.
Uppdaterad fre 6 mars 2026, kl 12:13
Vår, mänsklighetens, uppfattning om forntiden såg annorlunda ut när jag var ung, det vill säga ännu yngre än nu. Det hela var ganska enkelt. Det fanns vi och så fanns det några ganska kända civilisationer som inte låg allt för långt tillbaka i tiden. Det fanns - lite förenklat naturligtvis Vikingarna, Romariket, Alexander Den Stores Makedonien och Darius perser, Egypten och Mesopotamien. De religiösa hade Kaanans Land. Sedan fanns det inte så mycket mer. Människans historia - ville man få oss att tro - räknades till några tusen år före Kristus. Dessförinnan fanns det inte så mycket.
Ganska lite kunskap och teorier fanns - av naturliga skäl - behandlande tidsaxeln. Eftersom den rådande åsiktsinriktningen och åsiktskorridoren påbjöd det ansågs det mesta ganska samtida. Vetenskapen var väldigt försiktig med att hysa avvikande uppfattningar eftersom det var karriärdödande. Vetenskapen tillhandahöll förklaringar som passade den för stunden härskande diktatorn eller mer civiliserade motsvarighet.
Det är egentligen ganska charmigt hur bilden har förändrats. Numera vet vi att det funnits civilisationer och istider om vart annat, längre tillbaka än det går att finna spår av, eftersom många spår vittrat bort eller täckts över av sediment eller numera återfinns under haven. Spår av många civilisationer - från olika mellanistider - överlappar varandra i samma områden. Ibland är det uppenbart hur flera civilisationer - ofta från olika mellanistider - byggt ovanpå sina företrädares lämningar, som exempelvis i Libanons Baalbek och Perus Machu Picchu m fl. Det mesta talar nog för att Egyptens lämningar, inkl pyramiderna, har en liknande historik.
”Då” fördjupade man inte sig i orsaken till tidigare civilisationers undergång. Det var väl lika bra det eftersom gällande dogmer blockerade rimliga teorier och slutsatser. Nu tror vi - åtminstone i vissa fall - oss veta mer om orsaken till tidigare civilisationers undergång. Må vara att i de äldsta man hittills funnit är det ännu - eller på grund av de långa tidsspannen - magert med material som gör det möjligt att tidsbestämma lämningarna. På de flesta av de äldre finns nästan bara stenblock kvar. Även de ger vissa insikter om tidigare civilisationers kapacitet - om än magert.
Nu vet vi, eller tror oss åtminstone veta, lite mer om de olika orsaker vilka resulterat i tidigare civilisationers undergång. Vi har exempelvis klimatförändringar vilka delvis kan förklaras av föremål och fenomen från yttre rymden, vilka helt eller delvis radikalt förändrat förutsättningarna för mänskligt liv. Långt ifrån alla förändringar har ännu några förklaringar. Vi kan ana att de inträffat, men kan sällan veta varför de inträffat.
I något fall låter det sig anas att tidigare civilisationer utplånat sig själva eller varandra med kärnvapen eller liknande. Vi vet numera att tidsaxeln är så lång att spåren efter tidigare civilisationers kärnvapenkrig kan ha utplånats helt eller nästan helt. Självklart är arkeologer och andra - visa av skadan - mycket försiktiga med att lägga fram sådana fenomen som förklaringar till lämningar vilka ganska tydligt pekar mot att orsaken till spåren kan vara just kärnvapendetonationer.
En annan sak som arkeologer och historiker brukar vara försiktiga med att framhålla är mänskligt vällevnadsförfall som orsak till civilisationers undergång. Vi vet eller tror oss veta lite fragmentariskt om exempelvis excesser i Rom, orsakade bland annat av Caligula med flera. Liknande finns i sparsam utsträckning från Makedonien, Grekland och Egypten. Den mer beläste kan säkert räkna upp många fler exempel. Men, min poäng är i detta sammanhang att mänskliga civilisationer följer en förmodligen ganska tydlig och gemensam utvecklingslinje innebärande att de uppstår, utvecklas, blomstrar och förgör sedan sig själva om ingen annan hjälper till med det. Ungefär som vi alla lever i ett individuellt perspektiv. Förmodligen är detta självförgörande avsevärt vanligare som orsak till civilisationers undergång än man vill eller vågar uttrycka offentligt. Det har sannolikt drabbat nästan alla civilisationer som kommit att få ett betydande övertag över sina samtida konkurrenter.
Sådant förfall yttrar sig inte bara i vällevnad och tristess orsakande krig och förgörelse. Åtminstone i inte allt för utvecklade civilisationer har storhetsvansinne hos härskande kadrer spelat betydande och ofta helt avgörande roll. Det är känt att i ett flertal mänskliga öar av civilisationer har självälskandet blivit en så dominerande kraft att de härskande klasserna övergått till att para och fortplanta sig i en mycket snäv krets, utmynnande i genetiskt förfall inkluderande inte bara allmän oduglighet och fysiska defekter utan även påtaglig galenskap.
Varken incest eller annars förkommande galenskap borde vara civilisationshotande om inte samhällets och civilisationens reningsmekanismer sätts ur spel. Gränsen mellan ett väl fungerande och ett självförstörande samhälle är sannolikt både smal och skarp. Se bara på vad som nu utspelar sig i USA, vars härskande klasser under nationens hela existens framhållit sin egen och sin konstitutions förträfflighet och överlägsenhet. Nu kan alla se ”live” hur detta ”förträffliga” USA inte är mer utvecklat än Caligulas Rom eller genetiskt vanställda faraoners Egypten. Kongressen och Högsta Domstolen som ska utgöra motkraft till en galen president har i dagens USA gått och gömt sig. Båda har - trots Trumps uppenbara galenskap och påträngande grova kriminalitet - gjort på stället marsch och försöker göra sig osynliga. Åtminstone verkar de försöka gömma sig bakom den fega och ryggradslösa tesen att en galen president inte ska störas utan istället ostört få förstöra både landet och världen med sin galenskaps excesser.
Jag är visserligen inte läkare, men nog tycker jag att Trumps märkliga hudåkommor påminner mycket om syfilis i långt framskridet stadium. Det skulle också rimma med såväl hans tidigare, men ännu delvis hemlighållna, leverne och hans allt mer påtagliga galenskap.
Falun fredagen den 6 mars 2026
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar