söndag 27 december 2009

Den nya åsiktspolisen.

.

Med stigande förvåning har vi följt Vägverkets allt mer tydliga myglande med den sönderfallande nationalsocialdemokratin, framför allt i Haparanda. Från att ha myglat lite försiktigt, nästan opåvisbart, har man successivt blivit allt tydligare.



Vägverket som räddande ängel.


När sosseriet, med Sven-Erich Bucht som lokal småpåve, hade satt fast sig med skägget i vägbelysningsbrevlådan, fick Vägverket kliva fram och rädda ansiktet på Buchten.


Vägbelysningen i Mattila var i mörker och Buchtens förbrukande av skattebetalarnas tillika elabonnenternas pengar i Energimarknadsinspektionen, Konkurrensverket och Marknadsdomstolen fick inte till följd att vägbelysningen framför IKEA i södra Mattila tändes.


Vägverket fick i en hast komma fram till, att det var viktigt att bygga en gång- och cykelväg i Mattila och lika viktigt att ta bort den befintliga belysningen och ersätta den med en ny gång- och cykelvägsbelysning. Det fick göras med en rasande hastighet. Ja, det var till och med så viktigt, att det var nödvändigt att, alla skriverier och all offentlig uppmärksamhet till trots, låtsas vara ovetande om att det var Ekfors-bolagens belysning. På så sätt kunde man nödtorftigt rättfärdiga, åtminstone för sig själva, att man begick ett rättsövergrepp när man självsvåldigt rev bolagets belysning.



Sju decenniers hegemoni.


Vi trodde väl inte riktigt på att Vägverket var så oskyldiga när vi fick reda på att belysningen redan till stora delar var raserad. Men vi ville inte stoppa vägförändringen bara för att den delvis hanterades illa av någon sossepolitruk eller eljest korrupt handläggare. Då skulle man ju efter nästan 70 års nationalsocialdemokratisk hegemoni måsta stoppa det mesta, för det långa maktinnehavet och sosseriets speciella rekryteringsfilosofi har ju så att säga satt sina spår i det offentliga Sverige.



Skenöverenskommelser som inte följs.


Sedan träffade vi en överenskommelse med Vägverket som skulle ”läka” deras rättsövergrepp och kompensera oss för vad de hade ställt till med - trodde vi. Det var naturligtvis godtroget av oss men även erfarna och luttrade människor måste ibland få tro sin omgivning om gott. Annars blir tillvaron nog så deprimerande. Knappt hade vi träffat överenskommelsen med Vägverket så visade det sig att den inte alls gällde. Förmodligen hade de aldrig för avsikt att träffa en gällande överenskommelse. Avsikten var bara att låtsas träffa en överenskommelse för att få gång- och cykelvägsbelysningen i Mattila inkopplad. Så snart belysningen var inkopplad bjöd den yrkesheder, eller snarare brist på yrkesheder, som numera kännetecknar Vägverket att det var grönt ljus för dem att frånträda den träffade överenskommelsen.



Politisk åsiktspolis.


Nu har ju Vägverket klivit fram i ljuset ordentligt och visat att man i första hand är en politrukorganisation, ja till och med att man är politiska åsiktspoliser. Före jul flaggade vi för den utbredda korruptionen, misshushållningen med skattemedel och de många mutbrotten i Haparanda. Det fick av allt att döma den politiska nomenklaturan i vilt sken. Fram kom Svevias folk i blåljustempo och tog ned våra anslag, utan några som helst diskussioner, med åberopande av att de var otillåtna. Då ska man veta att det är fullt med otillåtna anslag längs berörda vägar som till skillnad mot våra dessutom ibland är illa placerade. Men att andas om korruption på våra skyltar, det gjorde dem väldigt otillåtna. Och det gjorde Vägverket till åsiktspoliser i första hand och väghållare i bästa fall i andra hand.



Väghållningen styrs av valdagen – inte av långsiktig ekonomi.


Jag har länge förundrat mig över hur inkompetent och politiserad väghållningen är. Mer än en väg i det är landet byggs om i ett rasande tempo inför valdagen. Det vore inte så mycket att säga om ifall man fick vara i tron att det sköttes på ett kompetent och yrkesmannamässigt sätt. Men nu förhåller det ju sig så, att vi har välsignelsen, eller ska jag säga förbannelsen, i att bo nära Finland. Vi kan därför hela tiden se hur man kan sköta vägar om man kan sitt jobb. Då blir det svårt att glädjas åt de pajaserier som Vägverket levererar.


Ta väg 99 till exempel, som då och då, inför valet, genomgår en kosmetisk ytbehandling och redan inom något år är lika dålig igen, därför att de dåliga massorna inte byts ut. Finnarna bygger sina vägar av bärlager och grus och byter ut de dåliga massorna där de inte fungerar. Svenska Vägverket bygger, i bästa fall, med undermåliga bärlager och leriga massor, i sämre fall underhåller man med återvunnen matjord från vägslänten vilket ger oss vägar av närmast afrikansk kvalitet.



Sveriges dyraste väg?


Armasjärvivägen byggs om till vart annat val. Den asfalteras trots att den är byggd som grusväg och skulle kunna fungera om den vore – just det, grusväg. Då skulle den kunna grusas och/eller hyvlas, när den blir dålig. Det kan inte en asfalterad väg.


Vi kryssar på Armasjärvivägen, som vore den en rallycrossbana, för att undvika stora pucklar och gropar, som allvarligt kan skada bilen och som vi inte sett på en allmän väg sen vi åkte mellan Narok och Nairobi i Kenya. Även där var orsaken till den dåliga väghållningen utbredd korruption.


Man skulle kunna fördra med jämnmod, de hinder som uppstår på Armasjärvivägen, om det hade skett på grund av någon okänd, oförutsägbar, omständighet. Men så är det inte. Det var känt bland alla som håller på med vägar vad som pågick, och hur det skulle bli. Alla vi som färdas där regelbundet följde projektet och skakade bara på huvudet åt denna dårhusinstitution som det svenska Vägverket är, eller har blivit av sju decenniers rekrytering av partipolitruker istället för vägkunnigt folk.



Kunnigt folk göre sig icke besvär.


För det saknas ju inte vägkunnigt folk i landet. Det finns folk på många åkerier som är mycket kunniga i väghållningsfrågor och som skulle kunna få ordning på det där politiserade Gökboet på kort tid, men de kan inte nyttjas, för det är som regel fel färg på dem. De har inte heller rätt politiska kontakter. De har inte släktingar som jobbar i Vägverket.


Ibland smyger det sig in en och annan dugande person, av misstag, i organisationen. Då kan man känna sig förvissad, om att vederbörande inte får någon befattning där han/hon kan få något att säga till om. De befattningarna är vikta för idioter med partibok eller åtminstone personer som det går att tro, att antingen är idiot eller har partibok eller möjligen fyller bägge kriterierna och dessutom har det goda omdömet att inte visa det, om något av kriterierna inte är uppfyllt. Nä, på de tjänsterna göre sig ingen utan partibok besvär.



Bortkört grus ersätts med nytt likvärdigt grus.


För att återvända till Armasjärvivägen visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta när vi fick reda på hur Vägverket jobbade. Det för varje vägkunnig person naturliga, att flytta senare tiders gruslager åt sidan, gräva bort dåliga, tjälskjutande, massor och köra bort dem, för att därefter återfylla med det tillfälligt flyttade gruset underst, följt av toppning med nytt grus före asfalteringen visade sig inte vara så naturligt för Vägverket. De hade istället en helt egen metod som helt avvek från känd vetenskap och beprövad erfarenhet. Man grävde sålunda istället bort senare tiders gruslager och körde bort dem för deponi. Därefter lät man de dåliga jordlagren som gav upphov till alla tjälrörelser ligga kvar. Före asfaltering körde man på nytt grus som ersatte det grus som man nyss hade grävt upp och kört bort. Vägkunnigt folk, såväl som andra med vanligt bondförnuft, skakade förundrat på huvudet – det kunde ju bara gå åt helvete – och visst gick det åt skogen.


Det man åstadkom var, att man körde bort användbart grus, körde fram nytt likvärdigt, och asfalterade på en undermålig vägkropp. Allihop till en kostnad i samma storleksordning som det skulle kostat att bygga en bra väg. Möjligen skedde det på grund av en prestigelåsning. Vägdriften sköttes då av en privat entreprenör. Förmodligen kunde de pissviktiga vägverkarna inte ta råd av den privata entreprenören.



Dubbdäckens slitage var undermåligt bärlager.


I åratal, säkert ett decennium, om inte två, har debatten rasat i landet om dubbdäcken som äter upp asfalten. När man sedan sågat av vägar och kontrollerat, har det visat sig att asfalten varit ganska opåverkad. Det som svikit har varit bärlagren som fyllts med för mjukt berg så att trafiken malt ned gruset till sand och tagit asfalten med sig ned.


Det har varit åratal av intensiv debatt grundad på total avsaknad av kunskap och närmast avskärmning från kunskap. Som det brukar vara, när ledningen är svag, är kunskapssökande ett hot, eftersom det undergräver den verklighet som en svag ledning grundat sina tidigare beslut på. Att i ett Vägverk som i ett eller två decennier grundat sin verklighet och sina anslag på myten att det är dubbdäcken som äter asfalten och på så sätt gör vägarna spåriga, var det säkert inte lätt att fäkta för att man skulle kontrollera om det inte istället var dåligt berg i bärlagren och därmed egen kompetensbrist som förrödde vägarna. Jag måste säga att jag känner beundran för de människor som mot denna kunskapsfientliga mobb orkade driva frågan om de undermåliga bärlagren.



Sossekäringar som kör 500 mil per år styr vägpolitiken.


Under lång tid har trafikpolitiken i Sverige styrts av sossekäringar som kör bil 500 mil om året. Det har lett till att landet snart fyllts av mitträckesvägar eller råttfällevägar som det väl egentligen är. För byggindustrin och alla anhängare av Östtyska arbetsmetoder är det alldeles utmärkta lösningar. Det leder till att trafiken sitter fast bakom traktorer och annan långsamtgående trafik samt att väghållning, plogning och utryckningsfordons framkomlighet såväl som möjligheterna att backa och ta en annan väg vid hinder försvåras, för att inte säga omöjliggörs. För byggindustrin har metoden det goda med sig, att det kostar nästan lika mycket att bygga om till en mitträckesväg, som att direkt bygga motorväg. Sedan är det inbyggt i metodvalet, att en så enfaldig lösning inte kan överleva, utan att man snart måste bygga om till motorväg i alla fall. Och då kommer bonusen för byggbranschen för då kostar det lika mycket som att bygga en motorväg – igen!



Sidoräcken istället för vägunderhåll.


Nu rasar hela Tornedalen över Vägverkets senaste tokerier. Längs vägsträckor som nyss iordningställts för nollvisionens stolligheter, med låga, flacka vägbankar, där Vägverkets entreprenörer nyss har varit och städat bort alla stenar, hinder och farliga föremål sätter nu Vägverkets folk upp sidoräcken. För oss som dagligen färdas på väg 99 framstår det först som fullständigt obegripligt hur man kan lägga skattemedel på att sätta upp sidoräcken utan att först åtminstone hyvla ned de högsta bergskedjorna och fylla igen de djupaste ravinerna i vägen. Istället kommer idioterna och monterar sidoräcken. Och Herre Gud min skapare – vad ska detta tjäna till, tänkte jag först, när jag hörde talas om detta.



Vägunderhållspengarna går åt till att skapa dödsfällor.


Det som kommer att ske är, att istället för att som hittills växa på bredden vintertid, kommer vägarna istället att bli smalare. I snörika trakter blir plogningen mycket svårare och vintervägarna periodvis mycket smalare och snöröjningen kraftigt fördyrad. Det handlar om rena sabotaget mot vägnätets driftskostnader och trafiksäkerheten. Det värsta är nog ändå, att räckena effektivt kommer att hindra oss norrlänningar att väja ned i diket, till den dämpande snön, när vi möter ett hot, t ex ett på tvären kanande lastbilsläp. Nu kommer vi istället inte undan, utan studsar tillbaka mot det annalkande dödshotet.


Vi kommer att få vidkännas kraftiga hastighetsbegränsningar för att mildra skadan av dessa stolligheter. Ändå får vi vara beredda på, att många av oss kommer att få följa nära och kära till graven helt i onödan. Och varför det? Bara för att någon/några beslutsfattare låtit sig mutas att genomföra ett helidiotiskt investeringsprogram. Var så god van der Kwasts efterträdare – utred och lås in fanskapet/-en!


Vägverket bör riva dessa stolliga kanträcken. Vi är inte beredda att låta oss dödas i trafiken för att skrupelfria vägverksfunktioner och beslutsfattare vill ha mutor.



Hämnd på grund av bloggen?


Det ligger i farans riktning, att den entusiasm med vilken Vägverket agerade politisk åsiktspolis i Kukkola och Karungi före jul, även kan sättas i samband med den blogg som jag skrev den 4 september med rubriken ”Förbifart Stockholm eller Krematorium Stockholm”. Som jag påpekade i den löser inte tunnelprojektet i fråga några trafikproblem i Stockholm. Några redan välsmorda potentater hade blivit ännu bättre smorda av projektet. Bloggen, och säkert annat också, har i alla fall fått den samlade begåvningsreserven på Vägverket att lista ut att det blir dåligt luft i tunnlar, något som annars minsta barn kan räkna ut. Motkrafterna ändrar då reglerna för mätning för att de ska passa önskat beslut. Få se hur lång tid det tar innan man också kan räkna ut att den skulle bli onödig och livsfarlig – sannolikt landets i särklass dyraste krematorium – dessutom möjligen övergiven, och till ingen som helst nytta, efter den första dödsbranden. Få se även vilket som väger tyngre – omsorgen om medborgarna eller omsorgen om mutorna.


Det kanske inte är helt fel om Vägverket kliver åt sidan och blir politiska åsiktspoliser på heltid. De håller ju på mycket med politik, men vägar tycks de ju inte kunna sköta…


Övertorneå den 26 december 2009

Mikael Styrman


.

Börja om från början.

.

Det är dags för Haparanda att bli något annat än ett uppsamlingsställe för politiker som exploaterar avundsjuka och missunnsamhet.


Före jul satte jag upp några anslag som påminde om den misshushållning av allmänna medel som pågår i Haparanda och även om några grova mutbrott.


Till skillnad från de många anslag, säkerligen utan tillstånd, som finns på andra platser i närheten valde jag skyltarnas placering noggrant, varför det inte fanns några trafiksäkerhetsinvändningar mot dem.


Det här fick visst den lokala nomenklaturan att hamna i vilt sken, för det tog inte länge innan de politiska åsiktspoliserna från Vägverket kom och stal våra skyltar. Således även de som inte ens var i närheten av Vägverkets områden eller vägar.


Man har utan tvekan dragit på munnen åt detta, man och man emellan. Hur kunde de frågorna vara så känsliga? Och vad trodde man sig uppnå med denna brandkårsutryckning?


Ja, det har nog varit en jobbig julhelg för Haparandas korrumperade pampar. Och inte utan viss rätt. För grova korruptionsbrott har de gjort och den byken ska tvättas offentligt. Det måste göras, av den enkla anledningen att det korrumperade sossestyret i Haparanda inte kan avvecklas utan att det finns något bättre att rösta på.


Det som massmedia finkänsligt kallar för ”Bucht-effekten” är ju inte någon Bucht-effekt. Snarare rör det sig om en mutkolvseffekt. Människor röstar inte på politiker som är dokumenterade odriftiga ordbajsare och kända mutkolvar och femtekolonnare - politiker som sitter på möten och propagerar för ”samarbetspolitik” därför att sosseriet har köpt dem med personliga förmåner. Det genomskådar folk och då kan de lika gärna rösta på något annat. I Haparanda blir det, tyvärr – sosseriet.


I åtminstone tre decennier har de borgerliga alternativen infiltrerats och urgröpts av dessa mutkolvar. Det är nu lämpligt, tre år efter att sosseriet klappade ihop på riksnivå, att även dessa kollaboratörer tar sin Mats ur skolan och släpper fram hederligt och driftigt folk, som på allvar kan utmana sosseriet utan att bara vara lismande låtsaspolitiker, som väntar på att bli matade av sosseriet. Matade med olika kommunala eller andra offentliga tillgångar, skräddarsydda tjänster och förmåner m.m.


Sosseriet har tackat för sig på riksnivå. Nu är det dags för Er att tänka på sortin Lars, Svante och Per-Arne och andra som i inte obetydlig mån känner sig träffade av beskrivningen ovan. Det är inte möjligt att återupprätta förtroendet hos väljarna med Er kvar. Haparandas borgerliga väljare vet inte ens hur demokrati fungerar, för det är så länge sedan det fanns en fungerande, omutad, opposition eller ett verkligt alternativ till sosseriet att rösta på.


Sanningen letar sig alltid fram. Ibland tar det lite tid. Hinder läggs ut i vägen som den måste forcera. Sanningens väg blir krokig ibland, men den letar sig alltid fram.


Övertorneå den 26 december 2009

Mikael Styrman


.

Humle & Dumle på nya äventyr.

.

Många undrar


hur det kommer sig att Konkurrensverket (nedan KKV) utformar ett interimistiskt vitesföreläggande om 200.000 kr per vecka, för att tvinga Ekfors att tända den numera, för bortslösade skattepengar, i onödan dubblerade vägbelysningen - särskilt som Ekfors belysning redan lyser. Kanske kan jag här sprida lite ljus över den saken.


Det mesta talar nämligen för att det är Dilletanternas Elitgarde som har slagit till igen, denna gång utan kamouflageuniformer och reservkraftsaggregat. Med sedvanlig precision har man ändå, ännu en gång, oavsiktligt lyckats sätta fingret på vilken erbarmligt låg kvalitet det är i den offantliga sektor som NationalSocialdemokratin lämnade efter sig när deras vanstyre ledde till sammanbrott år 2006. Fortfarande är den dysfunktionella byråkratin till stora delar omfångsmässigt intakt, vilket vi kan se i bland annat sjukförsäkringsturbulensen. Mer om detta i en separat blogg. Nu ska det handla om vägbelysningsintriger.



Humle & Dumle besöker Konkurrensverket.


Den norrbottning som råkade lyssna på Radio Norrbotten torsdagen den 26 november 2009, på förmiddagen, kunde höra att det aldrig blygsamma kommunalrådet i Haparanda skulle ut och, som han själv sade, uträtta stora saker för Norrbotten. Han sade inte det, men han menade nog, att han istället skulle uträtta stora saker åt sig själv. Med sig på resan hade han sin ständige vapendragare, Göran Perssons kompis och springpojke, landshövding Per-Ola Eriksson. Vart skulle då dessa dilletanter och vilka stordåd skulle de uträtta?


Övervägande indicier talar för att de besökte Charlotte Zackari, numera avdelningschef på KKV:s juridiska avdelning. Ni minns Charlotte Zackari? Hon som var chefsjurist på Energimarknadsinspektionen tidigare och hade Nationalsocialdemokraternas uppdrag att stjäla Ekfors och åkte runt i Tornedalen, som en amerikansk presidentkandidat, i sina strävanden att piska fram en hatstämning mot Ekfors. Hon har fortfarande inte fått avsked på grått papper från statlig tjänst, trots att hon verkligen försökt kvalificera sig härför, och hon tycks ha svårt att acceptera sina tillkortakommanden trots hennes rikliga oegentligheter, i den nyss nämnda bataljen.



Förmodligen gick det till så här:


Torsdagen den 26 november 2009 besöker Sven-Erich Bucht och Per-Ola Eriksson Stockholm och KKV, där de sammanträffar med Charlotte Zackari och KKV:s nya Generaldirektör Dan Sjöblom. Han är ny på jobbet.


Sent på fredagen den 27 november 2009 distribuerar KKV sitt vitesföreläggande per mejl och följer upp per post nästföljande vecka.


För säkerhets skull har vitesföreläggandet antedaterats till onsdagen den 25 november för att det inte ska synas att det finns ett samband mellan musketörerna Bucht och Erikssons besök i Stockholm och vitesföreläggandets tillkomst.


Av, förmodligen, samma skäl nämns inte Charlotte Zackaris namn i beslutet.



Köckenmödding


Den som har följt turerna kring tvångsförvaltningen m.m. av Ekfors, minns kanske de nära relationerna mellan å ena sidan Charlotte Zackari och Energimyndigheten, senare Energimarknadsinspektionen och å andra sidan Buchten och Haparanda Kommun. Även hur de bland annat anlitade samma advokat, avhöll ett antal möten gemensamt, men utan Ekfors närvaro trots att beslut om Ekfors nät fattades osv. Allt detta trots att kutymen, åtminstone i en fungerande rättsstat, bjuder, att man ska hålla boskillnad mellan en statlig specialmyndighet och en part i en tvist vilken myndigheten förväntas försöka lösa. Att använda samma advokat när man kan ha motstående intressen är en dödssynd. Så ser ju dessvärre köckenmöddingen ut, som nationalsocialdemokraterna lämnat efter sig. Olika grenar på det socialistiska, eller om man så vill nazistiska, trädet växer in i varandra, på ett sätt som inte står i överensstämmelse med våra grundlagars intentioner.



KKV befrämjar kommunal illojal konkurrens.


Det framgår inte hur KKV har kommit fram till att det skulle finnas några sådana synnerliga skäl som skulle kunna föranleda ett vite på 200.000 kr per vecka mot Ekfors? Vi har en situation där vi idag har en privat vägbelysningsoperatör och kommunen använder skattemedel för att försöka konkurrera ut det privata alternativet. Dessutom skaffar sig kommunen en otillbörlig konkurrensfördel genom att underlåta att betala den tidigare vägbelysningsentreprenören och istället använder de orättfärdigt undanhållna medlen till att uppföra en ny, konkurrerande, vägbelysningsanläggning. Och den svenska konkurrensmyndigheten utfärdar ett extremt kraftfullt vite mot det privata alternativet som blir utsatt för osund konkurrens!


Konsekvensen av detta torde vara att KKV sannolikt jobbar mot helt andra mål än konkurrensmyndigheterna i resten av Europa.



Ny GD förd bakom ljuset?


Egentligen är det inte min sak att försvara KKV:s åtgärder. Det är Generaldirektören Dan Sjöbloms sak, ytterst kanske berörd ministers sak. Men jag kan inte låta bli att spekulera i, om det kan vara så att Charlotte Zackari och Humle & Dumle underlåtit att informera om att Ekfors redan 24-25 augusti tänt belysningen och därefter själva tillhandahåller belysningen. Talade de om att den aktuella dubblerade vägbelysningen bara omfattar ca en sjättedel av all belysning inom Ekors område i Haparanda kommun? Talade de om att berörda elabonnenter/kommuninvånare samt övriga fem sjättedelar redan har belysning som tillhandahålls av Ekfors, som lyser, och som kommunen inte betalar för? Ljög Charlotte och gänget uppsåtligen för GD? Lät de honom vara i fel tro och underlät att ställa till rätta eller var han rent av i så hög grad med på noterna att man inte behövde ljuga för honom?


Angelägna frågor som behöver få svar för att KKV:s trovärdighet ska kunna återupprättas.



Misslyckat försök till normalisering.


Bakgrunden till att Ekfors tillhandahåller vägbelysning är, som den minnesgoda läsaren kan erinra sig, att när nationalsocialdemokratin och deras vapendragare, i en massiv myndighetsattack, försökte konfiskera Ekforsbolagen slutade kommunerna, på torpeden Buchts uppdrag, att betala för vägbelysningstjänsterna. Efter många års bristfällig betalning tvingades bolaget upphöra med leveranserna, för att få kommunerna intresserade av att få igång vägbelysningstjänsterna. Det har senare Övertorneå kommun gjort efter att nationalsocialdemokraterna förlorat makten i Övertorneå.


Tanken var naturligtvis, att kommunerna ganska snart skulle känna av ett tryck från medborgarna som fick dem att återuppta betalningarna. I det avseendet hade vi underskattat kraften i det socialistiska arvet.



Historiens arv.


Studerar man vad som hänt i omvärlden kan man finna, att den socialistiska ledningen i Östtyskland lät bygga en mur genom landet, och runt Väst-Berlin, varefter man lät skjuta medborgare till döds, som försökte fly från öst till väst. Det pågick från augusti 1961 till den Östtyska nationens sammanbrott i november 1989, dvs under mer än 28 års tid. Det hade förmodligen pågått än om inte hela nationen hade brutit samman av det socialdemokratiska vanstyret. Det hjälpte inte hur mycket Ingvar Karlsson än åkte dit och pussades.


I Östtyskland tvingades medborgare som ville köpa bil vänta i femton år (!) på att få köpa en Trabant – det enda alternativ som fanns. Det var ett efterblivet tvåtaktsmissfoster, som var föråldrat redan vid introduktionen i början av 1960-talet, och som sedan inte utvecklades alls under tiden fram till Östtysklands sammanbrott 1989, nästan 30 år senare.


I Sovjetunionen omhändertog den socialdemokratiska ledningen maten i Ukraina, i samband med tvångskollektiviseringen av jordbruken, och lät befolkningen vara så länge utan mat att ca 10 miljoner människor dog av svält.


Den bedömning jag gjort, är att det därför är upp till Ekfors om Ekfors kunder ska få någon vägbelysning. Om det hänger på den socialistiska kommunledningen, och de mutkolvar i andra partier som svansar efter sossarnas minsta vink, får kommuninvånarna vara beredda på att sitta länge i mörker. Mutkolvarna ser till sina egna intressen, allt annat får underordna sig. Historien lär oss, att det nog inte finns någon bortre gräns för hur länge en socialistisk ledning kan hålla befolkningen utan belysning om de bestämt sig för att det gynnar partiets intressen.



Arbetarekommunens ordförande vandaliserade.


Det är därför som Ekforsbolagen tänt belysningen 24-25 augusti i år. Tyvärr drog det ut lite på tiden innan vissa mindre delsträckor fick ljus. Det berodde på att Vägverket spelat under täcket med Buchten upprepade gånger. Under förbrukande av avsevärda medel, byggde de en gång- och cykelväg i Mattila, för att med statliga medel dölja det s-märkta kommunalrådets debacle med vägbelysningen. Gång- och cykelvägen var nämligen förevändningen för att lyckas belasta statskassan med vägbelysningen och ha någon möjlighet att få den inkopplad.


Utan vårt hörande rev de självsvåldigt bort vår belysning. Vägverket nyttjade en byggfirma som, i gammal känd myglarstil, höll sig med en ordförande i en arbetarekommun som arbetsledare. Det ansågs normalt under socialisttiden och underlättade för byggföretaget att hålla sig med jobb utan att besväras av konkurrenter. Ännu har det förfaringssättet inte städats bort överallt men det vore intressant att veta hur vanligt det är. Det hade varit mer angeläget för KKV att granska det förhållandet istället. Under nämnde politikers sakkunniga ledning gjordes omfattande skador på vårt belysningsnät i Mattila – även det nät som skulle finnas kvar. Delar av det hade kunnat åtgärdas tidigare, men eftersom jag satt i politiskt fängelse under hösten hade jag inte möjlighet att följa upp det. Det krävs nog en sossepamp eller en socialdemokratisk flaskkastare (politruk som det kallas i andra kommuner) för att tro att saker fungerar bättre om man sätter elverkschefen i politiskt fängelse.


Övertorneå den 26 december 2009

Mikael Styrman


.