Toppolitikern i tunnelbanan

.
Ni har förstås sett det, allihop? Den berusade tunnelbaneresenären som ramlade ner på spåren på Sandsborgs tunnelbanestation och blev liggande på spåren, medvetslös. Den oempatiske busen som hoppade ned från perrongen och rånade honom, för att sedan lämna honom på spåren, att bli överkörd av tunnelbanetåget, medan han själv obekymrad gick därifrån.

Han var nog inte klassen ljus, om han alls har gått i skola. Åtminstone överskuggade egennyttan den tankeverksamhet som han eventuellt hade kunnat uppbåda. Föga tycks han ha anat att han blev dokumenterad av övervakningskamerorna och vilken verkan det skulle få. På det sättet inspirerade han till den här bloggen, medan hans beteende gav rubriken, men det är naturligtvis hans minsta problem.

Utan att behöva nämna någon vid namn påminde han mig om en skamlös och gränslös toppolitiker som trots en längd om cirka två meter, ett bländande intellekt och en verbal förmåga som saknar motstycke, ändå ur empatisk synvinkel visat sig vara en intelligensdvärg. Och just det gör honom så farlig. Farlig för demokratin, för rättssäkerheten, för medborgarnas integritet och välfärd.

Om bara det här toppolitikerämnet i tunnelbanan hade haft ett uns gränslöshet eller empati skulle han ha lyft upp människan som föll ned på spåren. Kanske hade ingen då ens brytt sig om ifall han sedan hade rånat offret.

Alla människor vet med sig att de kan hamna i en situation i vilken de inte kan ta vara på sig själva. Man kan ha en dålig dag och bli för full eller man kan bli sjuk, bli knuffad som Carl-Fredrik Algernon, råka ut för ett olycksfall osv. Alla kan sätta sig in i den påkördes situation. Och ingen vill bli rånad och lämnad på spåren för att bli påkörd av tåget.

Nu blir det oempatiska toppolitikerämnet istället föraktat och hatat av alla. Vem som helst som han möter kan känna sig motiverad att ge honom en rättmätig belöning. Och antalet personer som spanar efter honom ökade exponentiellt.

Jag drar mig till minnes när jag åkte tunnelbana i Paris, i december 1990. I Frankrike är människorna vänliga och trevliga och såväl mat som klimat mycket njutbara. Så även i Paris – på sommaren – när turisterna finns där. Det är nämligen turisterna som är trevliga i Paris. Men i december finns där bara de otrevliga parisarna. De som säger ”pardon”, som betyder förlåt, men varmed egentligen menas:

- Tuut-tuut! Nu knuffar jag till dig för du står i vägen för mig.

I Paris varnades intensivt för ficktjuvar. Vid en tunnelbanestation skulle jag åka upp för en mycket kort rulltrappa, kanske 6-7 m lång. När jag klev på såg jag mig om. Bara en man och han var långt bakom mig. Redan efter 2-3 m åkande i rulltrappan kände jag hur det ömmade på ena skinkan och förde handen dit för att massera det ömma. Till min oerhörda förvåning fanns där redan en hand! Jag vände mig om och fann, ännu mer förvånad, att mannen som nyss var långt bakom mig, nu stod alldeles nära och höll en dagstidning så att den fyllde ut hela utrymmet mellan oss.

I samma ögonblick var rulltrappan slut. 2-3 m fram till dörrarna. Poff-poff öppnas dörrarna automatiskt. Mot mig rusar 3-4 tjänstemän som kastar sig handlöst förbi mig på ömse sidor och sätter efter ficktjuven i full karriär. De var medvetna om hans härjande och passade på honom.

Ännu många år efter det inträffade irriterade det min fåfänga att jag inte hade sinnesnärvaro att försöka ta fast honom när jag röjde hans stöldförsök. Men nyktert bedömt kanske det ändå var det bästa som skedde. Sådana där hänsynslösa och egennyttiga psykopater brukar kunna vara farliga för sin omgivning när deras parasiterande på sina medmänniskor avslöjas och de riskerar sötebrödsdagarnas slut.

Egentligen är det nog få som utsätter sig för obehaget och risken att agera mot sådana egennyttiga psykopater varför de ofta kommer högt och får hålla på länge, innan de går för långt i sin egennyttiga hänsynslöshet mot omgivningen.

Verklighetens toppolitiker hoppar från utsuget kadaver till utsuget kadaver. Nu, när Martin Schibbye och Johan Persson håller presskonferens i Sverige, efter att ha släppts från etiopiskt fängelse efter 14 månader, är vår toppolitiker plötsligt i Ukraina och twittrar glatt för att avleda människors uppmärksamhet från sin ovilja att hjälpa Martin och Johan. Nu vill den tidigare så ointressanta Julia Tymosjenko träffa honom… Kanske hon också blir lämnad på spåren när massmedias uppmärksamhet riktas åt något annat håll?

Jag säger inget negativt om en eventuell vilja att hjälpa Julia Tymosjenko, om den viljan mot förmodan visar sig vara genuin och inte bara är ett led i ”huvudarbetsgivaren” USA:s taktiska spel. Men det är knappast någon slump att omsorgen riktas mot en i Ukraina fängslad person istället för mot den sedan mer än 11 år tillbaka fängslade Dawit Isaak i Eritrea, nära den gasrika regionen Ogaden, där kumpanerna redan härjar.

Gulag-Kolmården fredag den 14 september 2012
Mikael Styrman
.