Skog OCH Älg

 .

Ungefär på rubricerade sätt borde skogsskötselproblemet som just nu uppmärksammas av TV4 beskrivas. Istället tenderar det - framför allt från skogsbolagshåll - att sammanfattas som skog eller älg och benämnas ”Älgproblemet”.

Skogsskötseln måste vara verklighetsanpassad

Men det finns naturligtvis inget motsatsförhållande mellan skog och älg. Det finns inte ens något motsatsförhållande mellan mycket skog och mycket älg. Däremot kan man inte sköta skog där det finns mycket älg på sådant sätt att där inte finns något annat för älgen att äta, än de plantor som skogsägaren vill göra massaved och timmer av. Det går inte heller att lösa ”problemet” genom att utrota, eller näst intill utrota, älgen när problemet inte är älgen, eller ens älgens population, utan istället felaktiga skogsodlingsmetoder. Felaktiga skogsodlingsmetoder orsakar nämligen inte bara problem med älgen utan orsakar även andra problem med virket.

Analys kräver utrymme för ifrågasättande

Det finns ett genomgående systemfel hos stora skogsbolag - och kanske även hos en del privata skogsägare. I det senare fallet åtminstone ibland därför att deras skogliga kunnande och deras plånbok inte alltid går hand i hand och deras uppfattning i frågan därför sällan är följden av eget kunnande utan istället ofta färgas av skogsbolagens irrläror. Däremot finns det sannolikt ganska många på skogsbolagen som förstår problemet. Tyvärr förstår de också - med en ledning som inte förstår problemet - vådan med att sticka ut hakan och indirekt hävda att chefen är en stadsbeduin som inte har en aning om hur man behöver sköta skog, för att den ska rymma både skog och älg.

Frekventa systemfel i skogen

Systemfelen yppar sig bland annat på följande sätt:

Kalavverkning kräver ofta dyr återbeskogning

Skogsbolagen kalavverkar vanligen - följt av plantering och eventuellt andra åtgärder. Det är inte alltid en bra metod. Men det är bra metod om man prompt vill ha en dyr föryngring, med litet stamantal, som blir mycket sårbart för viltets betning och andra naturliga bortfall.

Hyggesrensning ofta både dyr och kontraproduktiv

Efter avverkning - inför återbeskogning av marken - dumstädar man ofta marken - hyggesrensar som det heter, varvid man ofta - och helt i onödan - tar bort allt och lämnar efter sig en mark som är kliniskt ren från något för viltet att äta - annat än just plantorna som skogsägaren istället vill driva upp till skog.

Stor skillnad på nyttan vid gles eller tät markberedning

Om man - vilket man väl ofta gör - markbereder, behöver man inte hyggesrensa alls, om man markbereder på ett kompetent sätt - dvs tätt. Då åker nämligen så mycket sly ned som en bieffekt av markberedningen att det inte finns något hyggesrensningsbehov värt att nämna. Men som för att fullborda misslyckandet gör man som regel en gles och undermålig markberedning, vilket av naturliga skäl blir billigare än att göra en riktig markberedning. Ofta tror sig stadsbeduinen därmed ha varit framgångsrik och nyttig för sin huvudman. Tyvärr är metoden förenad med avigsidan att det skapar en undermålig och för gles föryngring. För få stammar i det nya skogsbeståndet och därmed inga förutsättningar att skapa konkurrens i beståndet, vilket är naturens eget sätt att producera kvalitetsvirke. Markberedning till namnet: Ja. Men som metod att skapa goda nya skogsbestånd som klarar avgång till följd av naturlig konkurrens och viltbetning: Nej.

Planteringar dyra, glesa och sårbara

Därefter vidtar själva återbeskogningen. För att säkerställa ett misslyckande väljer man med förkärlek en tokdyr metod. Det vill säga plantering. Metodens höga kostnader är en investering i ett misslyckande. De höga kostnaderna leder nämligen till att man för att hålla kostnaderna i schack måste plantera alldeles för få plantor per hektar. Där naturen använder sig av 10.000 - 20.000 plantor eller mer per hektar, planterar den drivne stadsbeduinen några ynka tusen och tror sig därmed ha sparat pengar. I stadsbeduinens och plantförsäljarens värld sparar nämligen bolaget stora pengar på att så småningom slippa röja bort plantorna. De flesta kan nog räkna ut hur ett skogsbestånd som anläggs med för få plantor så småningom kommer att se ut, efter att ha drabbats av naturlig avgång och viltbetning mm.

Naturlig självröjning ger skogar av hög kvalitet

Som de flesta äldre och erfarna skogsmän vet, behöver man inte röja bort övertaliga plantor. Det tar naturen hand om genom att låta konkurrensen skapad av ett stort plantantal driva de blivande huvudstammarna att växa på längden, varvid deras förlorande småsyskon, under processen kommer att kvävas av vinnarna, samtidigt som förlorarna gör de blivande huvudstammarna kvistfria och värdefulla. Det är så det fungerar i naturen. Som med mänskliga spermier, men mycket fler. "Only the strongest survive”.

I en välskött bondeskog blir träden långa och ger virke av hög kvalitet. I en typisk bolagsskog, odlad med dagens metoder, blir träden korta och grovkvistiga och ger virke av jämförelsevis undermålig kvalitet. Detta sagt med reservation för att förutsättningarna varierar i landet.

Snedvriden prisbild och oligopoliserad marknad skapar felaktiga incitament

Nu gör kvalitén inte så mycket för bolagen eftersom de tjänar sina pengar på att koka pappersmassa av träden. Så mycket tjänar de på pappersmassan att de gärna kokar papper även av sågtimret. Timret tjänar man ju sällan några pengar på, vilket säkert har en orsak närbesläktad med de övriga systemfelen. Tyvärr är bolagen sällan bra på att dela med sig av de pengarna till de skogsägare vars under många decennier odlade kvalitetsskog de kokar papper av.

För tidig och för hård röjning ödelägger virkeskvalitén och resulterar i viltbetningsskador

Så småningom vidtar röjning som med ovan beskrivna metoder blir kostsam, men får kvarvarande stammar att tidigare bli grova och gallringsbara. Den borne stadsbeduinen tackar sin lyckliga stjärna för att han förstod att plantera ett litet antal stammar så att det blev mindre att röja - utan att begripa bättre. En för tidigt och för hårt utförd röjning bjuder sedan in viltet att äta upp de röjda ungskogarna - i synnerhet som bolaget vanligtvis inte lämnat så mycket annat åt viltet att äta i skogarna.

Den enes bröd den andres död

Katastrofen fullbordas genom en för hårt utförd gallring på grund av för stora maskiner vid gallring, vilken gallring flyttar fram nästa gallring 10-15 år onödigt långt fram i tiden. Det skadar skogsägaren men inte den som lever på att koka papper. Han får ju ut mer papper tidigare - och billigare. Papper som skogsägaren annars skulle göra bättre betalt klentimmer av något senare.

Identifiera rätt problem

Det är klart att med sådana skogsodlingsmetoder blir älgen ett problem. Men man måste lägga sig vinn om att rätt identifiera problemet, annars ser man inte skogen för bara träden. Problemet är inte älgen och det övriga viltet. Problemet är inkompetenta skogsodlingsmetoder som kräver sterila livlösa skogar utan vilt för att fungera.

Flockbeteende vanligt i skogen

Den utrotning av älgen som skogsbolagens representanter nu ägnar sig åt är en sorts flockbeteende som emellanåt tenderar att uppträda i skogsbranschen. Det har förekommit förr och kommer - tyvärr - förmodligen att återkomma i framtiden. 

Björk fälldes till marken och lämnades i skogen

Exempelvis drev man på 1950- och 1960-talen igenom att björken i avverkningar fälldes till marken och lämnades att ruttna i skogen. Industrin köpte på den tiden inte björk. Oljan var billig och man kunde ännu inte göra papper av björken. På det sättet skapade man enorma ytor av onödigt glesa och luckiga björkfria skogsbestånd som inte nyttjade markens produktionsförmåga. Ännu i denna dag har vi problem med att man ibland inte kan lämna björkskärm vid avverkning av granbestånd på kalla marker därför att man under nämnda två decennier förstörde nästan all björk. 

Något decennium senare hade skogsindustrin lärt sig att göra finpapper av björk. Men då hade den fällda björken i skogen sedan länge redan ruttnat bort.

Virkebrist var överskott

På 1970-talet trodde skogsindustrin - eller påstod sig i alla fall tro - att vi gick emot en framtid med virkesbrist. Med den ”kunskapen” gick man till branschens fackföreningar och grinade. Fackföreningarna i sin tur gick till den socialdemokratiska regeringen och grinade och målade upp en framtid präglad av nedlagda industrier och arbetslösa socialdemokrater. Så fick vi bidragen till ”eftersatta röjningar” som skulle tidigarelägga avverkningar och eliminera virkesbristen. Men i de flesta fall var inte skogarna eftersatta. De genomgick istället den process som på naturens egna villkor skapar värdefullt kvalitetsvirke. Det sker genom stort stamantal och konkurrens vilken får träden att växa på längden för att överleva och samtidigt gör de överlevande stammarna kvistfria. Från början gick man ut måttligt med en meters förband, eller ibland ännu mindre, men successivt skenade det iväg. Efter något år röjde man 2m och senare 3,5 m förband och jag vet att 5m och till och med ännu mer har förekommit. Hur mycket tidigare skogen blev färdig på det sättet - om alls - vet jag inte. Men skogen blev i alla fall kortare, den blev grovkvistig, och värdelös som sågråvara. De lärde må tvista om huruvida det var en oväntad bieffekt eller om det var massaindustrins egentliga syfte när man gick till facken och regeringen och grinade. När den påstått befarade virkesbristen skulle inträda rådde istället överskott av virke på marknaden. Överskott av råvara är inte heller så dumt för en råvaruförbrukande industri. Däremot är det inte så bra för skogsägarna.

Skenande dikningar

Ett snarlikt flockbeteende som senare spårade ur helt kunde vi iaktta med dikningarna. Från början fick vi dika själva där det behövdes och var lönsamt. Det gjordes i blöta skogar där åtgärden kunde förväntas vara lönsam. I dåliga tider tillgreps dikning som nödhjälpsarbete. I modernare tider fick skogsägarna bidrag för att dika. Bidragets storlek var bestämt till 70% av kostnaden. Men det var inte 70% av den verkliga kostnaden utan 70% av den beräknade kostnaden. Då kunde det bli så att bidraget inte bara täckte 100% av kostnaden. Det räckte även till vägtrummor och det kunde bli pengar över - som man inte behövde betala tillbaka. Det var ju baserat på den beräknade kostnaden.

Egna plantskolor påverkade Skogsvårdsstyrelsens motiv

Som - sannolikt - en följd av det nära samarbetet mellan staten och kapitalet startade Skogsvårdsstyrelsen plantskolor i början av 1970-talet(?) i stor skala och började lobba hårt för plantering. Man var ibland inte sedd som en riktigt seriös skogsägare om man inte sopade ned all skog, sedan hyggesrensade (som oftast var helt onödigt) markberedde och planterade. Ofta innebar det ekonomiska stollerier och resulterade i sämre ungskogar än alternativa och billigare åtgärder resulterade i. Plantering rekommenderades bland annat för att det skulle gå bra för statens plantskolor. Skogsodlingen underordnades i viss mån framgångar i statens  plantskolor. Man kan säga Skogsvårdsstyrelsen kom att sitta på lite för många stolar. Dessutom blev man med tiden allt tydligare kontrollerade av grovt kriminella nationalsocialdemokratiska politruker som placerades ut lite här och var i samhället. Inte för att göra nytta för Sverige utan för att se till en allt mer korrumperad socialdemokratis intressen - må vara nödtorftigt kamouflerade till opartiska statstjänstemän.

Hoten mot mineraloljeanvändare var nordiska hjärnspöken

När jag var skogsentreprenör fick vi veta av uppdragsgivarna hos skogsbolagen hur viktigt det var att vi använde bio-oljor i våra maskiner. Ingen ville egentligen göra det. Bio-oljorna var dyra och dåliga. De skadade maskinerna och orsakade kostsamma driftstörningar. Vi fick veta av bolagsrepresentanterna att det var absolut nödvändigt. Nordiska skogsbolag stod inför ett akut hot om köpblockad av nordiska skogsprodukter av konsumenterna på kontinenten, fick vi veta av mästrande bolagsrepresentanter.

Men, när vi kom till Tyskland och frågade Forst Amt:ens tjänstemän om biooljorna förstod de inte vad vi pratade om. Alltihop var hjärnspöken hos de nordiska skogsbolagen. Kanske hade någon driftig typ på Greenpeace varit in på kontoret och skrämt upp dem, vilket fick till följd att alla bolagens chefer mangrant sket på sig, inför hotet av en massiv köpbojkott på kontinenten? Eller kanske var det så enkelt som att någon tjänade bra på att det användes bio-oljor och kom på ett bra sätt att förbättra affärerna?

Miljöarbetet i grunden de skoglösas hämnd på de besuttna

Förutom älgutrotningen drar ett annat flockbeteende över landet. Nu är det på modet att ställa skog för fäfot för att visa hur man värnar om miljön. Snarare handlar det om de skoglösas behov av att inskränka de skogägandes rådighet över sin skog, må vara nödtorftigt kamouflerat till naturvård. Det ser bättre ut i deras egna ögon, när de ofta tämligen okunniga, men desto mer inbilska stadsbeduinerna, mästrar människor i landsbygden som skött skog i flera generationer om hur det ska gå till.

Felaktiga rekryteringskriterier skapar kostsamma katastrofer i skogen

Det verkliga problemet med den pågående älgutrotningen är nog oförmågan att sålla fram rätt chefer i skogsindustrin. Sådana med både stort skogligt kunnande och gott omdöme, så att man inte bara anställer medarbetare som upprepar okunniga chefers irrläror med en drucken papegojas envishet och senare för skadan vidare till nästa generation chefer.

Det är nog ofta med stora skogsbolags organisationer, som det är med trappor. De städas bäst uppifrån.

Om det här missförhållandet beror på okunnighet i toppen kommer det kanske att lösas genom mer kunskap. Men det måste nog kombineras med ett hårt tryck utifrån. Det är ju nämligen så det är med goda råd. Den som inser att han behöver råd behöver egentligen inte råd.

Problemet kan nog komma att lösa sig om bolagen förlorar så mycket renommé genom sin pågående sterilisering av skogarna att det kostar dem mer än att fortsätta som förut med inkompetenta skogsodlingsmetoder, som för att fungera kräver förvandling av skogarna till vad djurstammar beträffar biologiska öknar. 

Kommer det då att ske? Det är tveksamt. Kanske om de blir utsatta för ett tillräckligt stort tryck utifrån? Men det sker nog inte om media bara ängsligt petar lite grann i frågan allra pliktskyldigast och därefter snabbt drar vidare till nästa fråga som man petar lite grann i.

Falun onsdagen den 16 oktober 2024

Mikael Styrman.