onsdag 13 februari 2019

Kamikaze-Liberalerna


.
Det diskuteras för närvarande vilket Jan Björklunds eftermäle ska bli. En del tycks mena att det skulle kunna bli att han ”intresserade sig för skolfrågor”. Det låter ganska optimistiskt, tycker jag. Snarare bör det uttryckas så, att han, given chansen, misslyckades med att styra upp skolpolitiken, efter många decennier av stollerier. Det är inte självklart att det i allt för stor grad ska tynga hans eftermäle, eftersom just skolpolitiken tycks vara ett tungt skepp att vända, särskilt som viljan att uttala sig i ämnet förefaller vara omvänt beroende av ett gott förstånd. Men däremot ansluter jag mig till dem som menar att han kommer att bli ihågkommen för att han sänkte Liberalerna. 

Det är åtminstone lite komiskt att Liberalerna i sin eftervalsanalys kommit fram till att ingen skugga ska falla på partiledaren. Så typiskt för Liberalerna. Där kanske man kan finna partiets hela förbannelse i ett nötskal? Mot bakgrund av hur Liberalerna agerat under senare tid vore kanske ett namnbyte på sin plats igen. Varför inte ”Kamikaze-Liberalerna”?

Det kan tyckas grymt att Björklund ska bli ihågkommen för att ha sänkt Liberalerna, när man så här i efterhand kan göra bokslut för Alliansen. Ändå kommer han lindrigt undan.

Maud Olofsson, numera pensionerad partiledare för Åsa-Nisse-Marxisterna, kommer för sin del att bli ihågkommen för att hon sänkte välfärden för hela landet, när Vattenfall under hennes vakt plundrades av maffian på åtminstone 250 miljarder eller tvåhundrafemtiotusen miljoner kronor. Och hela notan är långt ifrån klar. Ingen är straffad hittills och ingen lär bli det heller med vårt maffiakontrollerade rättsväsende.

Ändå bleknar dessa båda dilletanter mot bakgrund av att Fredrik Reinfeldt sänkte hela landet med sin absurda fria immigration av brottslingar och att hans dåvarande hustru sänkte Stockholms Landsting när hon skänkte Nya Karolinska till maffian. Där kan man tala om äktenskapstycke.

Tyvärr tvingas jag motvilligt konstatera att sosseriet vid en jämförelse visar sig vara mer dugande. Synd bara att de i så många fall är dugande OCH kriminella.

Man kan naturligtvis föra djupa filosofiska diskussioner om huruvida det är bättre att vara kriminellt oduglig eller dugande och kriminell. Den som är dugande och kriminell får nog i normalfallet också betecknas som ond i någon mån, medan den som är kriminellt oduglig kan vara godhjärtad, även om odugligheten i sig inte garanterar ett gott hjärta. Sedan kan man naturligtvis fundera över vilken nytta godheten kommer till, när den åtföljs av överdriven oduglighet.

När man följer den svenska politiken är det svårt att inte komma att tänka på H G Wells bok ”Tidsmaskinen”, med dess Eloaner och Morlocker.

Falun onsdagen den 13 februari 2019
Mikael Styrman
.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag kan ej undgå att spinna vidare på den filosofiska reflektionen i blogginlägget.
Vad som är kriminellt och därmed vem som är en kriminell person avgörs av maktetablissemanget i stater eller överstatliga organisationer så som EU, eller det forna Sovjets inflytande över sina grannar som haft oturen att dra en nitlott då Churchill och Stalin delade upp världen mellan sig. Vem som utifrån detta är en skurk eller en hjälte handlar väl mest om i vilken tid man lever och om man ingår i maktetablissemanget eller ej? Moral och att vara moralisk i sitt leverne känns något mer stabilt över tid? Håller man sig inom kristendomens budord tror jag man kommer undan med ett ganska gott eftermäle oavsett tid och regim (så länge inte regimen är islamistisk möjligen?) Våra politker som företräder sjuklöver etablissemanget verkar dock blandat ihop budorden med dödsynderna, och eftersträvar full pott på de sistnömnda 7, girighet och högmod uppenbara, frosseri, lusta och lättja nästan lika vanliga, fåfänga så även det, vrede verkar mer sällsynt, mer passiv agression mot väljarna kanske.

/ fänrik Stål

Mikael Styrman sa...

Till Fänrik Stål

Jag håller med i allt, men jag ska kommentera en detalj, som kanske är lite ovidkommande i Ditt resonemang, men ändå intressant. Det här med Stalins och Churchills uppdelning av världen:

Så har vi ju alltid tenderat att ganska förenklat uttrycka saken. Men den i USA ganska kontroversiella regissören Oliver Stone, känd bland annat för ”Plutonen” och ”JFK”, beskrev det lite annorlunda i sin serie ”The Untold History of The United States”. Det är en utmärkt serie i tio delar, för den som vill få insikt i hur våra media ljugit oss fulla med propaganda under efterkrigstiden.

Han uttrycker i nämnda serie saken så, att Churchill inte gav Stalin någonting som han inte redan hade. Att han hade det berodde på brittisk egoism och brittiska trauman (det senare min tolkning av Stone). Vad vi ofta missar är att Churchill inte bara bekämpade nazisterna. Framför allt försvarade han det brittiska samväldet. Det styrde delvis krigsinsatserna till märkliga sidoäventyr. Han försökte flera gånger få igenom insatser under kriget, vilka Ibland innebar att han redan under kriget mot nazisterna försökte bekämpa sin allierade Stalin. Roosevelt, som var en stor människovän - och som Stone uppenbarligen har mycket höga tankar om - avskydde resultatet av kolonialmakterna Storbritannien och Frankrikes utsugning av resten av världen. Om inte Roosevelt hade styrt upp det - så länge hans hälsa tillät - kunde Andra Världskriget ha fallit samman till någon sorts ”allas krig mot alla”. Ungefär som i senare tiders Mellanöstern, som har utvecklat sig till sådant på grund av britter och fransmäns märkliga och verklighetsfrånvarande gränsdragningar med linjal före Andra Världskriget.

Att Stalin fick bli så mäktig berodde på britternas kroniska skräck inför att möta tyskarna på slagfältet. Det gick nämligen alltid dåligt för britter och fransmän i sådana situationer. Tyskarna hade en väl intrimmad armé som tidigt fick stor stridsvana. Britternas och fransmännens arméer tycks till stor del ha letts av nästan komiska stoffiler. Britterna vågade bara möta tyskarna när de bedömde sig ha mycket stor övermakt. Detta, och taktiska överväganden, sådana som att nazister och kommunister får ta död på varandra, resulterade i att Stalin, med betydande materiell hjälp från sina allierade, tog det som sedan blev Östeuropa innan Stalins allierade kom upp ur startblocken. När Stalin tagit Berlin hade dess allierade, trots mäktig övermakt och betydligt svagare motstånd, knappt kommit över Rehn. Därför var det ju en nästan komisk Sovjetisk gest att Berlin kom att delas upp i även en amerikansk, en brittisk och en fransk zon. Det hade ju inget med framgångar på slagfältet att göra. Tyskarnas allt överskuggande problem under kriget var att de hade en galen ledare. De hade däremot en i förhållande till britterna och fransmännen överlägsen militärledning. Sedan var förstås, på grund av Hitlers felbeslut, övermakten allt för stor, varför Tyskland inte kunde hänga med i teknikutvecklingen under resten av kriget. Man behöver bara se på hur Tyskland utvecklats under efterkrigstiden, och jämföra med resten av Europa, för att förstå hur det skulle ha slutat annars.

Mikael Styrman sa...


Det är en sorg och en bedrövelse, att i takt med att Roosevelts hälsa försämrades, och till följd av att han dog innan Andra Världskriget var helt avklarat, kom psykopater till makten i Washington, vilka hade mer gemensamt med de gamla kolonialmakternas ledningar än med Roosevelt. Detta har präglat hela efterkrigstiden och har på senare år resulterat i att en fasciststat, Tyskland, kom att ersättas av en annan fasciststat, militärdiktaturens USA. Vidare att de gamla kolonialmakterna Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien och Nederländerna kom att ersättas av en ny kolonialmakt - dollarns och spionorganisationernas USA.

Jag har inte snubblat över någon analys i ämnet, men jag tror inte att det är en allt för vågad gissning, att USA:s agerande i Syd- och Mellanamerika, redan före Andra Världskriget, inte uppvisade några stora olikheter mellan USA och kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike - om man skrapar på polityren. Men det kanske inte var så lätt för Roosevelt att se, eftersom fråga var om amerikanska intressen?

Anonym sa...

Insiktsfullt skrivet av dig herr Styrman angående efterdyningarna till vk2. Jag instämmer i din syn på denna del av historien, men vill göra några tillägg enligt följande.
Under sin tid som president varnade Eisenhower för att ge det militärindustriella komplexet växande inflytande över amerikansk politik, tyvärr har sedan just den utvecklingen den gamle generalen och sedemera presidenten fruktade besannats med råge.
Men USA var alltså ännu inte genomruttet under Eisenhower administrationen, bara på god väg så långt. Hade å andra sidan Curtis LeMay varit den general som gjort politisk karriär och erhållit presidentämbetet är det säkerligen tveksamt om det nu existerat någon männsklig civilisation efter att kärnvapen förmodligen tillgripits i Koreakriget.
Även om USA i likhet med britterna praktiserade så kallad kanonbåtsdiplomati från sent 1800-tal och framåt, så är min uppfattning att syftet varit att stämma i bäcken och hantera säkerhetspolitiska och ekonomiska risker i närområdet, snarare än att som britterna ha som egenvärde att plundra och förtrycka varhelst i världen de begav sig i dessa syften. Det är först under 1900-talets senare halva USA började kolonisera allt från fruktplantager till oljefält tillhörande andra nationer och andra folk.
I nutid är det dock Kina som bygger imperie, och Ryssland som försöker hålla rent på sin bakgård. Att historien upprepar sig bekräftas, det är bara nya spelare som börjat en ny giv i männsklighetens moderna historia.

/ fänrik Stål

Mikael Styrman sa...

Till Fänrik Stål

Jag är fortfarande enig med Dig om allt, dock med en liten distinktion:

Om jag inte jag helt missminner mig var det så, att Eisenhower såg problemet och förstod hotets allvar. Men han orkade inte själv ta itu med det. Istället varnade han sin efterträdare i ett tal i nära anknytning till att han lämnade ämbetet, i förhoppningen att efterträdaren skulle vara starkare.