Jönssonligan slår till…

.
Utrikesminister Carl Bildt kommenterar gårdagens händelser i centrala Stockholm på Twitter:

Det var en rysk ubåt som försökte spränga sig själv i luften på Drottninggatan. Vi vet ännu inte om den hade kärnvapen ombord. Det var bara turen som gjorde att inte riksdagshuset, kungliga slottet, arvfurstens palats, gamla posthuset och centralstationen utraderades.

Och den grupp fanatiker som Bildt omger sig med applåderar.


Nåja, riktigt så kanske inte Carl Bildt sa, men med tanke på de överdrifter och lögner han hittills har serverat svenska folket om bland annat ryska ubåtar kunde han lika gärna sagt så.

På sätt och vis är det skönt att se, att om man uppträder som Jönssonligan i det ena lägret så kan man minsann göra det även i det andra lägret.

Bakom det här, inte så lite töntigt genomförda attentatet i Stockholm, döljer sig en konkret verklighet. Sveriges deltagande i det amerikanska militärindustriella komplexets och den organiserade internationella drogrelaterade brottslighetens taffligt genomförda och av allt att döma utsiktslösa ockupationskrig i Afghanistan.

Hur mycket ska det få kosta att vi ska hålla Carl Bildt och de andra fjantarna gnidande sig i militärindustrins fina salonger?

Kommer svenska folket, om, eller snarare när, ytterligare attentat genomförs på ett sakkunnigt sätt, att tycka att det är värt priset?

Kommer de som förlorar döttrar, söner, systrar, bröder, fäder eller mödrar att tycka att det är värt priset?

Det är möjligt att den gamla sortens lättstyrda, veliga och flegmatiska svenskar kommer att tycka det, ifall makthavarna tycker det och deras press i vanlig ordning basunerar ut det. Men vi har nästan två miljoner nysvenskar, vilka ofta har tagit sig genom många länder och över stora avstånd och svårigheter, för att skapa sig en dräglig framtid och komma undan terror, i syfte att kunna fostra sina barn under fredliga förhållanden. Kommer alla de att godmodigt lägga sina barn på terrorns altare, framför Carl Bildts fötter, medan den förda politiken förvandlar Stockholm i riktning mot att bli ett nytt Beirut? Det tror inte jag. Det är mer troligt, om framtiden för med sig sådana drabbade, vilket övervägande skäl talar för, att de kommer att ta reda på var ansvariga höjdare bor. Så ser nämligen baksidan av medaljen ut i ett samhälle till vilket man med vett och vilja bjuder in terrorn.

Man behöver knappast nära några förhoppningar om att alla framtida eventuella attentat i Stockholm kommer att utföras med Jönssonligans effektivitet och punktlighet. Troligare är nog, att det kan komma att kosta sorg och tragik för många svenskar om våra ledande politiker och diplomater även fortsättningsvis ska tro att de är anställda av det amerikanska militärindustriella komplexet och inte av det svenska folket.

Men måste det gå så långt?

Det måste ju vem som helst kunna inse, att det här är en expedition som det inte går att vinna. Det går inte att skydda ett öppet fredligt samhälle från terror, oavsett vilka groteska inskränkningar man gör av de mänskliga rättigheterna, och samtidigt delta i krig. Inte om man vill att det ska fortsätta att vara ett öppet och fredligt samhälle. Det går däremot bra om man vill förvandla var och en invånare till en potentiell vapenkund. Men det är knappast det mandat som riksdag, regering och byråkrati fått från svenska folket. Därför ska inte ett samhälle som vill fortsätta att vara öppet och fredligt delta i kriminella ockupationskrig.

Måste svenska städer och dess befolkning terroriseras?

Måste Sverige utvecklas till en totalitär förtryckarstat?

Kan man inte bara sparka Carl Bildt och lägga om utrikespolitiken?

Om inte Sveriges utrikesminister förstår de här sambanden så är det Sveriges statsministers ansvar att byta ut honom mot någon som fungerar på jobbet.

Övervägande skäl talar för att det bara kommer att bli svårare med tiden att bita huvudet av skam.


Övertorneå söndagen den 12 december 2010
Mikael Styrman
.