Politikerbarn på objudet besök: 4. Åklagaren och förundersökningen

(.

(Uppdaterad tors 16 jan kl 11:55)

Tidigare inlägg i den här serien är publicerade 16/11, 17/11 och 17/11.

Åklagaren lade ned åtalet. Han menade att han inte kunde styrka att flickorna hade varit tillräckligt vårdslösa för att det skulle räcka till en fällande dom. Han hänvisade mig till att stämma flickorna på skadestånd därför att beviskraven var lägre i skadeståndsfrågan än i brottmålet. Jag som hade sett brottsplatsen tyckte att rättsstaten hade kapitulerat. Eller egentligen inte kapitulerat. Den hade undandragit sig sin uppgift. Trots världens högsta skattetryck och rättsapparatens alla resurser till sitt förfogande drog sig rättsväsendet ur därför att en av flickorna hade en pappa som var centerpolitiker och en farbror som var moderatpolitiker. Och jag som enskild fastighetsägare lämnades att sköta polisens och åklagarens arbete också, till de många bördor jag redan hade.

Det visade sig att åklagaren, Thor-Bertil Mjörnerud, hade bäddat för att kunna lägga ned utredningen. Telefonsamtalet från polisen den 9/5 (två veckor efter branden) med fråga om det fanns el till fastigheten hade skett för att plantera i polisutredningen att det kunde finnas andra brandorsaker än flickornas eldande.

Att påstå att någon annan hade tänt på gick ju inte eftersom den fina spårsnön och den på brandmorgonen säkrade bevisningen gjorde sådana påståenden omöjliga. Och ingen bodde ju i huset.

I verkligheten hade naturligtvis polisen redan första dagen tagit reda på att det inte fanns el. Det var mycket lätt att göra och det var känt för alla inblandade att fastighetsägaren även var den lokala eldistributören. Men för att hjälpa politikerna från skammen och självrisken på försäkringen kunde naturligtvis polis och åklagare bjuda på att spela dumma.

I övrigt menade åklagaren att han inte kunde utläsa av polisutredningen att flickorna varit i så hög grad vårdslösa att det räckte för ett åtal. Jag, som varit på platsen, och sett eldstadens läge i förhållande till husen blev ganska irriterad av detta påstående. Exakt hur orden föll vid vårt samtal minns jag inte längre. Men jag minns att han efter vårt samtal förstod, att jag förstod, att samhället inte förväntade sig att han skulle spå i kaffesump i skuldfrågan. Det ankom på honom som förundersökningsledare att se till att sådana utredningar gjordes som behövdes för att han skulle kunna ta ställning i åtalsfrågan.

Men det var hopplöst. Han ville bara inte komma framåt. Hans gjorde som han hade blivit lärd och var van att göra i vårt redan då ganska korrumperade rättsväsende. Och i efterhand förstår ju jag också att han agerade på det sätt han behövde göra för att inte bli utfryst och avskedad av de politiska brottslingarna. Han tjänade ett korrupt system. Han var varken mer eller mindre hederlig än de andra brottslingarna. Men han borde ha varit hederlig och åklagare kämpande för rättvisans seger. Det var det han utgav sig för att vara. För det är väl så våra åklagare säger, när de vill tona ned sin kriminalitet och framhäva sin förträfflighet?

Jag frågade efter polisutredningen och den skulle jag få. Om det var självklart eller inte vet jag ej, eftersom åtal inte väcktes. Den är ju åtminstone inte offentlig så länge förundersökning pågår och blir det kanske inte om åtal aldrig väcks. Men jag fick den i alla fall. Och jag begärde att få polisens bilder.

Bilderna satt lite hårdare åt. Men jag fick dem den 5 september och kunde då förstå vad åklagaren menade när han sade att det av bilderna inte gick att bedöma i hur hög grad flickorna varit vårdslösa. Bilderna var uppenbarligen manipulerade. Antingen beskurna vid kopiering så att de blev meningslösa. Eller så hade man plockat bort alla ”farliga” bilder och skickat över slasken till mig.

Jag hade flera kontakter med åklagaren i fråga om bilderna. Jag menade att det måste finnas fler bilder. Åklagaren nekade. Jag ville ha en kontkaktkopia av negativen.  Av den skulle man kunna se om bilder helt sonika tagits bort och censurerats eller om andra beskurits. Det fick jag aldrig. Fram till den tidpunkten menar jag att åklagaren kunde ha gått fri och varit föremål för manipulationer utförda av brottslingar på polisstationen i Haparanda. Men där gick gränsen. Åklagarens ovilja att komma till rätta med manipulationerna av bildbevisen i målet visade, menar jag, att han tog en aktiv roll i bortskaffande av bevis och sabotaget mot mordbrandsåtalet.

Här följer polisens bilder på brottsplatsen - de bästa av de bilder som inte råkade ut för en ”Nixonsk” gallring och gömdes eller förstördes av polis och åklagare.

Här är en skiss som jag gjorde direkt jag fick materialet, som visar hur man på bilderna uteslutet de byggnader som vara nära elden. Med x markerade är de hus som brann ned. Den ofyllda ringen är eldplatsen. Den fyllda ringen är kameran och linjerna markerar bilutsnittet.

Här finns hela förundersökningen för den som eventuellt vill läsa den. (Klicka på bilderna för att förstora.)

Förundersökningen kan även laddas ned som pdf genom att klicka här.
 

Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen. Nästa inlägg kommer att innehålla mina egna bilder från den Spolander- & Leinoska brottsplatsen på holmen Toivolansaari i Kukkola.

Mutholm måndagen den 6 januari 2014
Mikael Styrman
.