Med sanningen flåsande i nacken

.
Från olika håll strömmar nu buden i media om Göran Lambertz’s värde, som jurist och domare. Och i debattens centrum står Lambertz själv, strängt upptagen av att försöka klyva orden så att hans icke-utredning från 2006 ska framstå som hederlig, i backspegelns skoningslöst bländande ljus.

Lambertz har enligt vissa debattörer gjort stora insatser som JK för, som det får förstås, rättsväsendets sanering. Bland annat påminner advokaten Sargon De Basso i Aftonbladet Debatt om Göran Lambertz insatser, bland annat i form av åtalet mot Expressen för dess förtal av Mikael Persbrandt samt Lambertz betydelse för debatten när han” ifrågasatte domstolarna, poliserna och mediernas arbete - till förmån för den enskilde medborgaren”.

Otvivelaktigt har Lambertz bidragit till att irritera en del korrumperade, och även en del icke-korrumperade, domarkollegor genom att föra den debatten. Men, hans insats bör vägas med rätt tyngd i vågskålen. Medias bevakning är ofta anpasslig, undfallande och selektiv, tillmötesgående mot mäktiga intressen, skoningslös mot andra. Men åtminstone såvitt framgår av rapporteringen i Media har Lambertz insats på området bestått i deltagandet i en slags mycket allmänt hållen debatt i vilken enskilda kollegor, poliser, åklagare och journalister inte har behövt känna sig specifikt utpekade eller bli straffade. JK-ämbetet är inte i första hand en talarstol ämnad att ge sittande JK en plattform för att kunna vika ut sig i pressen. Det är en position i vilken JK exempelvis kan vidta rättsliga åtgärder mot vårdslös myndighetsutövning och brott begångna i offentlig tjänst.

En sådan möjlighet erbjöds Göran Lambertz som JK 2006 då han av medborgare ombads granska Quick-utredningar och domar. Numera är det väl känt för snart sagt alla att han då valde att passa. Redan efter åtta dagar - vilket är liktydigt med att inte ens ha öppnat böckerna - avvisade han ärendet. Dessutom passade han på att av ännu oförklarade skäl ösa beröm över hanteringen av de katastrofala Quick-ärendena.

Det är svårt att frigöra sig från misstanken, att det var utslag av en arrogant självtillräcklig karriärists populistiska fingertoppskänsla som fick JK Lambertz att agera till försvar för den populära skådespelaren Mikael Persbrandt, men inte till förmån för de, för karriären långt ifrån lika intressanta, offer som ville ha hans hjälp mot dårarna som torpederade Quick-utredningarna och lät deras barns mördare gå fria. Det är begripligt att inte Lambertz trodde att hans bristande empati och engagemang för de av Quick-utredningarna drabbade någonsin skulle komma i dagen. Svenskt rättsväsende brukar begrava sina mordoffer så att de inte kommer upp och spökar medan man ännu är i livet. Tuvan som välte vagnen några år senare blev den grävande journalisten Hannes Råstam. Men om det visste Lambertz inget när han agerade doadoa-kör åt van der Kwast & Co.

Nu håller sanningen på att hinna upp Göran Lambertz. Sargon De Basso skrev om Göran Lambertz som ”Sveriges nyttigaste jurist”. Och han har nog rätt. Fast inte på det sätt han tänkte sig. Utan på det sättet att Lambertz ovilja att irritera de ryggborstande bröderna, vilket fick honom att missköta sitt jobb som JK, och köra över de medborgare han skulle försvara, nu har gjort skadan av utbredd rättsröta så mycket tydligare, och debatten så mycket livligare, än vad som hade blivit fallet om han hade skött sitt jobb.

Och många svenska statstjänstemän kommer i framtiden att ha anledning att begrunda Lambertz sedelärande exempel när de ställs inför valet mellan att vara hederlig och att ta genvägar till gagn för karriären.

Är det rimligt att tänka sig att det inte ska gå att avsätta ett justitieråd om det framkommer att han har misskött jobbet som JK, vilket var hans språngbräda till justitierådsposten? För mig låter det som en mycket märklig tingens ordning. Som hårklyverier som bara kan gillas av ett moraliskt förött rättssystem, impregnerat med rättsröta och gömmande sig bakom juridiska hårklyverier av den sort som huvudpersonen själv just nu svingar, högst uppe på de massmediala barrikaderna.

Övertorneå lördagen den 30 november 2013
Mikael Styrman
.