Skenande dikning

.
(Uppdaterad 2013-11-18, kl 12:40)

Dikning i skogs- och jordbruk har uråldriga anor. Det har bönder alltid ägnat sig åt för att förbättra avkastningen från sina jordar. Under 1900-talet har det förekommit ett antal olika statliga program ägnade att stimulera till ökad dikning. Exempelvis förekom dikning som nödhjälpsarbeten på 1930-talet. Sedan processade man om ersättningarna sinsemellan i flera år - åtminstone i Tornedalen. Från början grävde man diken manuellt. Senare gick man över till att spränga diken. När hydraulmaskinerna utvecklats och kommit ut på marknaden blev det dikning med grävmaskiner.

Gemensamt för alla dessa dikningar var att markerna som man förbättrade redan var användbara och produktiva, men kunde förbättras. Under hela 1900-talet kan man säga att skogsägare dikade själv på marker som det var lönt att dika. Det vill säga, kriteriet var, att produktionsförbättringen som man förväntade sig få av dikningen med råge skulle ge igen pengarna som den kostade.

Men under Palme-Sträng-eran på 1970-talet, när övertaxeringen av medborgarna övergick i rent hybris, hände något även med dikningarna. Många har förstått att den offentliga sektorn under dessa år badade i pengar. Och övertygelsen var stark bland dem som höll på att drunkna i pengar, om att de var av Gud Fader utsedda att använda pengarna klokare än skattebetalarna kunde göra själva. Andra å sin sida trodde att det berodde på att att de sprungit på partimöten och slickat ledarna. Till och med fanns det sådana som trodde att om man var idiot när man gick till partimötena, så var risken betydande för att man även var idiot när man kom därifrån. Oavsett vilket fungerade vårt demokratiska system så illa, att nationalhushållet hamnade i händerna på personer helt olämpliga för uppgiften. De som fanns i det politiska systemet kände behov av att göra något med pengarna - göra stordåd. Men man dög inte till att göra stordåd. Däremot dög man till att slösa bort pengarna på meningslösheter, för att det inte skulle synas att medborgarna övertaxerades. Och turen kom till dikningarna också.

Man övergick helt sonika till att dika öppna myrar. Marker som inte på 200 år skulle komma ens i närheten av att ge igen pengarna dikades. Marker som har brist eller överskott av olika ämnen vilket gör att de inte går att odla skog på, vare sig man dikar eller ej. Den enda ”nyttan” av detta var, att landets våtmarker åderläts påtagligt.

Att det kunde bli så berodde på att det utgick statsbidrag för dikning. Statsbidraget skulle uppgå till, fritt ur minnet 70% av kostnaden. Återstående 30% som utgjorde markägarens egna insats skulle garantera att inte dikning skedde av meningslösheter. Men, man beräknade kostnaden och bidraget så generöst att bidraget täckte 100% av kostnaden. Det vill bli så om man har för mycket av andras pengar. Efter en tid täckte det även kostnaden för eventuella vägtrummor och ibland blev det problem eftersom det såg ut att bli pengar över.

Därmed hamnade de övertaxerade skogsägarna, hårt klämda av orimliga och rent tjuvaktiga marginalskatter, i en situation som innebar att de erbjöds att gratis få dikat områden som - kanske - skulle bli produktiva. Om man inte dikade skulle de aldrig bli produktiva skogsmarker utan istället fortsätta att vara, i ekonomiska termer, inte bara värdelös myr, utan även ett hinder i skogsbruket.

För att i en sådan situation som skogsägare tacka nej krävdes att man både var kunnig och dessutom antingen var fanatiker eller hade ett övermått av karaktär :-)

Följden blev omfattande dikning av öppna myrar vilket, vid sidan av vad det eventuellt gjort åt faunan och naturvärden, ur skogsbrukssynpunkt var helt meningslöst, men kostade stora pengar. Allt för att dölja att övertaxeringen av medborgarna resulterade i att ett koppel politiskt avancerade oduglingar höll på att drunkna i pengar och inte dög till att använda dem till något vettigt och inte heller ville låta skattebetalarna behålla eller få tillbaka dem.

När pendeln slog tillbaka upphörde inte bara myrdikningen utan det blev även mycket svårt att få dika sumpskogar där dikningen skulle vara en bra åtgärd. Och de politiskt tillsatta marodörer som åstadkom hela katastrofen blev satta att vakta så att inte skogsägarna i lönndom gör våld på naturen genom att dika sumpskogar. Såvitt marodörerna inte avancerat i det politiska systemet för att kunna göra ännu större skada, vill säga.

Hur mycket kostade det nationalhushållet att låta storskogsbrukets tillskyndare och marodörer att till ingen nytta för skogsbruket ödelägga stora delar av de svenska våtmarkerna? Detta bör någon forska i, tycker jag. Om inte annat så för att hjälpa de som utbildas idag, för att sköta skogar imorgon, att inte bli samma sorts marodörer som sina företrädare

Stockholm måndagen den 18 november 2013
Mikael Styrman
.