.
…och en tredjedel av befolkningen ska inte förvägras sexuellt umgänge med lagens hjälp.
Det senaste i bananrepubliken:
Det är fritt fram för journalister och domare att knulla horor - medan andra förvägras detta.
För alla andra är det nämligen förbjudet.
Men för domare och journalister är det fritt fram att både knulla horor och borsta varandra på ryggen - i jobbet.
Domare dömer inte journalister som springer och knullar horor, för gemensamt låtsas de att det varit en del av ”viktigt journalistiskt arbete”.
I gengäld avslöjar inte journalister när domare utför ”viktigt dömande i horhus”.
Men hur ska vi veta om det bara gäller horknullande eller om det även omfattar annat borstande av varandras ryggar? Där det finns en sorts korruption trivs ofta även annan korruption.
Det värsta är inte att de springer hos horor. Prostitution har funnits lika länge som det funnits människor. Sannolikt är den således omöjlig att utrota. I mer än halva vår värld är prostitution tillåten. I stora delar av världen är prostitution skenbart förbjuden, men blomstrar ändå. Det är inte prostitutionen som sådan man bör bekämpa - tycker jag. Det är de skumma typer som uppehåller sig i prostitutionens närhet och som profiterar på både horor och torskar, som förslavar horor med hjälp av knark och våld och som använder prostitutionen som ett redskap i annan brottslighet som utpressning, spionage mm. Se bara vad som utspelar sig kring Jeffrey Epstein’s och Donald Trump’s skumma affärer…
Prostitutionslagstiftningen ska inte heller fungera som ett redskap för att skydda krackelerande äktenskap, vilka hålls ihop på övertid. Det är inte horornas fel om partnern springer hos horor - oavsett kön. Felet får sökas någon annanstans.
Det finns en, som jag tycker, viktig fråga i sammanhanget, som dock systematiskt tystas ned av de som varit drivande för tillkomsten av, och är beskyddare av, den nuvarande lagstiftningen. En mycket stor grupp människor har ingen partner - vare sig sexpartner eller livskamrat. Hur många och hur stor andel av befolkningen de utgör skiljer sig mellan olika länder. Till stor del - men inte alltid - beror det på följderna av politiska beslut fattade av okunniga och aningslösa människor i bästa välvilja.
Det finns exempelvis mängder av kinesiska män, som aldrig kommer att finna någon kvinna att dela sitt liv med. Orsaken är ”ett-barns-politiken” som skulle dämpa befolkningsutvecklingen, men som fick till följd att kinesiska par som fick ett flickebarn gjorde processen kort med dem och gjorde nya försök att beställa en pojke, tills det lyckades. Som en konsekvens av dessa politiska beslut, fattade över huvudet på människorna, finns i Kina ett stort överskott av män som aldrig kommer att finna en kvinna. Om två barn hade tillåtits skulle problemet möjligen funnits ändå, men varit väsentligt mindre.
I Europa håller vi på att skapa ett snarlikt problem. Symptom på detta är män som driver omkring på gatorna - ofta i gäng - utan en kvinna att dela livet med. Ytterligare synliga symptom på detta är ett växande antal gruppvåldtäkter. Orsaken är delvis stor invandring av män, oftast utan kvinna, vilket snedvrider demografin och skapar ett stort och växande manligt överskott. Även detta problem är skapat av insiktslösa och välvilliga politiker som upplevt sig själva som Guds gåva till mänskligheten.
Detta bara två exempel. Andra kan säkert finna fler.
En annan sorts problem är att människor med skenbart ordnade sociala relationer, av någon anledning - kanske missriktad välvilja - inte unnar andra människor möjligheten att i brist på livskamrat ändå få tillgång till delar av vad en ordnad relation tillför i livet. Kanske är det så enkelt som att människor vars äktenskapliga eller jämförbara relation haltar vill förvissa sig om att inte den egna livskamraten roar sig på egen hand, på annat håll? Det är lätt bisarrt att konsekvensen av denna oro, sannolikt ofta sprungen ur en egen dysfunktionell livssituation, blir att kanske en tredjedel eller mer av befolkningen, förvägras viktiga delar av ett socialt liv med hjälp av lagstiftning och ordningsmakt. Det har sin grund i att de som har, eller skulle kunna ha, ordnad tillvaro om de vårdade sin tillvaro, istället förvägrar en stor del av den övriga befolkningen att ens komma i närheten av ett fungerande socialt liv.
Lite tillspetsat kan det uttryckas som att människor som kvaddar sitt eget liv sociala liv, eller får det kvaddat utan egen förskyllan, ser till att även kvadda andras sociala liv, men kamouflerat till omsorg och en människovänlig handling.
Självklart finns det människor som bland annat på grund av bristande social förmåga lever ensamma. Det kan i sammanhanget anmärkas att man kan leva ensam även i äktenskap. Det kan ske med eller mot egen vilja. Men det finns också mängder av människor vilka ofrivilligt lever ensamma. Just den senare kategorin förvägras deras kanske enda möjlighet till umgänge med det motsatta könet genom en opåkallad och i allt för intima relationer inträngande lagstiftning.
Uttryckt med andra ord: Människor som lever i ofrivillig ensamhet förvägras de sociala relationer som annars skulle vara tillgängliga för dem därför att andra, och högre uppsatta människor tar sig för att på ett groteskt sätt lägga sig i människornas sociala och intima liv.
Vi har tyvärr en lagstiftande församling vars beteende innebär att människor som har det ganska bra socialt gör sitt bästa för att göra livet sämre för många andra. Det pågår en sorts översitteri som innebär att samhället avsätter betydande resurser till att förstöra andra människors liv samtidig som de ansvariga slår sig för bröstet på grund av inbillad präktighet och dito omtanke.
Människor som lever under goda ekonomiska och sociala förhållanden borde inte viga sina liv åt att förstöra andra människors liv. Särskilt stötande blir det när de unnar sig själva förmåner, vilka de sedan förvägrar andra, som nu representanter för domar- och journalistkårerna visar sig göra och vilket det inledningsvis nämnda fallet med TV4-journalisten blottlägger.
Falun tisdagen den 10 februari 2026
Mikael Styrman
.
