En pissoar till de förtjäntas minne

.
(Uppdaterad 5/1 kl 14:58)

Jag blir lika upprörd varje gång jag ser Anders Wahlgrens utomordentliga dokumentärer i TV om stadsomvandlingen i Stockholm.

Staden är full av svårbegripliga kontraster idag. På många ställen möter bilvandalernas betongleder den gamla staden. Stora leder mynnar ut i ingenting. När man, som jag, och som jag förmodar många fler, inte har känt till detaljerna bakom, har det sett lite obegripligt ut här och där i Stockholm. Nu när man genom Wahlgrens filmer, exempelvis ”Spelet om Stocholm” fått olika saker förklarade för sig blir det begripligare. Tänk vad skönt att man ändå fick stopp på galningar och psykopater som Garpe och Mehr. Men vilken bedrövelse att det skulle behöva gå så långt. I länder med lite mer ryggrad i folket skulle de ha blivit hängda eller giljotinerade på Sergels Torg.

Debatten tycks nästan enbart ha handlat om byggnader och pengar. Naturligtvis måste det handla om byggnader eftersom hela grejen var de många charmiga och vackra byggnader som ”gjorde” Stockholm innan vandalerna slapp lös i stan. Och naturligtvis har man gjort svenskarna och stockholmarna fattiga. Andligen genom att riva de många vackra byggnaderna till förmån för trafikleder och huskartonger i kommunistisk Östtysk-Sovjetisk betongmodell. Lekamligen genom att det inneburit en kolossal kapitalförstöring att riva dess värdefulla byggnader och betala stora pengar för byggnadsarbeten som till stor del varit direkt skadliga.

Men det känns som att människorna ändå kommer i skymundan. De som bodde och verkade i områdena vilka skövlades av känslokalla psykopater. Tiotusentals människor, kanske mer, utsattes i decennier för oklara levnadsförhållanden. Lukrativa rörelser trasades sönder. Människorna kastades mellan hopp och förtvivlan. Närmiljön förslummades under lång tid. Slutligen deporterades de. På sätt som påminner om Stalins folkförflyttningar. Inte till Sibirien. Men åtminstone till betongkommunistiska förorter runt Stockholm varigenom deras sociala liv trasades sönder.

Nog borde dessa psykopaters verk bättre ihågkommas - dagens psykopater till varning, vilka nu är i färd med fullborda Garpes och Mehrs ödeläggelse av Stockholm.

Lämpligt vore, mot bakgrund av den ”nytta” de gjorde för folkhushållet, att de ihågkoms med en funktionell byggnad. Exempelvis en offentlig pissoar mitt på Sergels Torg i vilken alla, från uteliggare, narkomaner och uppåt kan pissa på statyer föreställande de mest förtjänta psykopaterna. Plats bör lämnas för fler statyer så att dagens ödeläggare av Stockholm vet vad de har att vänta sig av framtiden, när effekten av deras dagliga och överdrivna månande av kortsiktiga byggintressen blir tydlig för stockholmarna.

En bieffekt vore kanske att vi slapp ekot av de ohörbara meningsyttringarna på Sergels Torg som ingen kan eller vill lyssna på eftersom budskapen drunknar i trafikbullret och ekot mellan glas- och betonghusen runt Sergels Torg.

Det är ett fattigdomsbevis i en demokrati, att människor som vill bedriva opinionsbete, ordna demonstrationer mot olika missförhållanden osv, i Sveriges största stad, är hänvisade till att göra det på en plats där få kan höra vad de försöker säga. Det måste vara möjligt att anordna demonstrationer och manifestationer någonstans där trafikbuller inte stör och budskapet därför kan höras och där det finns människor som kan nås av budskapet.

Sverige är inte Schweiz och Stockholm är inte Bern. Schweiz är en demokrati med folkstyre. Sverige och Stockholm är utformade för att en maktgalen samhällselit ska kunna styra folket och för att demokratiska viljeyttringar ska kunna förhindras. Det präglar riksdagens plenisal i lika hög grad som Stockholms centrum.

Brunkebergs Torg hade på sätt och vis varit lämpligt. Men där finns ju inte en människa. Efter Garpes och Mehrs fullbordade storverk vid Brunkebergs Torg kan man utan risk anslå amerikanska statshemligheter där eftersom ingen någonsin vill sätta sin fot där. Varken bilar eller människor finns där - mitt i Stockholm!

Sergels Torg  vore den naturliga mittpunkten för demokratiska yttringar i Stockholm. Området runt Sergels Torg, de närmaste bitarna av Hamngatan, Sveavägen och Klarabergsgatan kunde gott vara gågata, åtminstone under alla andra tider än rusningstid. Höjdskillnaden mellan rondellen och själva Snedtorget och läget framför det nuvarande Kulturhuset inbjuder till att bygga om torget till en amfiteater för olika kulturevenemang och opinionsyttringar. Men då måste de intressen som har Stockholms politiska elits öra acceptera att folk kan slita sig från affärerna en stund.

Folk som går till amfiteater behöver ha tillgång till en offentlig pissoar i närheten.

Mutholm söndagen den 5 januari 2014
Mikael Styrman
.