Granskning eller inte granskning?

.
(Svar till Anonym kommentar till ”Politikerbarn på objudet besök: 3. Väntan på åtal”.)

Uppdrag Granskning står ensamma för en mycket stor del av de tyngre avslöjandena om korruption och annan kriminalitet i den svenska offentliga förvaltningen. Bland främst inte lika framgångsrika eller hungriga kollegor uttrycks ibland föraktfullt att UG ägnar sig åt ”jakt på liten tjänsteman”. Och det ligger nog inte så lite i det.

För att bedriva grävande journalistik är man beroende av tips. Tips kan komma utifrån, de kan komma inifrån och nedifrån den organisation som granskas, men de kan också komma uppifrån. I politiken, som ofta valhänt och oprofessionellt försöker styra stora offentliga organisationer, krävs förutom att förstå vad de mer insatta yrkesmännen i organisationerna håller på med, även omsorgsfull förankring av åtgärder för att kunna vidta dem. Denna förankring kan vara svår att genomföra då den mesta korruptionen fungerar och skyddar sig genom att sylta in dess övervakare så mycket som möjligt. Långt ifrån alla politiker och chefstjänstemän är svårmutade.

Man kan se hur UG ibland angriper småfolket, som i svartstädningsfallen exempelvis invandrarna som driver städbolagen, men inte de i samhället väletablerade svenskar som köper svartstädningen, fullt medvetna om att det är det man köper. Det är trots allt pengarna som styr och den som sitter på pengarna avgör om det blir svart, men kommer undan granskningen.

Media i allmänhet, och UG också i viss mån, går till angrepp mot någon kriminell höjdare, men först sedan de övriga psykopaterna kastat kollegan till vargarna och gett anfallsorder. På det sättet får media ibland oförtjänt framstå som granskare, samtidigt som den riktigt grova kriminaliteten får vara i fred.

Man kan, som utomstående se, hur UG går en balansgång. Hur redaktionen utsätts för påtryckningar, emellanåt får bra exponering på exempelvis SVT:s websida. Vid andra tillfällen måste man nästan vara duktig grävande journalist för att över huvud taget kunna lista ut att det finns ett program på SVT som heter Uppdrag Granskning. Jag skulle ge mycket för att få vara en fluga på väggen när UG ska dresseras av maffians hantlangare i SVT.

Det Du skriver om, gällande Vattenfall, är bara förnamnet. Det är allmänt känt att Vattenfall är ett från topp till tå genomkorrumperat och dessutom tämligen inkompetent företag. Och det är mycket troligt att kännedom om mycket av detta finns hos Uppdrag Granskning. Men det är känt att Uppdrag Granskning alltid viker när korruption och kriminalitet når så högt att granskningen innebär systemkritik. Jaga enstaka tjänstemän går bra. Påstå att systemet är korrupt förefaller svårare.

Beträffande Ekfors har Uppdrag Granskning alltid (?) varit väl informerade, men också alltid duckat. Enda undantaget var någon månad efter valet 2006 då man kände sig tvingad till, och uppenbarligen hade fått välsignelse för, att visa mina skyltar med sosserosen och hakkorset. Men då lyfte man bara fram skyltarna, ur sitt sammanhang, så inslaget blev ju ganska obegripligt för allmänheten. Och visst kan man förstå att det var lite roligt att våga visa skyltarna i TV, när nationalsocialdemokratin krackelerade efter sitt långa maktinnehav. Men de många fall av maktmissbruk, politisk och ekonomisk korruption och annan grov brottslighet inom våra myndigheter som föregått skyltkriget duckade man för. Så man kan säga att Uppdrag Granskning åtminstone i det fallet fungerade som gravt kriminella makthavares och tjänstemäns alibi, genom att göra ett tandlöst och vinklat reportage, som gentemot allmänheten skulle förklara skyltkriget som någon sort ideologisk sammandrabbning mellan nationalsocialdemokratin och oss. Men det var det ju aldrig. Det handlade hela tiden om brottslighet inom den offentliga maktapparaten. Och denna brottslighet stannade inte inom nationalsocialdemokratin.

När man slåss så slåss man ju med de vapen man har. Vi var utsatta för ett ekonomiskt utrotningskrig från den svenska organiserade politiska brottsligheten, som dessvärre gick över partigränserna. Men den verkliga makten utövades av nationalsocialdemokratin. Vad var då naturligare än att lyfta fram hur folkrörelsen hade förvandlats till en allomfattande förbrytarorganisation? Media, utanför Norrbotten, var ju livrädda för att visa skyltarna. Men de spreds via mobiltelefoner och sociala media så att ”alla” som var intresserade av samhällsfrågor redan hade sett dem, utan medias hjälp. Många hade säkert velat veta mer om vad som låg bakom. Men därvidlag fungerade ju bara Uppdrag Gransknings inslag som vilseledande och som mörkläggning.

Som utomstående betraktare kan vi inte veta säkert, om de uteblivna granskningarna i Uppdrag Granskning av exempelvis plundringen av LKAB, Vattenfall, Länsstyrelsernas och landstingens herrelösa och oreviderade pengar, eller behandlingen av Ekfors, beror på avsaknad av tillräckligt bra tips eller på att granskning av nämnda missförhållanden leder allt för långt in på minerad mark. Men vi kan nog känna oss hyggligt övertygande om, att vi inte kommer att få se någon granskning av nämnda missförhållanden. Den borde i så fall ha kommit redan.

Journalistiken har, särskilt som en stor del av svenska media är skamlöst servil gentemot makten, sina begränsningar. I exempelvis Dokument utifrån har vi sett exempel på utomordentligt grov kriminalitet i Stora och därmed i den innersta Wallenberg-kretsen. Men vårt genomkorrumperade och inkompetenta rättsväsende agerar som om Wallenbergs är Sankte Pers ställföreträdare på jorden. Utan en massiv uppbackning från våra media blir det inte heller någon aktivitet i åklagar- och rättsväsendena i frågorna. För våra många journalister och redaktörer förefaller det vara viktigare vilken räntan blir på lyxbostaden och vilken höjdare man eventuellt kan få att komma på middag för att smeka det egna egot.

Ha gärna förväntningar på att få se dessa saker granskade i Uppdrag Granskning och andra media. Men satsa inga pengar på att det kommer att ske.

I Sverige är det ju så, att både konkurrens och journalistisk granskning är bra, så länge de stora vinner. Och i ett system där polisen, åklagarväsendet och domstolarna, i förhållande till tjänstemannakåren och politiken, är fullständigt avlövade och istället decimerade till övervakare av fortkörare och missbrukare, är det nödvändigt att det finns institutioner som åtminstone skenbart granskar maktmissbruk. Även jag finner stor behållning av att följa Uppdrag Gransknings avslöjanden av de offentliga tjänstemännen på ganska låg nivå, som får alldeles för mycket pengar att leka med, och som inte kan hålla sin långa fingrar i styr. Sätten de döljer sina affärer på, liksom sätten de ibland inte alls döljer dem på, saknar inte underhållningsvärde.

Men, det betyder ju inte att det inte finns betydligt värre saker högre upp i organisationen som Uppdrag Granskning och andra media blundar för. Frågan är ju därför ofta, som vi tittare och läsare måste hålla i minne, om vi ser en riktig granskning, eller en skengranskning, ett bondeoffer?

Även en korrumperad makt, eller framför allt en korrumperad makt, har stor nytta av att medborgarna i icke-polisens, icke-åklageriets och icke-rättsväsendets tidevarv trots allt upplever att det finns en granskning.

Stockholm onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.