.
Sverige har ett stamlinjenät som numera är dåligt anpassat för sin uppgift. Det är dessutom helt passé om man menar allvar med pratet om hur mycket samhället ska elektrifieras. Nu hör det till saken att en stor del av den omdiskuterade elektrifieringen inte kommer att kunna genomföras och inte heller kommer att behövas. Men det hindrar inte att elförsörjningen ändå måste byggas ut kraftigt i förhållande till dagens läge.
Den offentliga diskussionen verkar handla enbart om hur många kärnkraftverk som behövs. Men problemet har fler sidor. En sådan är att det överliggande svenska elnätet är åldrat och i dåligt skick, präglat som det är av ”tejp- och ståltrådsreparationer”. Ja, naturligtvis inte bokstavligen, men präglat av halvmesyrer avsedda att hålla igång nätet för stunden med begränsade medel. Det köper lite tid, men näten blir inte yngre utan radikala åtgärder.
En aspekt av problemet är sossekäringarna - de som LO-ordföranden Stig Malm i ett förmodat anfall av uppgivenhet kallade för ”fittstimmet”. Det var mycket vulgärt naturligtvis, men det förmedlar en förståelse för vad blådårarna med Birgitta Dahl i spetsen gjort för insatser för det svenska kraftledningsnätet, övertygade som de var om att de var Gud Faders gåva till svenskarna skickade att bestämma hur kraftledningsnätet skulle se ut. En sorts jungfrufödsel på elområdet - helt utan kunskap och helt utan självkritik.
Följaktligen stoppade ”stimmet” i början av 1980-talet den planerade 800 kV-ledningen från Forsmark till Mälardalen. Vattenfall som aldrig hade råkat ut för en sådan hybris hos politiken hade redan beställt stolparna när de fick nej till 800 kV. Lösningen - för stunden - blev att konvertera 800 kV-ledningen till 2 x 400 kV. Det var nog inte så bra då heller. För framtiden är det en katastrof under skapande. Vattenfall har alltid 1-2 steg för låg spänning i sina ledningsnät - redan nu - vilket resulterar i att oproportionerligt mycket av elproduktionen går åt till att producera de överföringsförluster som helt i onödan förbrukas i elnäten.
Ett elnät med i förhållande till lasten - särskilt under reservdriftsförhållanden - för låg systemspänning skapar inte bara förluster. Det sänker spänningskvalitén på näten och skapar driftstörningar på livsviktig teknisk apparatur i alla delar av samhället. Det är inte så att kostnaderna försvinner av att man håller för låg spänning och för dålig spänningskvalitet på elnäten. Man flyttar bara över kostnaderna och problemen på andra samhällssektorer genom att göra ett dåligt arbete.
En konsekvens av det galna beslutet från början av 1980-talet är att det kommer att kräva att stora arealer mark tas i anspråk för kraftledningar eftersom varje ledning som inte byggs för, eller inte konverteras till, 800 kV måste ersättas av 3-4 st 400 kV ledningar. Det borde inte vara svårt att föreställa sig vad det betyder i landet, med alla dessa kraftledningar. Tyvärr är det väl så att de som fattar besluten i mycket liten utsträckning drabbas av 400 kV-nätens avigsidor. De drabbas varken av de extrema kostnaderna eller av intrånget. Kanske kan de till och med finna ett element av skadeglädje i att dra fram onödigt mycket ledningar över andras mark. Sådant är inte helt ovanligt när sosseriet och dess allierade galenpannor löper amok.
Uppenbarligen har elbranschen fortfarande beröringsskräck i förhållande till 800 kV-frågan. Det kan naturligtvis ha att göra med inkompetens också, men rädsla är mer troligt. Hade branschen inte haft denna paniska skräck för att ta i frågan hade man för länge sedan sparkat bakut när det talats om att öka elektrifieringen kraftigt men behålla 400 kV-näten som redan går på konstgjord andning.
Rimligen måste processen för att höja 400 kV successivt till 800 kV vara mycket snabbare än att bygga mängder av nya tillkommande 400 kV-ledningar med de mycket längre ledtider sådant är belastat av. Men om man tycker att man har obegränsat med tid så gör det väl inte så mycket…
En annan viktig omständighet som - förmodligen just på grund av den nämnda beröringsskräcken - förtigs är att en spänningshöjning till 800 kV medger helt andra och friare förutsättningar att välja platser för lokalisering av de nya kärnkraftverken. Det ska nog inte underskattas hur mycket det förkortar tidsåtgången innan nya kärnkraftverk kan tas i bruk, för att ersätta de som ansvarslösa galenpannor och fanatiker just stängt och skyndsamt raserat. Det senare något som hade varit värt att pröva som möjligt grovt sabotage mot elförsörjningen. Men troligen har politiker av tvivelaktig vandel i stort samförstånd skyddat sig själva från varje form av ansvar för egna skurkstreck. Det hindrar naturligtvis inte att, om det värsta skulle inträffa, medborgare ändå kan komma på att själva utmäta ansvar. Sannolikheten för ett sådant scenario har troligen ökat kraftigt genom sosseriets och miljöpartiets massimport av människor som är vana att leva under förhållanden som innebär att de själva måste skydda sina intressen - utan hjälp av ett rättsväsende under sönderfall.
Det förtjänar att ihågkommas att vi inte har kommit över bäcken än. Att politiker börjat prata om problemet innebär inte att det är löst. Politiken har inte kommit förbi pratstadiet, samtidigt som landets elförsörjning är fortsatt kraftigt försvagad. Det behövs inte mycket för att Sveriges elförsörjning, framför allt vintertid, ska bli mer lik Ukrainas än ett västeuropeiskt lands. Att politiken har vräkt hundratals miljarder över scharlatanerna, och deras vindkraftverk som inte producerar energi när den behövs, gör inte saken bättre.
Från 1980-talet fram till 2000-talet har kostnaderna för tillstånd och markåtkomst för stamledningar ökat från 5% av totalkostnaderna till 25%. Det har vuxit fram en övertung offentlig organisation där varje kugge upplever sig behöva rättfärdiga sin egen existens genom att försvåra och fördyra varje kraftledningsprojekt. Varje Viol eller Vattensalamander som passeras av ledningen resulterar i krav på mycket långt gående fördyringar, även när det är fråga om icke utrotningshotade existenser. Det rättfärdigas med en närmast fanatisk argumentation som exempelvis att ”varje art som passeras av ledningen har rätt till sitt eget habitat”. Byråkratin har tillåtits svälla till en samhällsfarlig koloss helt utan proportionalitet, samhälls- eller kostnadsansvar och vars enda skyldighet är att värna den egna piedestalen - oavsett vilka konsekvenserna blir för samhället. Den inblandade offentliga administration växer okontrollerat och kan numera liknas vid en skarvkoloni som ödelägger det land som föder den.
När regeringen nu pratar om 20-30 nya platser för kärnkraftverk är det sannolikt ett sätt att försöka runda de offentliga ”skarvkolonierna”. Den metod som regeringen har växlat in på tycks nämligen gå ut på att försöka klara elförsörjningen utan att behöva dra igång ett antal kraftledningsprojekt som skarvkolonin kan ödelägga. Detta trots att behovet närmast är motsatsen - bättre verklighetsanpassning av såväl befintliga ledningar som nya ledningsprojekt, för att hålla nere det samlade intrånget, ändå öka överföringsförmågan och därmed minska det antal platser vi behöver uppföra kärnkraftverk på. Det är djupt olyckligt. Kanske är det i framtiden till och med ”döden i kista” för stora delar av Sverige. Åtminstone exponerar det i onödan ytterligare stora områden för kärnkraftens risker.
Kärnkraftverk har aldrig varit, är inte, och kommer förmodligen aldrig att bli, ofarliga leksaker som man bör sprida ut lite hur som helst i landet. Som olyckan i Tjernobyl visade kan stora arealer ödeläggas för ur mänsklig synvinkel närmast evig tid. Det är inte försvarbart att mångfaldiga de områden i landet som kommer att beröras av riskerna genom att sprida ut kärnkraftverken till synes utan begränsningar. Särskilt inte om det sker för att man inte har civilkurage att ta itu med den samhällsfarliga byråkratin som S och MP lämnat efter sig.
Rätt hantering är inte att genomföra en dålig lösning och mångfaldiga landets exponering mot kärnkraftsolyckor för att kringgå den mänskliga skarvkolonin. Rätt hantering är - möjligen - att ändra tillståndsprocessen så att skarvkolonin inte kan äventyra landets energiförsörjning, genom sitt gängse och samhällsfarliga revirpinkande.
- Gör om, gör rätt! - Ta itu med de offentliga mänskliga fanatiska skarvkolonierna som är på väg att ödelägga hela landet.
Falun måndagen den 4 december 2023
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar