Ingen vet egentligen vart klimatfrågan och mänskligheten tar vägen

 .

Länge satt forskarvärlden på bakhasorna och förnekade, på olika grunder, klimatförändringarna, eller dess orsaker. Så småningom förändrades det och även forskarna började springa åt samma håll som nästan alla andra som syns och hörs i klimatdebatten. Människor gör så. Som lämlar börjar alla ibland springa åt samma håll.

Det skulle vara trevligt att veta att forskarna som numera anslutit sig till oss vanliga lämlar har gjort det på grund av gedigna vetenskapliga analyser. Men så tror jag tyvärr inte att det är. Forskarna är, som många andra människor mycket ängsliga för att ha positionerat sig fel i viktiga frågor. Det som har hänt är att majoritetsuppfattningen i forskarvärlden har förändrats från att tvivla på klimatförändringarnas orsaker till att ansluta sig till de övriga lämlarna, främst på grund av rädsla för att hamna fel, eller underst, och mosas.

Vi vet att Jordens klimat har förändrats många gånger förr, att det har pendlat mellan ytterligheter, mellan mycket kalla och mycket varma perioder och hela skalan där emellan. Det har skett utan att nio miljarder människor har brutit järn, pumpat upp olja, flugit, åkt båt och kört bil. Fortfarande vet vi mycket lite om vad som orsakar den förändring som vi är mitt uppe i. Vi kan se att den sker, men egentligen vet vi mycket lite om varför. Vi antingen tror oss veta, eller vågar inte anföra avvikande åsikt. Det senare är ofta klokt eftersom det tenderar att inte alltid gå så bra för de människor som tycker annat. Häxprocessernas tidevarv är inte på något sätt förbi. De ser bara annorlunda ut numera.

Vi vet delvis därför fortfarande väldigt lite om orsak och verkan bakom klimatförändringarna. Forskarnas flockbeteende lär oss väldigt lite om den saken. Det lär oss mer om vilken åsikt forskarna tror att är bäst att ha nu för tiden. En av få värdefulla insikter som vi fått av lekandet och lallandet i rymden, som numera sker i parti och minut, är bilderna föreställande Jordens periferi, visande hur försvinnande tunn atmosfären verkligen är. De gör det svårt tro att mänskligheten verkligen springer åt rätt håll på grund av koldioxidfrågan.

En sak som man borde kunna konstatera är att om mänskligheten verkligen orsakar klimatförändringarna, ensam eller i kombination med annat, är det ett större problem att vi är nio miljarder på en planet som mår ganska bra om människorna är färre än tre miljarder, än det är att vi använder åtminstone måttligt med fossilt bränsle. Men trots att den inbilska mänskligheten betraktar sig själv som skapelsens krona kan man inte hantera problemet med sin egen populations numerär. 

Det finns ännu inget seriöst sätt att hantera det problemet. De verkliga optimisterna tror att vi ska börja leva på maskar och rostade kackerlackor när vi har ödelagt nästan hela Jorden. Det tror jag inte en minut på. Så fungerar inte människan. Vi slår hellre ihjäl en och annan miljard människor än vi lever på kackerlackor. Förmodligen behöver vi inte göra vare sig det ena eller det andra. När vi blir tillräckligt många slår naturen ihjäl lejonparten av oss, på ett eller annat sätt. Så klimatfrågan löser nog sig - trots vår medverkan.

Om man ska se på världen med nyktra ögon talar det mesta naturligtvis för att vi närmar oss nästa massutdöende. Faktorer som insektsdöden, utfiskningen av haven, kloningen av våra grödor och tömningen av grundvattentäkterna - för att nu bara nämna några av de viktigaste orsakerna - kommer naturligtvis att göra jobbet, vare sig vi vill det eller ej. Det är på sätt och vis Jordens inbyggda sätt att reglera alla populationer. Fast vi trodde att vi stod över det, när vi lekte Gud.

Falun fredagen den 22 mars 2024

Mikael Styrman

.