Bra för Wallenbergligan och fackpamparna är kanske inte bra för Norwegians personal

.
Om nu rapporteringen från Norwegianförhandlingarna stämmer, glider de fackliga företrädarna omkring och förändrar sina krav, för att inte komma fram till förhandlingsresultat. Att de gör så är känt från förr och förutsägbart. De flesta företag är ganska chanslösa mot facket om det bestämmer sig för att sänka företaget.

Decennier av raka rör mellan Wallenbergligan och fackpamparna, enligt känd förebild från Teamsters i USA, måste med nödvändighet sätta sina spår även i dagens förhandlingar. Ett ömsesidigt ryggborstande mellan Wallenbergligan och fackpamparna har skapat ett samspelt team. Förr kunde man härja fritt därför att verkligheten och konkurrensen kunde stängas ute. Konsumenten betalade de onödigt höga kostnader som korruptionen skapade.

Om Norwegianfackens pampar finns på Wallenbergs lönelista eller inte går av naturliga skäl inte att veta. Det kan ibland räcka med att personer som är mentorer för dessa återfinns på dessa listor. Det gör de nämligen med största säkerhet.

Att driva igenom kollektivavtal enligt gamla tiders modell skulle säkert av många uppfattas som en stor framgång. För Wallenbergs blödande SAS, som ständigt brottas med att de delägande staterna ska skjuta till mer förbjudna statsstöd, skulle ökade lönekostnader för Norwegian liksom lite av SAS hopplösa fackliga situation, som blockerar alla nödvändiga förändringar, vara mer än välkomna. Men hur blir det för Norwegians personal?

Jag såg en uppgift i media som sa att en pilot hos Norwegian tjänar en miljon om året. Inte så tokigt för en lokförare. Dock tror jag inte att jag röjer någon statshemlighet om jag talar om att det finns gott om piloter i världen som är beredda att flyga för betydligt mindre.

Norwegians och SAS situation är mycket väl jämförbar med den som rådde inom de engelska dagstidningarna för några decennier sedan. Gammalt tillbaka hade alla tidningar grafiker. Den tekniska utvecklingen resulterade i att man inte längre behövde några grafiker. Men militanta fackföreningar tvingade tidningarna att ändå behålla grafikerna. En absurd situation, inser och insåg nog de flesta, men inte facken.

Det mynnade ut i en våldsam slutuppgörelse i Wapping, East London. Rupert Murdoch lät i hemlighet bygga ett nytt tidningshus med den bemanning som modern teknik medgav och naturligtvis utan grafiker. Över en natt flyttades verksamheten över till det nya tidningshuset.

Rupert Murdoch förklarade situationen med att man visserligen kan tvinga de gamla tidningshusen att behålla grafikerna. Men ingen kan tvinga ett nytt tidningsföretag att anställa grafiker. Om inte de existerande tidningshusen slår vakt om sin konkurrenskraft så lämnar de fältet fritt för andra aktörer att ta över marknaden.

Ungefär så är SAS och Norwegians situation också. Antingen kan, i det nu aktuella fallet Norwegian, slå vakt om sin konkurrenskraft och flyga vidare, eller så kommer de att slås ut av nya aktörer, med sannolikt asiatisk bemanning, vilka flyger för en bråkdel av nuvarande lönenivåer, dessutom utan nämnvärd facklig inblandning i arbetsledningsfrågor. Om detta må man tycka olika saker, men perspektivet är en realitet och förändringen kan gå mycket snabbt, nästan med Murdoch’s hastighet.

Säkert finns det anledning att känna missnöje med mycket inom den förändring som pågår inom flyget. Men, jag tror att det finns mycket som talar för att det som kommer istället för Norwegian, om man driver den fackliga kampen för långt, inte är att föredra vid en jämförelse. Självmål är ett uttryck som osökt infinner sig.

Södertälje tisdagen den 10 mars 2015
Mikael Styrman
.