lördag 14 september 2024

Matchfixning och Hoppfixning

 .


Idrottens själ var förr att prestera och att alltid göra sitt bästa.

Successivt har det kommit att glida iväg ut i ett gungfly som exempelvis när fotbolls- och hockeylag i stora turneringar gör läggmatcher för att få möta svagare motståndare. Förr möttes sådant av förakt. Numera är det åtminstone nästan etablerat på alla nivåer.


Inom olympisk brottning har det länge varit standard-procedure att muta domarna. Den som är bäst på att muta vinner.


Boxningens fixade matcher känner alla till. Det innebär som regel att en dokumenterat svag boxare fäller en klart duktigare boxare. Det går ju alltid ut på att skinna dem som satsar pengar på vinnare.


Numera har matchfixningen nått gärdesgårdsserierna. Ingen sport är för obetydlig för att kunna fixas för vinnings skull.


Orsaken är naturligtvis pengarna. Ett osunt uppbyggt belöningssystem gör det lönsammare att i vissa lägen prestera dåligt istället för att prestera bra.


Alla före detta sporter har sina egna förutsättningar och sina egna möjligheter till bedrägerier.


Nu på senare tid kan stavhopp läggas till de korrumperade sporterna. Vår svensk-amerikanska ikon Armand Duplantis åker från gala till gala och låtsas sätta nytt världsrekord med en cm per gala, men i hoppen seglar han problemfritt över, ofta med en dryg halvmeters marginal. Orsak? Lönsamhet naturligtvis. Utsikten att få se ett nytt låtsasvärldsrekord drar betalande publik och annons- och TV-intäkter samt - sist men inte minst - ger en ansenlig premie till den som låtsas göra sitt bästa.


Det är inte sport längre. Det är inte idrott. Det är bara show. Många - kanske flertalet - idrotter har förvandlats till någon sorts ”catch-as-catch-can” där inte handlar om vem som kan segra eller slå bäst eller vinna utan istället handlar om vem som kan falla snyggast, så att det ser ut som om slaget både träffade och var hårt.


En annan sorglustig utveckling är att vi fått alla dessa arméer av mediafolk vilka försörjer sig på sändningar och referat från korrupta idrottsevenemang och vilka alla vet vad som pågår, men försörjer sig genom att vara lojala - inte med sina tittare, lyssnare, läsare - utan med bedragarna. En sorts sportens låtsasjournalister.


Förmodligen var det just den här utvecklingen gamla tiders idrottsledare förstod och försökte hålla emot. Där pengarna går in går sporten ut. Det visste dom. Flertalet sporter har gjort sig irrelevanta åtminstone i den meningen att människor som har någonting innanför pannbenet inte orkar titta på bedrägerierna, eller åtminstone inte engagerar sig. Den sista idioten är dock inte ens född ännu, och när han blir det kommer han antagligen att betala bra för att gå på idrottsgalor och låta sig bedras av bull-shit-bedrägerier.


Detta är vad som redan har hänt. Hur ser då framtiden ut? Har idrotten på grund av alla mutpengar blivit självförstörande? Kommer idrottens pengafixerade bedrägerier så småningom att smitta de sponsorer och andra som med sina pengar skapat svindlerierna och håller dem igång? Kommer de stora kraftigt skuldsatta bedrägeriföretagen, som tagit klubbarnas plats, så småningom att kollapsa? Kommer annonsering i idrottssammanhang i framtiden att vara liktydigt med att själva bli betraktade som skurkar som försöker lura sina kunder med falska prestationer? Jag vet inte. Den som lever får se.


Falun lördagen den 14 september 2024

Mikael Styrman

.

Inga kommentarer: