Lätt fånget, lätt förgånget

.
(Svar på pseudonymen Clas David af Wirsén’s kommentar till inlägget ”Samlingsregeringen och Division Totenkopf” den 7 dec 2014.)

Det är naturligtvis en fälla som är lätt att gå i, att bedöma dåtiden med dagens ögon. Då kan det bli som den pågående revisionen av Tintin-albumen och andra barnböcker.

Men jag är egentligen ute efter att bedöma gårdagen med dagens ögon. Eller att bedöma dagens politik mot historisk bakgrund. Jag vill nämligen lyfta fram hur vi ”igår” hade lätt för att springa den då mäktiga nazistiska rörelsens ärenden och hur vi idag gör likadant med deras mentala och moraliska efterträdare. I båda fallen handlar det sannolikt om att följa minsta motståndets lag - politikens eviga gissel. Gränsen mellan minsta motståndets lag och den totala och gränslösa egennyttan är hårfin. Så leddes ju Sverige på den tiden av en bigamist, Per Albin Hansson, som höll två familjer, en i Stockholm och en i Skåne, varandra ovetande. Den som inte är ärlig mot sina närmaste - vem är han/hon ärlig mot? Redan i det förhållandet kan vi få en vägledning om varför politiken blev som den blev.

Lika beundrande som det svenska etablissemanget var i förhållande till Tyskland fram till 1943, lika beundrande är det idag visavi USA. Svårt att säga i vad mån man själva är införstådda med det?

Det går alldeles utmärkt att se helheten utan att bli lyrisk över den förda politiken. Självklart inser jag att det materiella utfallet för Sverige blev gynnsamt av samlingsregeringens politik. Man slapp få landet förstört och kunde bygga upp ett ansenligt välstånd när det sönderslitna Europa skulle återuppbyggas. Moraliskt var det inte lika uppbyggligt. Idag har fördelarna av samförståndspolitiken under kriget slösats bort. Det har förmodligen mer än man vill erkänna att göra med det moraliska arvet från samlingsregeringen. Efterkommande politikergenerationer har bara fortsatt att leda landet enligt samma ryggradslösa principer som under kriget. Det vill säga helt utan principer. Välståndet är nu förskingrat och Sverige återförpassat till Europas fattigliga. Men åtminstone nu begåvat med i det närmaste helt korrumperat rättsväsende och gränslösa egennyttiga politiker vars tjuvaktiga mentalitet sökt sig ganska långt ned i pyramiden. Uttrycket ”Lätt fånget, lätt förgånget” skulle kunna stämma väl.

Även med dåtidens mått var en hel del av den förda politiken förkastlig. Ett problem som vi kan se med Sveriges politik då liksom Sveriges politik nu, den ganska förbehållslösa beundran av makten, vare sig den är god eller ond, är förmodligen en mänsklig defekt som är tidlös. Ryggradslösheten är tidlös.

Södertälje torsdagen den 12 mars 2015
Mikael Styrman
.