Politikerbarn på objudet besök: 7. Rättsläget efter rättsväsendets walk-over

.
Tidigare inlägg i den här serien är publicerade 16/11, 17/11, 17/11, 7/1, 8/1 och 9/1.

Efter beskedet från åklagaren om att han inte skulle väcka åtal - inte för mordbrand, inte för allmänfarlig vårdslöshet, inte inbrott, stöld eller skadegörelse heller, följde en orolig tid. Jag hade visserligen inte så höga tankar om det svenska rättsväsendet innan heller. Jag hade sett för mycket skumraskaffärer från den offentliga sektorns sida för att kunna ha det. Som de flesta andra som har haft med rättsväsendet att göra och uttrycker man och man emellan, så visste jag ju att det var ganska politiserat. Men jag hade länge levt i den villfarelsen som borgerliga politiker tutade i oss, att politiseringen var s-märkt. Och oavsett vilken färg den hade kunde jag inte tro att det skulle fungera så här illa. I ett så här uppenbart fall.  Det var ju som att det inte fanns något rättsväsende.

Hur skulle det nu gå att föra talan i domstol om skadeståndet när samhället hade låtit politikerbarnen - och föräldrarna - komma undan? Det var ju känt att det svenska rättsväsendet inte var, och inte är, världens bästa att  föra skadeståndstalan i. Det intryck man fick var ju att den svenska lagen snarare var skräddarsydd för att man skulle kunna orsaka människor skada utan att behöva ersätta den. Beviskraven var och är skyhöga. Om man klarar beviskraven blir ersättningsbeloppen vid exempelvis personskador ett hån mot människor. Kanske ett beställningsverk från en industri driven av psykopater som vill undgå ansvar för sin vårdslöshet?

Den andra ytterligheten är det amerikanska som ibland kan döma ut löjligt höga skadestånd för struntskador. Men nu var vi ju i Sverige.

Nåväl, min advokats efterforskningar visade att Högsta Domstolen i två på varandra byggande prejudicerande domar hade uttalat sig om vilken bevisbörda en skadelidande skulle åläggas för att inte rätten till skadestånd bara skulle bli en chimär. De innebar, för att uttrycka det kortfattat, att det räcker att en skadelidande visar att den anförda skadeorsaken är mer sannolik än andra alternativa orsaker.

Att ingen annan hade varit på platsen var klarlagt genom polisutredningen branddagen - innan myglarna hann organisera sig och börja saboterar utredningen. Att det inte fanns el var - trots polisens försök att sabotera utredningen - klarlagt genom att att det syntes på mina bilder att strömmen var frånkopplad och att den hade varit det före branden också.

Jag blev något lugnad av advokatens besked och såg framtiden an med viss tillförsikt.

(För den som eventuellt har haft viss svårighet att läsa förundersökningen kommer jag att lägga ut den som pdf-fil ganska snart.)

Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen. Nästa inlägg kommer förmodligen att handla om vad som utspelade sig i Tornedalen under 1980-1990-talen och hur det förvandlade polis- och åklagarkårerna samt Tingsrätterna i Haparanda i synnerhet och Norrbotten i allmänhet till politiska skendomstolar bemannade av ett koppel grova brottslingar.

Sundsvall lördagen den 11 januari 2014
Mikael Styrman
.