.
Ett parti är en sammanslutning av människor med tillräckligt enhetlig uppfattning i ett antal för dem viktiga sakfrågor, för att kunna arbeta tillsammans för att realisera gemensamma mål, ofta innebärande att kunna kompromissa i andra frågor.
Man måste fråga sig vad de här, till synes mycket fragmenterade grupperna liberaler, som krigar allt mer oförsonligt år efter år, egentligen har gemensamt? Särskilt som partiets stöd i valmanskåren blir allt mindre för varje dag som går.
De påminner mycket om kommunisterna i Sverige på 1960- och 1970-talen. De förökade sig också snabbast genom delning. Den metoden tycks även vara dagens melodi för en del framträdande Liberaler. Kanske sitter de fast i Bengt Westerbergs världsbild och vill tillbaka ut på bögklubbarna och värva sympatisörer så som Westerberg kunde göra dagarna före valet? Kanske vill man ännu resa sig ur TV-soffan och gå ut när någon kommer in, som är av annan uppfattning, som man gjorde mot Ian Wachtmeister och Bert Karlsson för att framhäva sin egen förfining? Kanske har man stelnat och är numera oförmögna att skilja gårdagens problem och lösningar från dagens dito?
En del liberaler verkar ha mycket gemensamt med Annie Lööf som numera har lämnat politiken, men inte gjorde det förrän väljarna först lämnade Centern. Nu verkar man i Centern ännu inte ha kunnat bestämma sig riktigt för om man som förr ska appellera till människorna på landsbygden eller om man ska vinna bögarna på Stureplan. Ja, förstås - om det inte är så att man tror att människorna på landsbygden också samstämmigt är bögar. I så fall blir Centerns förda politik begriplig - Inte framgångsrik - men begriplig.
Givet liberalernas röstetal under senare år tycks inte partiets mångåriga linje i SD-frågan, tilltala särskilt många väljare. Det kan tyckas märkligt att det inte bekymrar den fraktion liberaler som övertygade om sin egen förträfflighet driver sin egen linje allt hårdare i Liberalerna, istället för att söka sig själva till ett parti som delar deras värderingar.
Det behöver i och för sig inte vara fel att driva och och försvara sin egen linje, bara det inte resulterar i att det till slut bara finns en fråga som är viktig för en själv. Livet och verkligheten måste väl trots allt innehålla några andra frågor också? Annars blir till slut SD-frågan lika viktig för Liberalerna som judefrågan blev för Tysklands nazister på 1930-1940-talen. Verkligheten upprepar sig alltid, men det blir aldrig exakt likadant igen.
Det borde vara begripligt, att om man är av så olika uppfattning att man kan inte kan hålla samman, då ska man naturligtvis gå skilda vägar. Annars skjuter man både sig själva och partivännerna i foten. Kommunisterna brukar hantera sådana frågor genom uteslutning av minoritetsgrupper som blivit allt för kostsamma för partiet. Inte smärtfritt, men kanske framgångsrikt. Kommunisterna finns ju ännu kvar, trots att de inte var så många från början. Dagens opinionsstöd förklaras nog, åtminstone till en del, av omfattande import av kommunister från Långtbortistan.
Man är inte alltid starkare bara för att man är fler. Man måste ha gemensamma mål också. Det går inte att kriga om varenda fråga någon tar upp och prompt ska ha igenom, mest för att tillfredsställa sitt självförhärligande. Framfört allt kan man inte kriga om en enda och samma fråga hela livet. Man måste kunna gå vidare med livet, även om man tycker att alla andra är blinda.
Ibland är det så, att ens egen uppfattning avviker väldigt mycket från majoritetens uppfattning eller från vad som är klokt att driva. Så mycket att man måste fråga sig om man verkligen är med i rätt i parti?
För partiet gäller i motsvarande mån att ibland är man starkare om man är färre. Man blir inte starkare av att vara fler om det innebär att alla har en helt egen uppfattning som ska tillfredsställas och ingen har någon vilja att kompromissa.
Min egen uppfattning i den här frågan, efter att ha följt politiken utifrån men på nära avstånd i snart ett helt liv, är att i vissa partier, och för vissa partier, är det personliga offentliga självförhärligandet viktigare än landets och väljarnas väl och ve.
Det här evigt pågående självförhärligandet som en grupp extremt egocentriska liberaler ägnar sig åt är absolut liktydigt med att man skjuter sig i foten. Inte därför att det inte får finnas en livlig och fri debatt i ett parti utan för att en fråga och en liten grupps självförhärligande inte kan få överskugga allt annat och i evig tid. Det leder i så fall till att inga andra än en liten grupp extremister finns kvar till slut i partiet. Den tiden närmar sig snabbt för Liberalerna. Numera är inte landets väljare som röstar på Liberalerna fler än att alla snart ryms samtidigt i en större restaurang.
Skulle inte de här väldigt militanta liberalerna finna sig bättre till ro i Centern eller Miljöpartiet? I Centern är alla vana vid att tycka som ledaren, så där skulle de kanske bli mer harmoniska? I Miljöpartiet är alla extremister välkomna. Historien lär oss att det ibland kan vara extremt framgångsrikt. Exempelvis lyckades man ju på kort tid nästan göra landet avelektrifierat. Man stängde stora delar av kärnkraften. Vindkraften man drev igenom gör nästan all kraftverksdrift olönsam. Man har också stora framgångar med att bädda för att på lite sikt kunna stänga skogsindustrin. Det måste ju rimligen borga för att där finns utrymme för människor som driver extrema frågor in absurdum - oavsett konsekvenserna.
Falun söndagen den 15 mars 2026
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar