.
Den interna maktkampen i KD, vilken tycks blomma upp då och då, fick nytt liv inför EU-valet. Den ledde till att KD:s ledande företrädare i EU-parlamentet, Sara Skyttedal, fick respass, vilket kan tyckas vara en lite märklig konsekvens av att KD gått 50% bättre i EU-valet än i riksdagsvalet.
Att framgång resulterar i att man får sparken andas naturligtvis lång väg att ledaren känner sig utmanad, kanske till och med upplever sig hotad. Det är inte precis ovanligt. Man brukar säga att det krävs en stark ledare för att våga omge sig med starka medarbetare.
Trygghet kan - åtminstone för stunden - skapas genom rekrytering av medarbetare som har högsta hönset att tacka för allt. Så blir det förstås vid en rekrytering utifrån, som innebär att alla långväga medarbetare får se sig sidsteppade. Det kan dock lätt resultera i att organisationen klyvs och falangerna till och med börjar motarbeta varandra. Den uppenbara frågan som infinner sig är vem som blir näst i tur att ersättas av någon utifrån, kanske med helt främmande ideologisk bakgrund, om än med ett snabbt medlemsskap? På längre sikt är det därmed inte självklart att tryggheten infunnit sig. Det visar inte minst den tidigare karriären…
En annan besynnerlig utveckling är KD:s nya linje visavi SD. I synnerhet som den hittillsvarande linjen lett till att KD med flera kommit till makten. Tyvärr har den även inneburit att SD kommit att kannibalisera på KD, M och kanske till och med L. Det förhållandet är säkert ett dilemma för regeringspartierna. Hur ska regeringspartierna med trovärdighet konkurrera med SD om sina egna sympatisörer, utan att undergräva sin egen position, när man egentligen står för ungefär samma politik, men SD vågar gå betydligt längre? Det vill säga att SD blir originalet med träffsäkrare lösningar på dagens problem och regeringspartierna blir blekare, mer ångestfyllda kopior, fostrade i S skugga, präglade av S oförmåga att genomföra saker som är bra för landet, på grund av rädslan för att skrämma iväg väljare med diametralt olika uppfattning.
Kanske är det därför KD har gjort ett lappkast och växlat in på det hittills föga framgångsrika ”nazistspåret” igen? Eller är förklaringen att en ny rådgivare klivit in på scenen - från sidan?
Kanske är det de styrda opinionsundersökningarnas förbannelse som är KD:s nuvarande ledstjärna? Det vill säga en anpassning till det tolkningsprivilegium som S genom servila opinionsinstitut vill plantera hos regeringspartierna?
Vilken är KD:s plan nuförtiden och vem är det som står för tänkandet? Har KD någon plan? Eller är det stundens ingivelse som styr? Ett allt mer närvarande behov av att visa handlingskraft till varje pris?
Kommer det att visa sig vara framgångsrikt att hugga huvudet av de delar av partiet som attraherat flest väljare eller kommer det att visa sig vara en indikation på att partiet blivit självförstörande?
Falun tisdagen den 19 mars 2024
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar