Den totala hjälplösheten

.
På 1990-talet, minns ej vilket år, rånades posten i Överkalix. Det var på den tiden det fortfarande fanns polis kvar i landet. Polisen, i form av två Överkalix-poliser, kallades till platsen. Eldstrid uppstod på gatan i Överkalix. Polisen sköt rånaren i låret. Han gav upp och kunde gripas. En polisinsats väl värd en utmärkelse eller någon form av belöning. Istället tillsattes, enligt känd svensk modell, en krisgrupp och gråterskorna fick ta hand om poliserna för att få dem att förstå vilken hemsk sak de hade varit med om i och med att de hade skött sitt jobb. Efter sex månader i händerna på gråterskorna var båda poliserna sjukskrivna och återgick aldrig i tjänst.

Under 1990-talet ändrade bank- och värdetransportrånen karaktär i Sverige. Vi hade tidvis omfattande import av grova brottslingar från europeiska länder drabbade av inbördeskrig. Det var folk, delvis psykopater, som var vana att skjuta ihjäl andra, att skjuta ihjäl dem på order eller att skjuta ihjäl dem av godtyckliga skäl, eller bara för att de kunde göra det och inte hade något bättre för sig just för stunden.

Samtidigt förekom omfattande stölder av vapen från polisstationer och militära anläggningar. Samhället svarade på dessa stölder med att trakassera jägare, deras vapeninnehav, licenser och vapenförvaring. Som om det skulle påverka brottslingars och psykopaters innehav av tunga militära och polisiära vapen om de samlade polisiära resurserna användes till att trakassera landets älg- och harjägare.

En följd av importen av brottslingar och den vårdslösa förvaringen av militära och polisiära vapen blev att rånarna blev tyngre beväpnade och mer hänsynslösa. Ett antal rån förekom där rånarna var beväpnade med vapen som utan problem skulle tränga igenom polisens skyddsvästar och göra det på långt håll med hög precision. Polisen å sin sida var beväpnad med ärtbösseliknande pistoler som kan vara alldeles utmärkta till att skjuta ihjäl psykfall med, vilka misslyckats med att ta sig in på stängda vårdinrättningar. Men vid ett ingripande mot tungt beväpnade rånare var beväpningen oduglig.

Följden blev, föga förvånande, att polisen slutade rycka ut, eller blev "försenade" längs vägen. Eller om de ryckte ut gjorde de halt på behörigt avstånd och ”observerade” det fortsatta händelseförloppet.

Politiker, tjänstemannanomenklatura och polisledning mötte samhällsutvecklingen genom att bilda nationella insatsstyrkan. Den har utvecklats till en inte särskilt stor men mycket motiverad och militant grupp yrkesmördare. Ungefär som de yrkesmördare som franska staten använde mot Greenpeace fartyg Rainbow Warrior i Aucklands hamn när de skulle protestera mot Giscard D’Estaings psykopaters atombombsprov 1995 eller de som Nicolas Sarkozy satte in i valkampen 2012 för att vinna valet genom låtsad terrorbekämpning.

Följden har blivit att så fort något som tidigare var normalt polisarbete ska utföras så sätts nationella insatsstyrkan in. Deras handlingsbenägenhet får till följd att när de exempelvis ska ingripa mot något psykfall som embarkerat sig i något hus utan att någon människa är hotad eller ens finns i närheten så blir förhandlingsarbetet, som på Gotland, ganska summariskt:

- Ger du dig?
- Nej!
- Pang!

Delar av insatsstyrkan tycks ha påtagliga svårigheter att skilja på ett ingripande mot en sjuk människa och ett besök på skjutbanan.

Eller så blir det som i Luleå. Att polisen i fyllan och villan, just komna från krogen och självuppoffrande och autentiskt ”under-cover-arbete” ställer sig och skjuter mot varandra mitt i bostadsområdet.

En mycket tydlig och olycklig följd har vi kunnat iaktta idag i media. När någon rånar banken i Töckfors kliver den ordinarie polisen tillbaka och nationella insatsstyrkan sätts in.

- Vad innebär det?

Jo, det är det synliga beviset för att landets ca 20 000 poliser har degraderats till attrapper. Vi har begåvats med ca 20 000 attrapper och ca 60 ytterst motiverade och handlingsbenägna yrkesmördare i statlig tjänst.

De som tidigare skulle klara upp och beivra brott är i huvudsak rekryterade enligt kriterier som är avgörande för förmågan att klara upp och avbryta krogslagsmål. De används numera till att skjutsa hem fyllon och narkomaner och däremellan till att skyffla omkring högar med papper innehållande polisanmälningar vars utredande kräver helt andra och detektivliknande egenskaper än de som prioriteras inom den svenska ordningspolisen. Med undantag då för vissa soliga dagar då man står ute i samhället och gör utandningsprov med de, för att komma åt kriminaliteten inom polisen, med räkneverk försedda alkometrarna. Häri döljer sig förklaringen till att uppklarningsprocenten närmar sig noll och det polisiära arbetet i hög grad numera begränsas till att stämpla antingen ”brott kan ej styrkas” eller ”ej spaningsresultat” på anmälningarna och lägga ned utredningarna.

Enligt kutymen inom polisen och justitiedepartementet kan sådana brott betraktas som uppklarade. Ibland stämplar man fel. Man tar exempelvis ”brott kan ej styrkas” när det borde varit ”ej spaningsresultat” och då blir medborgarna förbannade och kvällstidningarna skriver ett tag. Men om skriverierna inte upphör tidigare upphör de senast när det bestäms vem som får åka på betald semester till Almedalen och äta, dricka och kopulera på betald arbetstid, istället för att granska missförhållandena och maktmissbruk i samhället.

Vi har tidigare fått veta att försvaret numera består av ca 14 000 anställda varav ca 10 000 är befäl. Övriga ca 4000 innefattar soldater och civilanställda. Ganska komiska relationer som dock inte hindrar den grova organiserade brottsligheten inom den offentliga förvaltningen och krigsindustrin från att förbereda nya mutor och köp av nya stridsflygplan för ett hisnande antal tusental skattemiljoner – som om det här landet fortfarande hade ett försvar.

Försvarets personella struktur må vara komisk. Men det slår naturligtvis inte polisens 20 000 attrapper och 60 potentiella yrkesmördare. Det är de som ska klara upp mutbrotten kring JAS och andra onödiga inköp som endast är tillkomna för att möjliggöra dränering av statskassan och åtkomst av mutor. Och alltihop ska ledas av Christer van der Kwast-typer inom åklagarväsendet…J

Det har genom åren funnits en och annan ansats till att effektivisera polisen. Tidigare tullchefen Björn Eriksson tyckte att det såg ineffektivt ut med poliser som inte kunde varken skriva maskin eller hantera dator, men ändå hade till huvudsaklig uppgift att producera papper. De använde den så kallade ”polismetoden” – tio söker och två slår - eller pekfingervalsen som det heter på den privata sidan. Björn Eriksson försökte flytta över pappersproducerandet på civilanställda som skulle sköta det effektivare och frigöra tid till polisarbete. Men metoden skulle, med oförändrade budgetramar, leda till minskat antal poliser även om polisarbetet totalt sett skulle bli effektivare. Och ANTALET poliser är viktigt för politiker och byråkraterna på justitiedepartementet. Om de sedan uträttar något är helt ointressant. Så man flyttade på Björn Eriksson. Istället fick Sten Heckscher ta vid och sparkade de civilanställda och ineffektiviserade åter polisen.

Det sorgliga med detta är att de fullständiga oduglingar som är ansvariga för sabotaget mot polisen aldrig ställts till svars. Istället lever de och frodas i högönsklig välmåga och har nya välbetalda utredningsuppdrag som gör det möjligt för dem att fortsätta att göra skada.

Polisens förfall skiljer sig inte nämnvärt från förfallet inom den övriga svenska offentliga sektorn men blir så mycket tydligare på grund av polisens viktiga arbetsuppgifter. Jag menar, hur mäter man förfallet i en myndighet som ägnar sig åt meningslöst lallande när myndigheten i fråga är skapad för att ägna sig åt lallande?

En ganska närbesläktad verklighetsfrånvarande ”svensk” utveckling har förekommit inom tullverket. Karin Starrin (c) utnämndes till generaltulldirektör. Hon måste således ha varit den bäst skickade inom den offentliga sektorn… J Hon tog ifrån tullarna tjänstevapnen. Så tullarna förväntades vara ute på nätterna och spana på, bekämpa och ingripa mot ofta beväpnade smugglare och andra brottslingar med gränsöverskridande och vanligtvis mycket lukrativ verksamhet. Det kan ju vem som helst räkna ut vilka krafter som låg bakom hennes beslut och vad som blev följden av beslutet. Jag som har bott vid gränsen hela mitt liv har sett alltihop utspela sig.

När Nationella Insatsstyrkan skapades var det i akt och mening att kunna hantera exceptionella situationer som flygplanskapningar och svårare terrordåd. Inte för att hantera ”normalt” polisarbete.

Felanvändning av den Nationella Insatsstyrkan till vanligt polisarbete får den konsekvensen, trots de bästa av avsikter, att den vanliga polisen nullifieras och förvandlas till innehållslösa uniformer som förlorar såväl tron på sig själva som viljan och förmågan att ta några initiativ över huvud taget.

Det är skillnad mellan ett okomplicerat bankrån, utan gisslantagande, i värmländska Töckfors och Svarta Septembers terrorattack mot Münchenolympiaden. Förstår inte polisledningen den skillnaden bör polisledningen skyndsamt bytas ut.

Gulag-Kolmården onsdag den 8 augusti 2012
Mikael Styrman
.