Vilken uppgift, av flera, som polisen blir bra på bestäms nog av vad som prioriteras regionalt och lokalt. Den svenska polisen har ju sedan urminnes tider mer varit till för att kontrollera medborgarna än för att skydda dem.
I stora polisdistrikt finns säkert möjlighet att specialisera sig på lite olika saker. I glesbygden med sina mindre organisationer blir det förstås svårare. På min tidigare hemort hade vi en polis specialiserad på åsiktsregistrering. Han kallades för Kling-Klang efter sin professionella förebild i Pippi Långstrump.
En annan var specialiserad häradsbetäckare. En tredje var häradsbetäckare specialiserad på grannfruarna i villaområdet vilket naturligtvis har satt sina spår. Men det gör ju göken också. Han blev senare politisk polis specialiserad på att trakassera människor som vägrade att ta mössan i hand och låta sig hunsas av maktgalna politiska stollar. Han blev senare även överförmyndare - en tid. Han bodde i överförmyndarkontoret där han hade sina underkläder hängande på tork över bordet, och sin säng, när han tog emot ensamma mödrar beroende av hans välvilja i egenskap av överförmyndare. Hans befogenheter var från början obetydliga men efter att i två års tid ha trakasserat min far som då var elverkschef i Övertorneå för att försöka få honom fälld för egenmäktigt förfarande för att ha låtit röja sina kraftledningsgator ökade hans befogenheter.
Men med närmare koppling till text-tv-nyhetens innehåll kan jag berätta om när vi hade inbrott i våra lokaler och tjuvarna stal en bil och diverse utrustning. Det är rätt länge sedan nu. Men historien är i vissa aspekter tidlös och värd att berättas. Sedan dess har det under lång tid blivit mycket sämre i Norrbotten. Men under den allra senaste tiden kan ha skett viss återhämtning. Detta kan jag dock inte belägga utan är mer ett intryck jag har av de nyanställda polisernas attityd.
I alla fall kom Pajala-polisen på besök ganska många timmar efter vår inbrottsanmälan. Två måttligt intresserade poliser lyssnade på min redogörelse över vad som var känt. Därefter syn i lokalerna. Och det var bitvis en syn för gudar. Två slashasar med händerna parkerade i polisoverallens fickor ända till armbågarna vallades ointresserade och nästan motvilliga runt av mig i lokalerna. Först verkstaden: Uhhmmm…Hmmm… Sedan lagret: nya oengagerade stön som dock indikerade att båda männen ännu var vakna. Därefter lunch- och tvättutrymmena. Någonstans under rundvandringen säger den ena, som ännu inte tagit händerna ur fickorna: ”och inga spår har de lämnat”.
Så gick åtminstone polisarbetet i Tornedalen till för någon tid sedan. Annat var det när politiskt trakasseridirektiv var påbjudet och någon skulle terroriseras, helst fram till psykiskt sammanbrott. Då dök den ovan nämnda ”Göken” upp i vår bostad en lördag morgon vid åtta-nio-tiden, under marknadshelgen. Gissa vad han hade för ärende? - Att överlämna ett protokoll från ett förhör med anledning av en uppenbart ogrundad struntanmälan, avhållet under sistlidna vecka. Som om inte det skulle kunna skickas per post. Syftet var naturligtvis att oroa och skrämma, subtilt att hota. Han var en aning skamsen. Vet inte varför. Kanske den barnsliga orsaken till besöket? Men det är ju en gränsdragningsfråga. Om ursäkten till besöket är för bra förstår ju inte den som ska hotas att bli rädd. Därför måste förevändningen till besöket vara uppenbart orimlig.
Det här skedde under en tidigare länspolischefs tid. Han och hans fru hade, som han själv brukade säga i länstidningarna ”ett passionerat förhållande” vilket tog sig uttrycket att när de hade varit bortbjudna, eller på krogen, brukade de avsluta kvällen med att puckla på varandra. Det resulterade vanligtvis i att hustrun ringde polisen, varför snart några av länspolischefens underhuggare förläget medlade i det ”passionerade” förhållandet. I längden blev detta ohållbart för de ledande och vanligen till en korsning mellan påfågel och fågelskrämma utspökade sossekärringarna i länet. Det hjälpte föga att länspolismästaren till vardags såg till att trakassera och förfölja länsinvånarna som en svensk motsvarighet till en sovjetisk politisk kommissarie, eller en förhörsledare på Ljubljankafängelset. Att herr och fru länspolismästare pucklade på varandra så att det slutade i länspressen var inte riktigt lämpligt. När norrbottens sosseledare super och kräks i bilarna och/eller pissar på sig eller pucklar på sina fågelskrämmor till fruar bör inte stå i tidningarna. Så länspolismästaren fick sluta. Det är möjligt att det passionerade förhållandet och det politiska arbetet tog så mycket av norrbottenspolisens kraft att det inte räckte till att även klara upp inbrott. Åtminstone var åsiktsregistrering och politiska förföljelser högre prioriterat.
Men det här var ju under den stora begreppsförvirringens tid i landet. Det var ju inte jättelänge sedan Palme och Geijer trodde sig vara operativa polischefer och skulle sköta gisslandramor på Norrmalmstorg, vid Västtyska ambassaden och på Bulltofta m fl. Och ännu återstod något år tills Ingvar Carlsson och hans pålitligaste skinkryttare skulle leda Palmeutredningen och se till att det aldrig skulle komma fram vem som egentligen mördade Palme.
Mutholm fredagen den 3 januari 2014
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar