”Armod fördras med jämnmod…

 .

…om det delas av alla”.

Uttrycket myntades av den socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss, som var finansminister i tre perioder 1925-26, 1932-36 och 1936-49 . Det är i skenet av dessa visdomsord vi får söka förklaringen till att toppventilen går på Magdalena Andersson varje gång Henrik Jönsson klär av nationalsocialdemokratins pampar i en ny pedagogisk film.

Visst skulle även Magdalena Andersson vilja se så där oförskämt välmående ut som Henrik Jönsson gör. Det är ju inte att ta miste på att Henrik trivs som fisken i vattnet, att han är mån om sin framtoning, inte så lite fåfäng, nästan på gränsen till lite kokett. Samtidigt måste Magdalena Andersson - givet hur hon och hennes partivänner skött landet - ha en mycket anspråkslösare framtoning. Det har ju inte blivit bättre av att vanstyret lett till att svenska pensionärer måste lämna sina hem och ibland inte har råd att äta, medan människor som inte kan ett ord svenska och inte på något sätt bidragit till svensk ekonomi framlever sina dagar, i sina hemländer, lovprisande det svenska systemet som innebär att svenska pensionärer svälter, samtidigt som människor i länder som svenskarna knappt hört talas om kan smörja kråset i sina hemländer - utan att arbeta - tack vare Magdalena och hennes kumpaner.

Medan Henrik den ena dagen har en snygg kornblå kostym med väst, en annan dag en engelskt sobert brun kostym med väst, en tredje dag en elegant svart kostym med väst och en fjärde dag en diskret marinblå kostym med väst, alltihop snyggt matchat, måste Magdalena hela tiden tänka på Wigforss ord och den situation hon försatt svenska väljare i. Det är orsaken till att medan Henrik tillåter sig att se så välmående ut tvingas Magdalena - sina miljoninkomster till trots - rulla in sig i sopsäckar för att efterlikna politruker på mellannivå i 1960-talets Östtyskland.

Vi vet hur det gick i Östtyskland efter en tids socialdemokratiskt styre. Svenska NationalSocialdemokrater vet det mycket väl eftersom de hade för vana att dryga ut den statliga lyxlönen med mutor genererade av samma vapenexport via Östtyskland som man själva låtsats förbjuda. Det skulle med tiden komma att leda till att journalisten Cattis Falck och hennes väninna Lena Gräns dränktes i norra Hammarbyhamnen, att Carl Johan knuffade krigsmaterielinspektören Carl-Fredrik Algernon framför tunnelbanetåget och den sedvanligt korrumperade polisen skaffade undan övervakningsfilmerna från Centralstationen. Alltihop så småningom krönt av ett statsministermord och ett uppsåtligt sabotage mot mordutredningen av sedvanliga S-märkta förvillare.

För att återvända till Magdalena och Henrik ska ingen inbilla mig en endaste sekund att Magdalena Andersson frivilligt klär sig som en östtysk politruk. Det gör hon för att hon är tvungen. Hon måste gilla läget och hon blir rosenrasande av att Henrik Jönsson så provokativt kan demonstrera att han inte behöver klä sig i tagel och rulla sig i aska.

Det må vara att vanskötseln av Sverige är ganska unik. Men det är inte unikt att man får ligga som man bäddat. Liknande kan man från tid till annan se här och där i världen, och det handlar oftast när man gör något som man egentligen inte alls vill, just om att gilla läget. Exempelvis växte det fram ett avskalat och påvert mode i Finland som Alvar Aalto kom att bli galjonsfigur för. Man upphöjde till skönhet och påstod att det var vackert med påvert och avskalat när man egentligen efter svåra prövningar inte hade råd att fördyra sin arkitektur genom att smycka den.

Tro inte för en endaste minut att Magdalena Andersson skulle vilja vara mer lik en östtysk politruk från 1960-talet än Marie Antoinette från 1780-talet, hade nationalsocialdemokratin skött landet och migrationen bättre.

Jag ser att många i mediasvängen är mycket väl medvetna om saken, men de avhåller sig från att uttrycka det i ord och skrift. Bilderna visar de dock gärna, så får var och en tänka sina egna tankar.

Falun torsdagen den 22 februari 2024

Mikael Styrman

.