Survival of the fittest

 .

Med fem döda i två olyckor, inom loppet av tre dagar, kan man nästan tycka att människor har börjat dö som flugor i tågolyckor. Men det är förstås slumpens skördar att olyckorna uppträder i klump ibland.

Den första olyckan, den i Växjö, tycks man veta att var en följd av kombinationen måttlöst alkohol- eller drogintag och ”spårspring” i någon form. Den andra olyckan, den i Örebro igår, vet vi inte ännu vilka dess orsaker är. Enligt medias rapportering tog människorna vägen via spåren, istället för att gå över den för ändamålet byggda bron över spåren, troligen utan att se sig för.

Om det jag strax ska skriva har något med just tågolyckan i Örebro att göra eller inte, går förstås ännu inte att veta. Men om man står still ett tag i exempelvis en gatukorsning i Stockholm och betraktar människorna som går förbi, kan man förundra sig över att det inte inträffar fler olyckor.

De flesta som går förbi följer bara med strömmen. Kanske så många som en majoritet - åtminstone bland unga människor - är synbarligen helt isolerade i någon sorts parallellt universum. De ser sig inte alls för. De följer bara efter någon annan som inte heller ser sig för. Det som förenar dem är att alla har lurar i någon form på sig. De deltar i samtal, lyssnar på intressanta föredrag eller program. I de flesta fall lyssnar de troligen på musik och flyter iväg, distanserande sig från verkligheten.

Man kan jämföra det med vad som sker på savannen i Afrika. Lejonen tar inte alla antiloper eller gazeller. De tar de som brister i uppmärksamhet, de som inte ser lejonen i tid, de som inte ser vad deras överlevande syskon ser eller eljest märker och som får de överlevande att ta till flykten, eller undvika faran i tid.

Det vi bevittnar där i gatukorsningen är nog en nutidsanpassad variant av länge känd kunskap - Tillämpad Darwinism. Dess innebörd är att de som inte av sina föräldrar fått lära sig att leva i nuet, eller inte lyckats tillgodogöra sig kunskapen, lever farligt. De är inte bara exponerade för risker i trafiken utan även illa rustade att varsebli andra hot i deras omgivning, i sina mest extrema former brottslingar, våldsverkare, våldtäktsmän och så vidare. 

Livet på Jorden är sådant att alla inte förväntas överleva till hög, eller ens vuxen, ålder. Charles Darwin dog 1882, vid 73 års ålder, men fortfarande 142 år efter hans död gäller hans tes ”Survival of the fittest”, om än de existensiella hoten delvis ser lite annorlunda ut idag.

Vi kan jämföra våra ungas beteende ute i livet, med deras ständigt aktiverade lurar, med hur vi skulle uppfatta det om Afrikas antiloper och gazeller gick och betade på savannen - med lurar i öronen - så dumt det skulle se ut och så korkat det skulle vara. Många människor betraktar ändå sig själva som skapelsens krona - trots att de beter sig just så. Man kan undra varför de har en sådan självbild?

Falun torsdagen den 29 februari 2024

Mikael Styrman

.