Privat kontra allmänt

.
(Svar till sign Stoppa smot och heja HV:s kommentar till bloggen ”När politiken korrumperas”.)

Apropå Din signatur....
...låt mig gissa - Du valde mellan flera olika signaturer men fastnade för den kortaste?

I all min bitterhet känns det som om Du har glidit i uppfattning - motvilligt förstås - mot att acceptera verksamhet i privat regi där så är lämpligt och i offentlig regi där så är lämpligt - under förutsättning att det går att hålla uppe någon sorts effektivitet förstås - rätt uppfattat?

Jag är inte så förtvivlat principiell motståndare mot offentlig verksamhet. Mitt motstånd, eller snarare min tveksamhet, beror på förvärvade insikter och beprövad erfarenhet. Snart sagt all allmän verksamhet drabbas av det vi brukar kalla för ”allmänningens förbannelse”, dvs att det som alla äger tar ingen ansvar för. Hit kan man spåra åtminstone många av SJ:s historiska problem.

I den bästa av världar är alla människor goda. Då kan allt skötas i allmän regi. Men i vår värld är långt ifrån alla så goda. Det kan man se i vilken politisk församling som helst och i snart nog vilken offentlig verksamhet som helst - landstingen icke att förglömma.

Människorna blir i vår värld strax uppdelade i minst två läger - de goda - och de som utnyttjar de goda. Man kan också uttrycka det så här: De som strävar mot att osjälviskt göra maximal nytta för alla sina medmänniskor respektive de som lite mindre osjälviskt strävar mot att göra maximal nytta för sig själva med våra gemensamma resurser. Den senare gruppen förefaller inte gå att hantera i offentlig verksamhet.

Vi accepterar att man i privat verksamhet får sträva mot vinst eftersom det löser de effektivitetsproblem som det offentliga inte klarar. I privat regi hanterar man den ovan nämnda senare gruppen människor. Ägaren sparkar dem nämligen när han ser att de börjar bli allt för egennyttiga och svängrummet för den typen är mycket mindre eftersom det finns någon, ägaren, som håller efter verksamheten. Men privat funkar inte överallt.

Just svensk järnväg är problematisk. Det har demonstrerats med all önskvärd tydlighet de senaste veckorna. Hur kunna bygga upp parallella driftorganisationer i ett så glesbefolkat land? Utan kraftiga subventioner? Om det blir MED kraftiga subventioner - vad har vi då uppnått? Är det på något sätt bättre för skattebetalarna att betala för ineffektivitet i form av subventioner än i form av ett ineffektivt SJ?

Om man bygger upp en gemensam decentraliserad driftorganisation, hur ska den få lämpliga styrmedel för att kunna prioritera mellan säg åtta olika operatörer som skriker högt på hjälp - samtidigt? Utan insyn i deras verksamhet? - Det blir ju bara svammel.

Om till exempel åtta operatörer ska bygga upp egna driftorganisationer, vilka med nödvändighet de flesta kommer att behöva subventioneras av det allmänna, hur ska man få skattebetalarna att acceptera, när det blir problem, att man betalar för åtta åttondelar varav en åttondel jobbar häcken av sig och sju åttondelar tar det lugnt eller går hem? Eller tror man, om det blir åtta självständiga operatörer, att de kommer att hjälpas åt i någon sorts socialistisk förbrödring när det kör ihop sig? Konkurrens går ju ut på att det ska gå åt helvete för alla andra men bra för mig. Om man inte kan få det att fungera i EN organisation, i SJ, hur ska man få det att fungera i åtta eller fler fristående organisationer?

Nä, det här andas lång väg att det är någon verklighetsfrånvarande optimist som är helt uppe i det blå och tror att det här landets skattebetalare formligen badar i pengar som de längtar efter att slösa bort på orealistiska järnvägsexperiment - det ena efter det andra. I själva verket är ju det här landet under transformering från I-land till U-land och har snart inte råd att tillhandahålla sjukvård åt medborgarna därför att byråkratin, som politikerna inte vågar peta i, växer okontrollerat och bland annat sitter och tänker ut sådana här idiotiska järnvägsexperiment.

Nä jag tror att det blir ganska bra om man utgår från de 3.087 järnvägspappersskyfflarna på Trafikverket. Man sparkar 2.900 av dem och använder alla pengarna, närmare två miljarder per år, till årliga reinvesteringar i järnvägen. Det löser inte alla järnvägens problem - men det blir mycket bättre om de dessutom styrs till de svaga punkterna. Återstående 187 järnvägspappersskyfflare på Trafikverket sätter man i arbete. Då börjar Trafikverket också fungera ganska bra.

Och om man inte börjar ta itu med byråkratin är vi alla dömda att snart svälta ihjäl. Byråkratin måste nämligen födas om den finns. Den sväller okontrollerat. Den kommer, helt lagligt naturligtvis, snart att dra in och/eller avgiftsbelägga servicen på område efter område, utföra allt mindre arbete och alltmer hårdhänt plundra befolkningen.

Frågan om offentligt eller privat är en liten och obetydlig fråga i jämförelse med att kunna tygla byråkratin som håller på och äter upp oss allihop.


Apropå Dina övriga synpunkter:

Det var ganska roligt att inte ha någon koncession. Allra bäst var mellanläget - att inte ha men inte heller vara riktigt utan. De fick liksom inte riktigt slag på oss då fast de så stort skulle slå ihjäl oss. Och flera hundra var dom....

Nätnyttomodellen spelade ju ingen roll. Den väntade vi ut. Och den är ju nedlagd nu. Det var nog en bra idé från början men sen fick det politiska myglet tag i den. Och tänk hur tusentals personer har slitit i åratal med det där svamlet - och alltihop helt bortkastat. Nog är det åtminstone ett par tre stycken idioter som skulle behöva giljotineras för det där. Årsrapporterna är ju också bara Mambo-Jambo. Det sa till och med Vattenfall när de var tvångsförvaltare åt oss: ”Man behöver väl inte ha några sådana där rapporter för att se om företagets tariffer är rätt eller inte”.

Det är väl bra att vi inte har lämnat in de där tramsiga rapporterna. Då har de ju något ”allvarligt” att anklaga oss för. Det vore ju för jävligt om de var tvungna att tvångsförvalta oss för att jag har gått mot röd gubbe, eller något sådant.

Oavsett hur det är med årsrapporterna. De åtgärder myndigheterna vidtar måste ha någon form av proportionalitet. Där har de mycket att lära - tokstollarna.

Men skämt å sido. Jag förstår att det kan vara lite svårt att från ett ”vanligt” kraftbolags horisont riktigt förstå hur vår situation varit. Dina kommentarer, även om jag förstår att de är avgivna i all välmening, blir lite grann som att stå på västfronten och ropa: Vad ligger ni i skyttegravarna för, grabbar, ni blir ju alldeles blöta!

Övertorneå den 30 december 2010
Mikael Styrman
.