.
Igår kväll, lördagen den 12 januari 2013, ca kl 19:50,
körde jag igenom Överkalix by. Officiellt kommuncentra men i praktiken inte mer
än en spökstad. Inte en enda människa ute till fots, någon enstaka bil i
rörelse, men inte ens en korvkiosk öppen. Så ser det idag ut i många - kanske till och med de
flesta - norrlandskommuner.
Trots att miljarderna i form av etableringsstöd, och
senare projektpengar till allehanda dödfött flum, har regnat över
glesbygdskommunerna har ytterst få verksamheter slagit rot och blommat upp. Pengarna
har strötts över det politiska systemets favoriter ackompanjerat av
hyllningskören som en tyvärr ganska korrumperad, kuvad och underkastad
massmedia utgjort. Samtidigt har politiker och tjänstemän missgynnat alla
entreprenörer som inte ingått i de favoriserades skara och som inte mutat och
smort den politiska eliten. Det har lett till att entreprenörerna har flytt och
folket med dem. Och de flesta av dem har inte ens behövt utsättas för nazismens
betalningsvägran och fackeltåg mot lokala företagare.
Efter ungefär femtio års oavbrutet, eller på några
ställen nästan oavbrutet, nationalsocialdemokratiskt styre återstår på många
ställen ungefär en tredjedel av folkmängden. Men det är inte hela den beska
sanningen. Värre är, att av det fåtal kvarvarande som inte förmått ta sig någon
annanstans, är de flesta mellan 60 och döden. I den åldern bidrar man inte
nämnvärt till bygdens återväxt, vilket säger oss någonting om
framtidsutsikterna. Man är istället i allt högre grad beroende av en allt
obefintligare sjukvård. Även de som åldras söker sig därför bort - de som kan.
De som bor kvar är beroende av en sjukvård, driven,
eller odriven, av landsting vilkas politiker och tjänstemän är mer intresserade
av att slösa bort hundratals miljoner, som snart räknas i miljarder kronor, på
att köra flashiga tåg för hundratals passagerare, men med endast ett fåtal
passagerare ombord, vilket enligt hittills obekräftade uppgifter ofta är fallet
mellan Umeå och Luleå. Inte enligt massmedias rapportering utan enligt den
inofficiella rapporteringen medborgarna emellan. Den som tillgrips när det blir
allt för långt mellan verkligheten och den förskönande bilden som massmedia
målar upp.
Jag är såpass gammal att jag har hunnit flyga på den
tiden, före Janne Carlsson, när flyget var ett lyxflyg, till priser som
befolkningen inte hade råd med. Ett
lyxflyg som gick med i stort sett tomma plan. Passagerarna utgjordes nästan
enbart av ett fåtal portföljbärande politruker, för vilka skattebetalarna
betalade resan. Få andra hade råd att flyga.
När jag hörde detta om landstingens och kommunernas
äventyr med kommunikationerna påmindes jag om detta lyxflyg. Är de märkbart
överdimensionerade tågen mellan exempelvis Umeå och Luleå en repris på tjänstemannaflyget?
En potemkinkuliss som offentliganställda tjänstemän kan unna sig, och gömma sig
i, intalande sig själva att "vi" nog sköter det här landet väldigt
bra - vilken tur detta folk har, som har oss...
Men numera står de flesta tågen stilla. För några
dagar sedan stod 13 av 18 tåg på verkstad. Det har visat sig att den politiska
nomenklaturan försöker köra tåg för sjukvårdens pengar - men utan fungerande
tåg, utan reservdelar, utan verkstäder, utan öppna väntsalar som frysande och
väntande passagerare kan värma sig i samt, inte minst, utan kompetent personal
som kan köra och underhålla tåg.
Detta och annat berättar helst inte våra massmedia om,
annat än pliktskyldigast och i ytterst försiktiga ordalag, men medborgarna
talar om det - man och man emellan. Och särskilt medborgarnas egna åsikter
censureras i media. Ytterst få kritiska läsarkommentarer släpps fram genom exempelvis
länstidningarnas politiska filter - ännu färre sådana som hyllar alternativa
åsikter till de som makthierarkin försvarar. Nyhetsförmedlingen, debatten och
samhällskritiken sker på samma sätt som i Östtyskland, Tjeckoslovakien och
Polen fram till 1980-talets slut.
Det är omöjligt att inte dra paralleller till detta
när jag ser SVT:s Nordnytts inslag som sändes i veckan om två åldrande
nazistledare, fullt upptagna med att rikta mobbens missnöje mot någon annan än
dem själva. Detta är ingen nytt. Svenska nazistledare har aldrig tyckt om att
gräva i egen skit.
Norrbottens landshövdingestol har många gånger kommit
att fungera som deponi för oanvändbart skräp från huvudstaden. Vem minns inte horjägaren som betalade med
fackföreningens kreditkort och rehabiliterades i Norrbotten tills han blev
lobbyist för storfinansen? Eller Grädd-Pelle: Ordföranden i den stora donationsstiftelsen som kunde svindlas bland annat för att politiska
brottslingar inte behöver ha revisor, Obol-mannen, tillika LKAB-mannen som satt
på alla tre stolar i det korrumperade Norrbotten: på tillsynsmyndigheten
länsstyrelsen, på det kassastinna LKAB och hjälpte Obol som hjälpte LKAB att
bli av med en ännu mörklagd del av kassan.
Och nu, som för att försvara den korrumperade
traditionen, har vi åter begåvats med en åldrande politruk som gjort sig
omöjlig i huvudstaden. Efter återkommande intriger bakom ryggen, först på Mona Sahlin
och sedan Håkan Juholt har Tjänstemannapartiet (S) jagat ut en lika åldrande som maktfullkomlig Sven-Erik
Österberg att begå politiskt självmord på den norrbottniska svagisen. Det är
inte lätt att veta om det är förståndet som sviktar eller om han bara är dåligt
påläst. Men Sven-Erik Österberg drar sig inte för att ställa sig upp inför
TV-kamerorna och orera om att befolkningsutvecklingen i Övertorneå ska vändas
om nu bara den nationalsocialdemokratiska maffian lyckas stjäla Ekfors-bolagen. Floskler och propaganda som röjer att Österberg ser ned på befolkningens förmåga att genomskåda även de enfaldigaste av lögner.
Jag vet inte vad Du som läsare tycker. Men när jag såg
och hörde Nordnytts inslag härom dagen såg jag inte riktigt de två dödgrävarna Sven-Erik Österberg
och Roland Kemppainen framför mig, med kommunens symbol - den sedan mer än
hundra år tillbaka utrotade svarträven. (För övrigt ingen dålig symbol för sosseriet och
kommunpolitiken i Övertorneå.) Jag såg istället Leonid Brezjnev och Erik
Hoenecker. Inte så att jag vill tillskriva någon av våra norrbottniska
"hjältar" lika mycket makt som sina numera hädangångna östeuropeiska
idoler utan för att jag såg två åldrande nazister som varit med om att ödelägga
ett samhälle som hade allt serverat
och efter 50 års sossestyre har en välfärd och infrastruktur i fritt fall.
- Gammalt skräp med andra ord - som biter sig fast men
som väntar på att kastas på tippen. Om nu inte svagisen brister under dem
dessförinnan förstås.
Övertorneå söndagen den 13 januari 2013
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar