Riskfri affärsverksamhet

Det sägs att ingen affärsverksamhet är riskfri och som kompensation för risken får företagaren - åtminstone i andra länder - göra vinst.

Tittade på Uppdrag Granskning ikväll. Engagerande TV-underhållning med livlig chatt efteråt.

Det är uppenbart att herrarna bakom OBOL exploaterat något som påminner om en gammal välkänd nisch - nämligen att lura brottslingar på pengar. Det sades ju förr vara en säker verksamhet eftersom de som stulit eller eljest brottsligt kommit över pengar inte är benägna att polisanmäla ett bedrägeri som riktar sig mot dem själva. Dock fanns ju risken att man kunde få en, som det sades förr, ”ståplats i Nybroviken”, så alldeles riskfri var nog inte den verksamheten.

Många spekulerade i att det kanske var det som drabbade den numera dödförklarade fastighetsspekulanten Carl-Eric Björkegren, som försvann under mystiska omständigheter 1994, i kölvattnet efter fastighetskraschen.

Det slår mig att herrarna bakom OBOL nog exploaterat en mycket lönsammare och säkrare nisch. De har nämligen fokuserat på att blåsa folk som förvaltar andras pengar, företrädesvis inom den ofantliga sektorn eller att tillsammans med dem blåsa deras huvudmän.

Att det handlar om mycket pengar som skattebetalarna blivit blåsta på behöver man inte vara någon större krutuppfinnare för att räkna ut: OBOL-männen får VIP-passage förbi tullen och senare under kvällen hamnar de på kungamiddag (hos världens enda monark som är vald till sitt ämbete) med drottningen av Malaysia som bordsdam, om nu Ola Idenstedt är rätt informerad.

Jag har tidigare sagt att detta nog är det största bedrägeriet i Sverige efter Trustor. Jag vill numera generat revidera detta uttalande: - Detta är det största efter Krüeger-kraschen!

Riskerna är mycket små. Benägenheten att mörklägga är stor. Insynen är obefintlig. Mörkläggning är alltid förstahandsalternativet i den ofantliga sektorn. Det blir ingen framdrift i polisutredningarna för våra genomkorrumperade polis- och åklagarmyndigheter, när positivt utredningsresultat blottlägger besvärande klantigheter, eller brott, utförda av politiska makthavare.

Utredningarna tvärstannar när polisen rör sig på minerad mark. Om en polis inte förstår att göra halt hotar man med avsked. Hjälper inte det befordrar man vederbörande snett uppåt. Det både driver och föder eftersom det skapar en tacksamhetsskuld som resulterar i ytterligare korruption.

Att det fungerat så i OBOL-fallet förstår man när utredningarna läggs ned av alla berörda myndigheter, motiverat med det ena skälet löjligare än det andra.

Den kreativa bokföringen blomstrar i den ofantliga sektorn för att dölja eländet och Bo Johansson och Jan Saradlic beställer in en till drink och justerar parasollet, så att inte solen lyser i ögonen medan den politiska polisen istället jagar mig och mitt företag.

- Heja Per-Ola !

En lektion i demokrati

I lördags klev Kung Göran ned från tronen i det NationalSocialdemokratiska partiet. Med illa dold förtjusning såg han sig efterträdas av ”Göran Perssons hämnd” eller Mona
S(t)ahlin som hon också kallas. Svenska folket fick i vanlig ordning en lektion i toppstyrd partidiktatur när den är som bäst. En lektion i hur den styrande klicken i ett politiskt parti väljer sig själv till makten och samtidigt får folket att tro att det är de som valt.

I söndags fick alla svenskar en lektion i riktig demokrati. Då var det val i Finland.

Medan vi i Sverige 800 år efter Magna Charta ägnar oss åt en skendemokratisk parodi, eller närmast en satir på demokrati, ägnar sig finnarna åt riktig demokrati.

I Sverige går vi till val vart fjärde år. I Sverige fastställer partibossarna listorna med bossarna överst och folket får den något tvivelaktiga äran att gå till valurnorna och konfirmera det som pamparna redan enats om. På sin höjd kan vi sätta ett fullständigt betydelselöst kryss vid en kandidats namn.

Även i Finland går man till val vart fjärde år men till skillnad från i Sverige likställs alla finska riksdagskandidater. Regeringsledamöterna får kliva ned till samma led som de som kandiderar till riksdagen för första gången, för att där inhämta väljarnas dom. När det finska folket går till val, får varje finne själv skriva ett nummer på sin röstsedel och med det numret utöva den yttersta formen av direkt demokrati nämligen personval. Det existerar inga av partierna fastställda listor utan antalet av folket erhållna röster avgör den inbördes rangordningen och således vem som kommer in i riksdagen.

I vanlig ordning var det ett antal toppolitiker som inte fann nåd hos de finska väljarna och följaktligen inte heller valdes om till den finska riksdagen. I årets finska val gav väljarna bland annat respass åt Justitieminister Leena Luhtanen (SDP) efter en mindre skandal innefattande svart avlönat valarbete. I Sverige skulle på sin höjd ministern tvingats be om ursäkt och folket skulle inte ha haft möjlighet att välja bort politikern i fråga. När hörde vi någonsin talas om en svensk regeringsledamot som valdes bort av folket?

Personvalet håller effektivt borta maffiafasonerna från den finska politiken. Det finns inte en finsk politiker som inte är ödmjuk inför valdagen och folkets dom och omvänt gäller tyvärr att inte finns någon svensk toppolitiker som behöver vara ödmjuk. Möjligen kan en svensk toppolitiker mobilisera ett klädsamt intresse för hur det går för partiet i det stora hela.

I Finland skulle en Mona S(t)ahlin inte kunnat väljas till ordförande i ett av de största partierna för i Finland skulle inte en Mona S(t)ahlin ha valts in i riksdagen, åtminstone inte mer än en gång eller åtminstone inte sedan hennes bristande känsla för rättvisa blivit känd bland väljarna.

I Sverige går det bra genom det system som sossebossarna byggt upp för att välja om sig själva och som inte i tillräcklig grad stör bossarna i de andra partierna.

På något sätt ligger det ändå en gudomlig rättvisa i detta. Ett NationalSocialdemokratiskt parti som befinner sig i fritt fall, från vilket det sker strömhopp av populister och överlevare, ett parti som har en medelålder på 61 år bland sina medlemmar, som har mindre än 4.200 medlemmar i sitt ungdomsförbund, av vilka en del medlemmar i ungdomsförbundet är över 70 år gamla, har numera den partiledare som de gjort sig värdiga. En partiledare som är gårdagens partiledare, med gårdagens lösningar på gårdagens problem och som har gårdagens visioner och presenterar dem för gårdagens väljare.

I 1930-talets Sverige var hela nomenklaturan tyskvänlig. Många var nazister eller sade sig åtminstone vara det. De som sade sig inte vara vare sig tyskvänliga eller nazister blev trakasserade eller till och med internerade av de övriga. Efter 1942 och Stalingrad gick det knappt att hitta en nazist i Sverige eller ens någon som hade varit det.

Före år 2007 var det helt nödvändigt att vara NationalSocialdemokrat för att kunna göra karriär i Sverige. Nu avvecklar partiet sig självt i en accelererande takt. Redan om något år kommer en sammankomst av NationalSocialdemokrater att se ut som en kommunistisk demonstration i det postsovjetiska Ryssland, det vill säga som en handfull plakatviftande gaphalsar på rymmen från ålderdomshemmet.

Göran Persson har fått sin hämnd!

Värst vad Du var öm om svansen, Örjan!

Det var värst. Var det så känsligt att påminna Din numera både åldrande och försvinnande lilla läsekrets, om den stora diskrepans som finns, mellan det ganska obetydliga tvåspråkiga inslag Du har i Din tidning och det fabulöst påkostade presstöd Du erhållit och erhåller, ofrivilligt av alla skattebetalare, för att vara NationalSocialdemokratins propagandakvarn?

Ändå har jag inte nämnt det omfattande presstöd som Du får av NationalSocialdemokratin genom Landstingets stödannonsering och som jag hörde någon jämföra med att mot betalning publicera utdrag ur telefonkatalogen.

Inte heller har jag påmint om, att Du och Din pamflett fått samhällsstöd i olika former sedan 1972. Du ondgör Dig över Gregers bidragsoberoende tidning, som Du skäller för att ha tillhandahållit ”betald journalistik”. Vad ska vi då kalla det Du tillhandahåller mot hundrafallt högre ersättning? I åratal har Ni under föregivande att Ni ägnat Er åt "undersökande journalistik" skrivit så kallat "initierade" artiklar om Ekfors och påstått: att "Ekfors pengar snart är slut; Ekfors pengar räcker 10 månader" osv. Så har Ni skrivit om ett skuldfritt företag med monopol. Det betyder, att det Du och Din erkänt och utstuderat genomjävliga stjärnreporter systematiskt publicerat, inte varit "undersökande journalistik" utan barnsligt klotter. Egentligen har Du på sosseriets uppdrag, förföljt oliktänkande som ansetts kunna hota koryféernas plats vid köttgrytorna.

Du vill gärna glänsa och publicerar Dig själv, med bild och allt, på helsidor, där Du slår Dig för bröstet och talar om hur duktig och samhällsnyttig företagare Du är. Du glömmer att nämna, att Din pamfletts överlevnad är helt avhängig det NationalSocialdemokratiska stödet som Du sålt Dig till. Hur samhällsnyttig tidningsföretagare gör det Dig till tycker Du? Jag tycker det gör Dig till en varböld på det fria ordets pempa. Varför inte byta namn på Haparandabladet till det mer träffsäkra Samhallsbladet?

Du ondgör Dig över att jag norpat upphovsrättsskyddade bilder. Det stör Dig inte och Du har inte skrivit om de eltjuvar som stulit el och undandragit skatter för större belopp än de som kinesiska folkdomstolen ogrundat dömde mig till fängelse i två år och nio månader för. Inte heller har Din ”undersökande journalistik” dugt till att skriva om de skattepolitruker som underlåtit, och underlåter, att agera i fallet med eltjuvarna, därför att tjuvarna står på ”rätt” sida om den politiska järnridån.

Er egen profet, Olof Palme, skulle ha sagt att det gör Dig till ett diktaturens kreatur.

Samtidigt som jag tycker att det är bra att mina förfäder får ett erkännande för sitt arbete, kan jag inte undgå att tycka illa om att det kommer postumt. Båda utförde en livslång gärning för Tornedalens fromma och den belöning de erhöll medan de var i livet var en livslång förföljelse från Dig och Dina röda bröder i Haparandabladet.

Nu passar det att berömma dem, men bara för att använda dem som slagträ att förfölja mig med.

Skäms Örjan, skäms…!

Kamrat Per-Ola - en rys(s)are!

Det är inte lätt att veta om man ska skratta eller gråta när man tittar på TV4 Norrbotten kl 18.50 och ser vad vår landshövding, sprungen ur de små(?) företagens parti, har för sig.

Denna auktoritet på konfiskationens område åker till det nyss privatiserade Ryssland och ”hoppas att vi får många besökare från nordvästra Ryssland till Haparanda….till Norrbotten.”

Det är en rörande omsorg han ägnar åt Ingvar Kamprads (fjärde rikast i världen) försök att hålla svälten för dörren och ”broder” Sven-Erichs strävanden att dölja sina manipulationer. Nepotismen och ryggborstningen frodas i de fina salongerna.

Samtidigt håller han fjällbönder och småföretagare i herrens tukt och förmaning i det han deltar i och leder omfattande konfiskationer av enskild egendom.
Det är inte lätt att förstå sig på (s)enterpartistisk moral i Sverige nådens år 2007.

Så kom den då äntligen...

förevändningen som Akelius Fastigheter behövde och länge väntat på för att kunna krypa ifrån ”På Gränsenprojektet” i Haparanda med ansiktet i behåll.

Efter att ha lånat det politiska systemet sina tjänster och hjälpt till med att manipulera väljarna i Haparanda och få Sven-Erich Bucht vald till kommunalråd har Akelius haft allt svårare att dra sig tillbaka.

Igår hjälpte våra finska vänner till genom att flagga för att det nu är färdigpladdrat och dags att sätt spaden i jorden. Akelius som planerat än det ena och än det andra med Sven-Erich låter förstå att de är chockade…jojo efter två års lekande är de chockade av att finnarna faktiskt börjar bygga...

Lugnet före stormen....

Sssh - Generalrepetition pågår!

Börjar skriva om några dagar.

Välkommen åter!