.
Finland är känt som ”Tusen sjöars land”. En hommage till det vackra sjölandskapet i södra halvan av landet.
Sverige å sin sida är på väg att bli känt som ”Fyra älvars land”. En inte lika smickrande benämning på ett land präglat av vanstyre och fixa idéer.
Anledningen är en kombination av åtgärder vidtagna av den godhjärtade dumheten med - sannolikt - de bästa av avsikter, men resultatet de värsta av följder.
Till åtgärderna hör att vi tillåter för tunga fordon i förhållande till vad vägarnas bärlager klarar. Avsikten är att effektivisera transporterna. Åkarna å sin sida hoppas på det sättet få bättre lönsamhet men får istället nedkörda fordon. Den förbättring man hoppas på konsumeras snabbt av en fraktprissättning som anpassar sig till hur mycket man får frakta. Den bestående - och enda(?) följden blir på de ”bättre” vägarna att vägarnas bärlager mals ned till sand av de tunga transporterna med spårbildning som följd. De sämre vägarna körs sönder helt som en - ännu - lindrigare variant av det Kenyanska vägnätet.
De större vägarna byggs i missriktad godhjärtad omsorg om till mitträckesvägar. Dessa ska minska mängden svåra trafikolyckor men följden blir ungefär som att pissa i byxorna: det värmer först, men blir sedan väldigt kallt.
När de allt för smala vägarna - i missriktat sparbeting - byggs om till mitträckesvägar, för att slippa bygga motorvägar, koncentreras belastningen till en mycket liten del av vägbanan och den mals snabbare ned till sand. Det är inte de bättre delarna av vägen som bestämmer när den behöver byggas om - det är de sämsta delarna. Därför tidigareläggs vägombyggnader - om väghållaren har råd att bygga om vägarna. Men om väghållaren inte har råd - exempelvis på grund av omfattande godhjärtad jultomteverksamhet med skattebetalarnas pengar - blir följden istället att medborgarna betalar priset i form av ökat antal vattenplaningsolyckor, halkolyckor och försämrad framkomlighet - med eller utan EPA-traktorer på mitträckesvägarna.
För de som fattar de avgörande besluten kan det te sig som att det är likgiltigt om man har ett vägnät bestående av vanliga vägar och motorvägar eller ett med mitträckesvägar istället för motorvägar. Men det är en enorm skillnad i kostnader till mitträckesvägarnas nackdel. Bortsett från de höga, men förskönade, kostnaderna för att bygga mitträckesvägar är de skenande driftkostnaderna det stora problemet. Det uppstår i sammanhanget enorma kostnader för att åtgärda den enklaste skada på vägen och/eller stängslet. Ett tjugotal man och ett tiotal inblandade fordon är inte ovanligt ens vid små jobb.
På en vanlig väg behövs inte denna cirkus vid mindre ombyggnader och några mittstängselorsakade reparatioer behövs inte. På en motorväg kan med förhållandevis små åtgärder ett körfält stängas för reparationer medan trafiken kan passera i det andra körfältet. På en mitträckesväg är det helt annorlunda. Där måste ofta stängslet öppnas på två ställen, trafiken ledas över i mötande körfält och all trafik - i båda riktningarna - påverkas.
I bakgrunden och orsakande allt finns ”Nollvisionen” - den godhjärtade dumhetens fixa idé om att ingen ska behöva skadas eller dö i trafiken. Men verkligheten är att det är farligt att leva. Det är farligt att stiga upp på morgonen och det är farligt att ligga kvar i sängen. Det går inte att skydda människorna från livet genom att lägga ned så mycket pengar på mitträckesvägar att alla väghållningspengar - och mer därtill - slukas.
Vi är redan framme vid en situation som innebär att när det regnar förvandlas Sverige till ”Fyra älvars land”, med de fyra parallella älvarna i hjulspåren eftersom vattnet inte kan rinna av. När det blir kallgrader bildas det istället is i fårorna. Denna is går inte att bekämpa annat än med mångdubblad saltgiva. Det är märkligt att denna ökade saltgiva tillåts passera under radarn mot bakgrund av de följder som kan förväntas i miljön på bland annat färsk- och grundvattentäkter till följd av dessa excesser i saltande. Kanske, eller troligen, har vi här en katastrof under framväxt, jämförbar med den offentliga sektorns förorenande av landet med släckningsmedel innehållande Pfas?
Många allvarliga olyckor orsakas av att förarna i mörker och dåligt väder inte ser var dessa vattensamlingar finns.
Det är mycket illa att väg- och trafikpolitiken tillåts styras av en fix idé som orsakar att hela vägnätet körs ned till U-landsnivå.
Det är också illa att de som jobbar i våra propagandaorgan ser sig själva som kritiskt granskande journalister medan de i praktiken, i likhet med sina kollegor i forna Sovjetunionen, Polen och Östtyskland går runt alla ”farliga” frågor som en katt går runt het gröt.
Hur dåliga måste vägarna bli och hur många måste till höga kostnader dö i onödan innan våra journalist-attrapper ska våga bryta medias tabu i frågan om de fixa idéer som förstör våra vägar?
Falun måndagen den 27 september 2021
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar