväl som beslutsfattare är infiltrerade eller till och med är den infiltrerande parten.

Det är likaledes ett mycket stort problem kortsiktigt. Men på det sätt som tekniken drivits fram - forcerats fram - ligger det naturligtvis i farans riktning att det kan vara en nationell katastrof som bara väntar på att utlösas. 

Kan ett lokalt elverk, infiltrerat av narkotikalangare missbruka systemet kan naturligtvis utomstående göra likadant. En fientligt nation? - Självklart!

På grund av Sveriges aningslösa och bara delvis pålitliga byråkrati och vad den åstadkommit, kan landet anfallas och ockuperas på nolltid. Numera är ju flertalet institutioner infiltrerade med funktionärer vilka har utländsk bakgrund och vilkas pålitlighet vi vet väldigt lite om. Kanske kan det till och med ske utan att ett enda skott behöver avlossas. En fiende behöver inte ens ta på sig besväret med att knäcka systemet. Det räcker med att göra upp med den lokala kommunalt anställda knarkligan.

I valet mellan svenska ointresserade och aningslösa institutioner å den ena sidan och en längre tids vistelse i Sibirien å den andra sidan är nog valet tämligen enkelt - i synnerhet om lojaliteten till det nya ”fosterlandet” är både ny och löst grundad.

Det förtjänar att påminnas om att i det fall en antagonist slagit ut mätarna och därmed elleveransen är det långt ifrån säkert att det alls går att slå på elleveransen igen. Det är sannolikt helt upp till antagonistens välvilja om det ska kunna ske. Naturligtvis är det inte mycket som talar att ett sådant angrepp sker en vacker juli-dag. Det sker naturligtvis när sårbarheten är som störst.

Om man bygger elnätet på det sätt som har skett i Sverige är varenda krona som läggs ned på försvaret bortkastad. Det är miljarder kastade i sjön. Osökt drar jag till minnes hur den danske ”missnöjespolitikern” Mogens Glistrup på sin tid uttryckte att man borde ersätta det danska försvaret med en automatisk telefonsvarare som svarar ”Vi ger oss!”.

Så som Sverige sköter sina elverksföretag, sina kriminella advokater och deras grovt kriminella samfund kan det vara hög tid att skyndsamt söka kontakt med danskarna och fråga om vi kan få överta Glistrups automatiska telefonsvarare.

Falun fredagen den 13 november 2026

Mikael Styrman

.

Forntida och framtida civilisationer

 .

Länge trodde vi, eller länge fick man oss att tro, att vi var den första mänskliga civilisationen som funnits på Jorden.

Efter hand som allt fler lämningar efter tidigare civilisationer kommit i dagen, sådana som inte låter sig förklaras på annat sätt än att de ligger en eller flera istider tillbaka i tiden, har det blivit allt omöjligare att hålla fast vid sådana ståndpunkter. Då hjälper det föga att de mest kontrollerande religionerna i olika mån förklarar sina skrifters uppkomst med att de är verk av ”Guds hand”.

En svårighet förenad med många av de forntida civilisationer av vilka vi finner spår är att det - av de flesta av dem - inte återstår några lämningar vilka vi kan, eller tror oss kunna, åldersbestämma.

Av många återstår bara berg och sten. Allt annat är utplånat av tidens tand.

Vi drar fram över världen - åtminstone våra överstepräster i arkeologibranschen - och gräver upp och blottlägger sådana lämningar som ovan nämnts och utsätter dem för tidens tand på ett sätt som sätter fart på åldrandet för den händelse det har avstannat. Jag säger inte att det är fel. Jag bara konstaterar att det är vad som pågår. Det går garanterat inte att göra något åt och det är kanske inte önskvärt heller. Vi måste bara förhålla oss till verkligheten och tiden på verklighetens och tidens villkor.

Man kan roa sig med att fundera lite över om även tidigare civilisationer har varit lika roade som vi av vårt eget ursprung? Troligen har man varit det. Åtminstone ibland. Kanske har då en del av de lämningar vi gräver upp varit föremål för uppgrävning tidigare, utfört av forntida civilisationer som föregått oss? Det skulle kanske erbjuda en förklaring till att det av en del civilisationer bara återstår spridda och ganska intetsägande lämningar. 

Under vår egen civilisations tid finns otaliga sådana exempel som - såvitt bekant - inte sträcker sig längre tillbaka än att det varit känt vad exempelvis byggmaterial som återanvänds har varit i deras ”tidigare liv”. Åtminstone i det senaste livet.

Många av byggstenar och dekorationer som tidigare funnits exempelvis i Romarikets monument Colosseum och Circus Maximus framlever nu sina dagar i Peterskyrkan i Rom. På motsvarande sätt finns kanske templet i Jerusalem återvänt här och där i byggnader som ännu är i bruk i Jerusalem. Så har det naturligtvis gått till över hela världen - i alla tider.

Så kommer förmodligen våra lämningar att grävas upp av framtida civilisationer, länge efter att vi sparkat tomt. Av mycket som vi har roat oss med kommer - liksom av de lämningar vi själva utforskar och blottlägger - inte att finnas några spår, annat än lite utspridd sten efter de mer monumentala byggnaderna. Allt annat kommer så småningom att ha försvunnit, utplånat av tidens tand.

Kring allt detta har vuxit upp en administrativ industri som viger sitt liv åt, och ger livet innehåll, genom att fungera som någon sorts överstepräster för fornlämningarnas vetenskapliga förvaltande. Och visst, mycket av detta kan vara roande och intressant. Mest intressant är förstås de insikter i tidigare civilisationers verklighet som lämningarna förmedlar och mest roande är förstås det stora allvar vilket nutida överstepräster på olika nivåer tar sin egen uppgift på.

Så småningom får vi kanske en lite nyktrare och mer avspänd syn på behovet av att på Stasi-manér registrera den ena flisan efter den andra som är de tidigare registrerade flisorna lika och fyller våningsplan efter våningsplan, korridor efter korridor med flisor som tidigare livsformer och civilisationer vårdslöst lämnat efter sig - utan en tanke på den stora omsorg som vi skulle komma att ägna dessa flisor vars betydelse för mänskligheten naturligtvis är störst som redskap för karriärmässigt revirpinkande.

Falun fredagen den 13 november 2026

Mikael Styrman

.