Gammal favorit i repris

.
Nu när svårigheterna hopar sig för ett allt mer degenererat Sverige, blir det allt tydligare att statsminister Stefan Löfven drömmer sig tillbaka till tiderna då Europa låg i ruiner och Sverige fick sälja vad som helst, till vilket pris som helst. Då var man fackpamp och livet var lätt att leva. Man behövde bara kräva vad som helst och sedan ålåg det någon annan att leverera och få landet att fungera. Man kunde hoppa på vilken småföretagare som helst och under hot om att lägga hans företag i ruiner ”lagligen” avtvinga honom stora skadestånd. Omvärlden, ett av krig sönderhärjat Europa, ropade efter varor från Sverige. ”På grund av svenska varors höga kvalitet” fick vi lära oss i en skola som redan hade börjat utbilda indoktrinerade analfabeter. För att det inte fanns annat köpa, var det som gällde i verkligheten.

Ett land som får sälja allt det producerar, till det pris det begär, oavsett kvalitet, behöver inte värna vare sig konkurrenskraft eller kvalitet. Därav Sveriges kräftgång, som pågått längre men varit tydlig alltsedan 1973. Medan Sverige rasat utför med sin skräpproduktion beskriver den tyska framgångssagan motsatsen. Trots att stora delar av landet var i ruiner efter kriget, stora delar av den yrkeskunniga arbetskraften hade dött i kriget, är Tyskland idag återuppbyggt. Landet är världens näst största exportör. Löner och andra villkor är bättre än i Sverige. Sjukvård, skola och annat fungerar. Varför?

För att man håller efter maffians härjningar i de politiska systemen, mutor och korruption med mera, och för att man producerar kvalitet.

Stefan Löfven har inte byggt upp systemet. Han kan inte lastas för det. Han är istället en produkt av systemet. Det går att förstå att han drömmer sig tillbaka till tiden som fackpamp. Den var säkert bekvämare än tiden som statsminister i de genomkorrumperade rester som återstår av den forna industrinationen Sverige.

Därför är hans framträdande roll i kriget mellan det gemensamt mellan staten och Wallenberg ägda SAS och uppstickaren Norwegian begriplig. Stefan Löfven ser inte framför sig 1970-talets politrukflyg som innebar att morgonflyget från Luleå till Stockholm bara innehöll 10-15 politruker, alla i likadana gråa rockar, hattar och portföljer. Kanske 2-3 affärsmän eller företagare. I övrigt tomt. Alla med det gemensamt att de inte betalade biljetten själv. Ungefär som vi idag försöker föreställa oss flyget i DDR. Före Jan Carlzon hade få andra råd att flyga i Sverige.

Stefan Löfven ser förmodligen ungdomens propagandas bild av flyget. Biggles och Charles Lindberg. Tider då piloter var män av rätta virket, som flög planet själv. Högavlönade experter. Inte som nu lokförare som egentligen inte kan göra mycket för att flyga själv utan bara matar in data i styrsystemet och sedan åker med.

Kampen tillsammans med kumpanen Wallenberg, för att rädda det gemensamt ägda SAS, genom att driva upp lönerna för konkurrenterna, är en kamp för en nostalgitrip som inte kommer att infinna sig. Det är knappast möjligt att rädda SAS genom att med fackets hjälp skapa en skyddad verkstad, i vilken flygpriserna i Sverige ska återbördas till den relativa nivån som gällde för 30 år sedan.

Nationalsocialdemokratins samarbete med Wallenbergs har gamla anor. Nationalsocialdemokratin, facket och Wallenberg mot folket.
 - En för alla - Alla för en!

Lördagen den 7 mars 2014
Mikael Styrman
.