.
Debatten om barns eventuella straffrihet eller straffrabatt efter grova brott, som exempelvis mord, har spårat ur ganska ordentligt. Det argumenteras i media om huruvida barn som mördar förstår vad de gör eller inte förstår vad de gör och om det i så fall är rätt att straffa dem.
Några tillrättalägganden kan vara på sin plats.
Det går inte att med trovärdighet fastställa huruvida ett visst barn förstår eller inte förstår konsekvensen av sina gärningar.
Vi har infört ett system med spågubbar och spågummor som klokt och myndigt kan mästra oss andra i sådana frågor. Men som exempelvis Quick-fallen visade finns det inte mycket som talar för att de vet mer än Kreti och Pleti i frågorna. De är uppenbarligen ofta mer karriärister än förståsigpåare och är ofta bättre på att veta hur man utifrån en titel eller en position kan topprida mindre försigkomna medborgare, än de är på att avgöra hur det står till inne i huvudet på ett mördande barn eller för den delen en mördande ungdom.
Det förefaller mot den bakgrunden vara ganska otänkbart att man ska få mörda utan straff. Straff ska således utmätas, vare sig man tros ha förstått eller inte ha förstått. Det ska mycket till för att man ska landa i en annan slutsats i det enskilda fallet.
Den i media pågående debatten missar en mycket viktigare fråga. Den som en gång har mördat kan mörda igen och kan i högre grad än andra förväntas vara predestinerad att mörda. Samhällets främsta uppgift är - trots att man synes ha glömt eller förträngt det - inte att skydda mördarna utan att skydda alla andra från mördarna, vare sig mördarna har förstått vad de gör eller inte. Det är därför mördarna ska låsas in utan att rättsväsendet behöver bekymra sig allt för mycket med att låtsas förstå och att utmäta mördarnas straff med petimeterstock. Vi kan bespara oss mycket sådant Hokus Pokus.
Visst finns det både intelligenta och kloka domare, men det finns också domare som gott skulle kunna ersättas av en roterande Dart-tavla och därutöver finns också de korrumperade domarna och de överliggande korrumperade strukturerna. Hur man än bemödar sig i samband med lagstiftningsarbetet är det svårt att skydda samhälle, offer och våldsmän från den tombola-effekt som följer av den stora kvalitetsspridningen i domarkåren. Därför behöver man inte låtsas så mycket i lagstiftningsarbetet. Se istället till att få ändan ur vagnen och få mördarna inlåsta, vare sig de är unga eller jätteunga, så att de inte får fortsätta att mörda.
Konsekvenserna av felaktigt dömande finns tid att hantera senare, exempelvis genom införande av benådningsprövning liknande det som finns i USA. Det är lättare för en sådan kommitté att pröva hur en dömd redan har utvecklats, än det är för en domstol att många år i förväg avgöra hur en mördare kommer att utvecklas i framtiden.
De som mördarna umgås med under sin fängelsevistelse är i de flesta fall bättre rustade än den breda allmänheten att försvara sig.
Summa summarum: Medan de är inlåsta mördar de inte - åtminstone inte så många…
Falun onsdagen den 29 november 2023
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar