Försvaret och rovdriften på försvarsanslagen

.
(Svar på ”Anonym’s” kommentar till blogginlägget ”Farligt samarbete för Finland?”)

Det är ett tag sedan jag läste Assars Tanos memoarer. Min minnesbild är att inslaget om olika krig är ganska återhållsamt och att innehållet domineras av det stora äventyret för två tornedalspojkar, varav en stupar, och i högre grad handlar om det mer oglamorösa vardagslivet i legionen.

Beträffande Hägglunds bandvagn är jag inte så imponerad av den. Det kan man bara vara om man inte ser eller drabbas av driftkostnaderna den är förknippad med. Den är av allt att döma utvecklad under tider då försvaret badade i pengar. Det har satt sina spår i form av driftkostnader så höga att ingen har råd att använda den. Till vad nytta är det att den är potentiellt aldrig så fantastisk när man inte har råd att använda den?

På 1970-talet köpte försvaret in Robot 70 av Bofors. Då bytte man samtidigt radarsystem från ett med 30 km räckvidd till ett med 3 km räckvidd. I ett glesbefolkat land övergick man till ett system med så begränsad täckningsförmåga att inga civila mål skulle kunna skyddas, knappt ens stridande förband. Varför? Jo, enligt den finska galghumorn var finnarna under Andra Världskriget ”Tikkakoskis mannekänger”, minns Antti Rokkas berömda skämt i Edvin Laines version av ”Okänd Soldat”. Vi blev på 1970-talet Bofors mannekänger för RB70 gick inte att försvara Sverige med. I det sammanhanget var den bara en attrapp. Att RB70 fick denna utformning berodde på att analysen var att storpsykopaterna bedömdes vara ointresserade av att skydda civilbefolkningen eftersom de oftast stred på främmande mark. Och det var till dem man skulle sälja RB70. Om det gick att försvara Sverige med RB70 tycks ha varit helt ointressant för både säljare och köpare.

Sedan fanns det ett allvarligt fel till. RB70 gick bara att använda vid vackert väder. Det krävde nämligen att operatören fick visuell kontakt med flygplanet för att kunna skjuta ned det. Det var ju en ganska from förhoppning att ryssarna skulle anfalla i vackert väder när man visste att svenskarnas luftvärn bara fungerade i vackert väder. Man tröstade sig med att det gick att köpa till värmesökande funktion om det skulle ske en ”gradvis upptrappning mot krig”. Det var samma förhoppning som Sverige haft inför Andra Världskriget och som ledde till att man blev sittande med skägget i brevlådan - utan fartyg, flygplan m.m. Man kan kanske tycka att det var naivt av Sverige att hamna i så utsatt läge i början av kriget. Trots allt hade ju Hitler upprustat, mördat, annekterat och ockuperat under avsevärd tid. Men vad ska man då tycka om det svenska försvaret som i slutet av 1970-talet - 40 år efter andra världskrigets början - fortfarande inte hade blivit klokare? Trots allt demonstrerade ju Hitler - och japanerna - ett antal gånger att det moderna kriget inleds med ett överraskningsanfall.

Precis som Hägglunds bandvagnar var för dyra i drift var Viggen för dyr i drift. Eller för dyr i inköp och drift. Försvaret skulle naturligtvis ha valt den billigare SK 60 istället som Sverige skulle haft råd att flyga med i stort antal - hela tiden. Istället fick vi ett litet antal av svindyra Viggen som Sverige inte hade råd att flyga med. Vi har ryska gränsen några få minuters flygning från svenska gränsen. Trots det fick vi en incidentberedskap som stod på backen. Ändå lyckades man med konststycket att ruinera det svenska försvaret med Viggens hjälp. Allt för att Wallenberg & Co förespeglade att det skulle bli en svensk industriframgång, om bara politikerna lättade på skattebetalarnas pung - och det gjorde de - dilletanterna!

Följden blev ett odugligt flygvapen som skulle ha blivit utslaget på backen - som arabernas blev under Sexdagarskriget 1967 - om ryssarna hade hittat på att anfalla. Världens kanske dyraste attrapp.

Om vi ska öka på listan med oanvändbara saker kan vi ta de stora mängder i praktiken oanvändbara fordon i form av lastbilar och traktorer för vilka byggdes mob.förråd i snart sagt varenda buske i landet. Alla fordon hade förenklats så till den mildra grad att de var oanvändbara till något nyttigt över huvud taget. Traktorerna hade inga redskap, merparten var tvåhjulsdrivna. Över huvud taget rustade försvaret inte för att vara med i dagens eller morgondagens krig utan för ett krig som kunde ha utspelat sig femtio år tidigare. Likheten med de franska stoffilernas lallande med Maginot-linje är slående. Att det blev så med de svenska fordonen berodde på att industrin inte ville att de skulle komma ut på marknaden och förstöra deras civila affärer. Därför fick försvaret oanvändbara grejor - och godtog det.

Med lastbilarna var det likadant. De var klart undermotoriserade för att inte gå att sälja på den privata marknaden. Därför hade de inte heller någon lastkapacitet, gick inte att ploga med. De satte fast sig jämt eftersom de var tvåaxliga. De var helt utan moderna hjälpmedel och flaken hade höjts för att inte passa till civila installationer. Till ingen nytta för den militära verksamheten.

Ett annat exempel var Scanias terränglastbil, TGB30 och TGB40. En terränglastbil som var helt underbar att köra i terräng tack vare sin automatlåda. Den hade i stort sett bara två fel. Den hade ingen lastkapacitet. Och den gick sönder hela tiden. Det gjorde den opålitlig, potentiellt oduglig. Förmodligen var den inte färdigt utprovad när den levererades ut till förbanden. Jag tror inte att det gick en enda dag när vi körde med dem som det inte blev minst ett fel på varje exemplar som användes. De mest frekventa felen var elektronikfel. På den tiden fanns det inte så mycket elektronik i bilar, men det skulle komma, lite senare, när man fick det att fungera. Men militären var en tacksam kund. De köpte gärna skräp och de brydde sig inte om ifall det fungerade eller ej.

Lägg märke till att det här inte handlade om fyrtio år gamla grejor som gick sönder. Det handlade om nylevererad utrustning som var oduglig. I de flesta fall för att den konstruerats för att vara oduglig. I ett mer försvarsinriktat land, utan Sveriges politiserade rättsväsende, skulle industrins företrädare och militärens upphandlare ha ställts inför rätta för högförräderi och blivit dömda till långa fängelsestraff. Men i det korrumperade Sverige fortsatte rofferiet och landet ställdes utan försvar.

Naturligtvis borde aldrig försvaret ha dränkt landet i oanvändbara fordonsattrapper och andra leksaker. Man borde ha tecknat frivilliga avtal med åkerier och använd deras fordon under de fåtal tillfällen då fordonen behövdes. Det var ändå de lastbilarna som skulle komma att utgöra försvarets fordonspark vid ett eventuellt krig, eftersom den egna fordonsparken var oduglig. Men då hade det inte blivit så mycket mutor och väntjänster och gentjänster medan man roffade åt sig försvarsanslagen.

Mutholm tisdagen den 21 januari 2014
Mikael Styrman
.