lördag 16 januari 2010

Katastrofparasiternas Julafton.

.


Haiti, känt för att, redan före jordbävningen vara en stat i upplösning, återkommande hemsökt av blodiga upplopp, har drabbats av en mycket stor jordbävning. Omvärldens samlade hjälpresurser - sådana finns det mycket gott om - används på ett sätt som tyder på att jordbävningen ännu inte har inträffat. Den ska inträffa, om några månader, när man hunnit bygga upp de improduktiva, oföretagsamma, överadministrerade katastrofparasiternas organisationer.

Miljarderna ligger färdigt insamlade hos bidragsparasiterna. De skulle kunna användas genast men det verkar inte vara så intressant. Däremot är bidragsparasiterna pigga på att åka runt och berömma sig själva och samla in ännu mera pengar. Inte för att användas till nödlidande men väl till inköp av stenhus och eget lyxliv. Den enda nöd som lindras av bidragsparasiterna är samvetsnöden hos välbeställda människor i den industrialiserade världen. Genom att skänka en slant, som egentligen går till andras lyxliv, kan de äta med gott samvete och sova bättre om nätterna. Jag har ju minsann hjälpt till, jag har ju dragit mitt strå till stacken...

Men sådan är inte verkligheten för människorna i Haiti. Den är istället sådan, att människorna i Port-au-Prince behöver hjälp omedelbart. De har inte veckor och månader på sig.

Det som behövs är mat- och dricksvattenbombning över Haitis huvudstad, något som har tillämpats i decennier på annat håll i världen. Haiti behöver fallskärmsjägare som kan luftlandsättas och hålla ordning under tiden som landets egna struktur byggs upp. Parallellt uppföljt med båtleveranser av hjälp i större mängd, istället för att hålla på att stångas kring en flygplats värdig en medelstor flygklubb.

Haitierna kan få hjälp. Det finns närmast ofattbara flyg- och andra resurser i USA och andra länder. Det går utmärkt att använda dessa till att bomba verkliga eller inbillade fiender till medeltiden. Men det verkar vara svårt att använda dem till humanitära insatser.

Kommer vi någonsin att få se riktig, akut, nödhjälp tillämpad i praktiken? Är vi dömda att för all framtid bara tvingas åse den offentliga sektorns sävliga självsmekare, när de är ute och låtsas göra nytta, fast de egentligen bara åker på betald äventyrssemester, samtidigt som människor dör som flugor runt omkring dem medan de förbrukar nödhjälpsmedlen under sitt semestrande?

Övertorneå lördagen den 16 januari 2010
Mikael Styrman


.

fredag 15 januari 2010

Morgonens aktualiteter den 15 jan 2010.

.


Den Tredje Statsmakten arm i arm med stenhusinsamlarna.

Svenska TV-media lägger upp länkar till tiggarorganisationerna på sina hemsidor. Vad blir det då kvar av granskningen av organisationer som under förevändning att samla in pengar till nödlidande istället samlar miljarderna på hög och använder dem till eget lyxliv?


Byråkratin gör så gott den kan…

FN bygger upp ett basläger för FN-personal på Haiti. Ca 300 personer ska inrymmas - varav en sjukvårdare. Det blir säkert till stor hjälp för de 3 miljoner av jordbävningen drabbade Haitierna…

Haitierna kanske kan ta sig till baslägret och surfa på FN-personalens bredbandsuppkoppling - om de blir insläppta?


Övertorneå den 15 januari 2010
Mikael Styrman

.

torsdag 14 januari 2010

I Sverige har det varit vinter.

.

Överlevande vet att berätta, att Sverige i år har drabbats av en osedvanligt extrem och långvarig vinter. I Stockholm har det i flera dygn varit sträng kyla, mer än tio grader kallt. I Dalsland har det snöat drygt 20 cm.

Följaktligen har Dalslänningarna varit veckovis utan ström under jul- och nyårshelgerna och delar av Stockholm har varit utan ström mer än tre dygn.

När verkligheten på detta sätt, överraskande, gör sig påmind, måste perspektivet vridas rätt för den manipulerade fårskocken. Följaktligen får den pålitliga politruk-trojkan på Norrbottens-Kuriren i uppdrag att för femtioelfte gången publicera vilseledande skåpmat för att skyla över nazistorganisationens förföljelse av Ekfors Kraft AB och dess ägare. Folket förväntas vara så efterblivet att de annars inte kan skilja på det som är skött och det som är misskött. Risken finns väl annars för att de kan börja tänka själva.

Övertorneå den 13 januari 2010
Mikael Styrman

.

onsdag 13 januari 2010

Jordbävning i Haiti.

.

Det har varit jordbävning i Haiti. Tiotusentals döda uppges det, kanske över hundratusen.

Om det går som det brukar, kommer den första av två svenska hundpatruller, specialtränade för att leta efter överlevande, att anlända till Haiti redan om sex veckor.

Ett fullt utrustat svenskt fältsjukhus kommer att anlända om tre månader. Då kan Haitierna få en hälsoundersökning gjord – om de lyckas få reda på vilken hotellgård det är uppställt på.

Svensk media kommer att fyllas av reportage om hur den svenska statsanställde hjälten reder upp situationen i Haiti. Den kollektiva svenska minnesbilden blir, att allt hade gått åt skogen om det inte hade varit för den svenska hjälpen – ungefär som bilden av det svenska deltagandet i andra världskriget blev, att Sverige räddade nästan alla Europas judar, under krigets sista skälvande minuter…

De svenska tiggarorganisationerna kommer, för att hjälpa Haitierna, att samla in miljarder, som inte kommer att användas till att hjälpa Haitierna. Den svenska viljan att hjälpa Haitierna kommer att vara på topp, så länge de stannar i Haiti.

Övertorneå den 13 januari 2010
Mikael Styrman

.

måndag 11 januari 2010

Statens fallissemang – kostsamt för medborgarna.

.


Den senaste tiden har det varit en del uppmärksamhet kring Försäkringskassan, dess personal och hanteringen av nya sjukskrivningsregler. Under tidigare socialdemokratiska regeringar fick försäkringskassans personal dålig skolning i hantering av skattebetalarnas medel. Pengar, ibland stora belopp, kunde skickas till i stort sett vem som helst, var som helst i världen, till synes helt utan kontroll.

Under senaste socialdemokratiska regeringen började man ändra på detta efter ett nästan löjligt omfattande opinionsarbete. Detta synes nu försäkringskassans personal ha glömt. Hanteringen är så fyrkantig, nästan illvillig, att det verkar som om inställningen är den, att om inte pengarna får strös ut åt vem som helst utan kontroll, så ska ingen få någonting. En jämförelse med barn i trotsåldern ligger inte långt bort.

I det här sammanhanget kan det vara värt att påminna om hur det går när man låter någon som är ovillig utföra ett arbete.

Hur skulle det gå om man anställde en målare som var ovillig? Så här kanske:

Husägaren: Jag vill att Du målar mitt hus grönt.

Målaren: Hela huset?

Husägaren: Ja, naturligtvis (Husägaren, nu något irriterad, tänker för sig själv: Vad är det för en dumskalle till målare? Vad tror han? Att jag vill ha halva huset målat?).

Målaren: Det ska bli. (Målaren tänker för sig själv: Vilken tok, vill ha hela huset grönmålat.)

När husägaren kommer hem har målaren målat hela huset grönt: Grunden, trappan, fasaden, fönsterlister, -bågar och –glas, dörrar, tak och knutar – allt är grönt. Allting har gjorts helt rätt men ändå blivit helt fel.

Sådär tror jag att det fungerar på Försäkringskassan. Och sedan vill man förtörnat att ministern ska be om ursäkt.

Ungefär sådär fungerade det i England på 1970-talet. Där höll maktgalna fackföreningar på att driva hela landet i konkurs. Ideliga strejker i den engelska bilindustrin gjorde att den nästan upphörde att existera. Ständiga driftstopp ledde till svåra kvalitetsproblem.

Gruvarbetarfacket försökte under sin militanta ledare Artur Scargill störta Margareth Thatchers högerregering vid en stor strejk 1984-1985. England var vid den tiden mycket beroende av kol för sin energiförsörjning och militanta socialister försökte störta regeringen genom att via strejken framkalla en energikris.

Inom tidningsindustrin drev fackföreningarna igenom att tidningsarbetsgivarna skulle fortsätta att anställa och avlöna grafiker trots att de inte längre hade några arbetsuppgifter kvar. Det och andra missförhållanden ledde till hårda motsättningar mellan tidningsutgivare och fackföringar. Kulmen kom vid en sammandrabbning som kommit att kallas för The Wapping Dispute. Den Australiske tidningsmagnaten Rupert Murdoch, förvärvade de engelska tidningarna The Sun, News of the World, Times och Sunday Times. Han lyckades dock inte nå en överenskommelse med de engelska facken som motsatte sig moderniseringar och vidhöll att tidningarna skulle fortsätta att avlöna grafiker, trots att de inte längre behövdes för att ge ut tidningar. I hemlighet byggde Murdoch 1986 upp ett nytt, modernt, tidningshus i Wapping, utanför London. Där kunde man ge ut tidningar helt utan grafiker. På mycket kort tid flyttades produktionen över till den nya anläggningen. Hårda motsättningar följde. Som mest skyddades anläggningen av över 1.800 poliser samtidigt. Den som vill läsa mer kan följa någondera av länkarna

http://www.oatridge.co.uk/Wapping4.htm

eller

http://en.wikipedia.org/wiki/Wapping_dispute

Det var hårda tag. Murdoch menade att för honom var ställningstagandet enkelt. Vem som helst kunde, när som helst, starta en ny tidning, utan grafiker, och om så skedde skulle de tidningar som avlönade personal som inte behövdes för att producera tidningar, snabbt slås ut från marknaden.

Nu menar inte jag att vi har rätt att förvänta oss att en svensk minister ska kunna agera lika handlingskraftigt som en av världens på sin tid främsta företagsledare. Men de engelska problemen, och lösningarna, är värda att begrunda. Ingen verksamhet kan nämligen drivas med ovillig personal. Om verksamheten ska kunna fungera måste, ganska så snabbt, den personal som idag är ovillig att medverka, antingen vinnas för saken eller ges möjlighet att söka sig till något annat, som de vill medverka till. Om det inte finns sådana möjligheter måste de resolut lämna plats åt andra som är mer samarbetsvilliga.

Alternativa, eller parallella organisationer, kan under en övergångstid vara en framkomlig väg. Det finns gott om folk i landet som gärna skulle utföra det arbete som statens personal åtminstone delvis synes ovillig att medverka till.

Av betydelse är då att framgångsrikt kunna ringa in på vilken/vilka nivåer och hos vilka medarbetare samarbetsoviljan finns.

Jämförelser med andra länder visar att svenska staten tar ut fyra gånger högre skatter än vad som behövs för att tillhandahålla fungerande välfärd. Då duger det inte att Försäkringskassan meddelar, om en nyckelmedarbetare på grund av sjukdom inte kan arbeta heltid, att medarbetaren i fråga ska söka heltidsarbete någon annanstans och företaget ska börja utbilda en ny specialist från grunden för att det passar övervintrande nationalsocialdemokrater inom försäkringskassan, att fortsätta att vara mer nationalsocialdemokratiska partiarbetare än svenska statens tjänstemän.

Det blir utomordentligt kostsamt, och kan vara osäkert i framgång, att utbilda nya specialister. Belastas man av fyra gånger högre kostnader än vad som är försvarbart då måste staten också leverera någonting.

Övertorneå måndag den 11 januari 2010
Mikael Styrman

.

lördag 9 januari 2010

Vem tar ansvar

.


för den offentliga sektorn i Sverige? Eller rättare sagt för den offentliga sektorns effektivitet och därmed dess existens över huvud taget.

- Ingen, verkar det som.


Sjukvård i sammanbrott.

Sjukvården fungerar allt sämre, åtminstone i Norrbotten. Allt fler vårdcentraler stängs eller är på väg att stängas. Vård kan inte längre fås på hemorten och/eller på obekväm tid. Patienter och anhöriga befinner sig på vägarna, under transport mellan hemorten och Sunderby Sjukhus, utanför Luleå. Istället borde de i de flesta fall vara under vila och vård på den lokala vårdcentralen. Blir någon nära anhörig sjuk, blir det mycket svårt för någon i familjen, om man inte bor i eller nära Luleå, att över huvud taget kunna arbeta och kostnaderna för resor till och från, samt vistelse i, Sunderbyn blir betydande.


Privatisering – men inte för allmänhetens bästa?

Bland socialistiska politiker är intresset obefintligt. De verkar över huvud taget inte förstå vad det är som händer. De tycks leva kvar i en svunnen tid då det fanns betalningskraft, någon annan skulle betala, och det var närmast meriterande att göra av med så mycket pengar som möjligt eftersom det skulle drabba de besuttna.

Bland borgerliga politiker syns engagemanget tvehågset. Det tycks istället ligga nära till hands för många av dem att någon kompis får ta över en offentlig verksamhet med elefantiasis, skära bort dödköttet i organisationen och sedan skära guld med pennkniv. Men det ger inte heller skattebetalarna någon billigare vård, så i mina ögon löser det inte problemet – det bara förändrar det en aning. Vården kan nog fås att fungera på det sättet, men till den misskötta offentliga sektorns kostnadsnivå, vilket kan vara mycket svårt att förklara på ett trovärdigt sätt. Kan det inte förklaras och försvaras kan det heller inte bli bestående.


Demokratiexperiment.

Sjukvården håller på att förvandlas till ett gigantiskt demokratiexperiment. Det är väl inget fel i det om sjukvården ändå klarar av att leverera erforderlig vård och resurserna förslår. Men om vården helt eller delvis uteblir och sjukhusköerna är långa, om köerna betas av genom naturlig död i nog så hög grad som genom operationer, då bör man inom vården fråga sig vilka som är ens primära uppgifter – demokratiexperimentet eller vården?


Skyddad från verkligheten.

Det här är följden av en utveckling som sattes igång under toksosseriets glada 1970-tal när en, gentemot partiet utomordentligt servil, Gyllenhammar med skattebetalarnas hjälp byggde upp Volvofabriker där man skulle prata ihop bilarna i demokratiska diskussionsgrupper, medan resten av världen tillverkade bilar vid effektiva löpande band. Inom bilindustrin har de socialistiska idealen kolliderat med verkligheten och lagts ned. Sjukvården däremot är skyddad från verkligheten genom olika monopol och sin beskattningsrätt och naturligtvis genom den sanna socialistens beredvillighet att stå i kö - om bara de som har det bättre också tvingas stå i kö.


Hur länge accepteras patienter?

Sjukvården håller på att strypa sig själv. Byråkratin växer ohejdat. Alla är chefer. Allt färre vårdar patienter. Allt fler behöver resa länet runt på viktiga möten. Även antalet lokala möten ökar. Arbetsledningsfunktionen är på väg att ersättas av stormöten. Mötena engagerar en ständigt växande del av personalen. Enkla frågor måste avgöras under stormötesliknande former. Ofta åtgår flera möten för enkla ärenden. Den förr så hierarkiskt organiserade sjukvården kan numera liknas vid ett sjörövarskepp som guppar planlöst på vågorna därför att personalen är upptagen av stormöten och procedurfrågor. Man kan undra hur länge det över huvud taget kan accepteras att det springer patienter på vårdcentralerna och stör all viktig verksamhet?


Naturbevakarsvärmen anländer.

Härom året satt jag på Hotell Tornedalia i Övertorneå och skulle äta lunch. In kommer en svärm bestående av ca 20-talet naturbevakare från Länsstyrelsen iklädda klarröda dunjackor från Fjällräven, av expeditionstyp. Jag hajade till, för att jag själv hade tänkt köpa mig en sådan jacka, i just den där käcka klarröda färgen, men avstått, för att jag tyckte att den var för dyr. Då sköter jag ändå eldistributionen i nedre Tornedalen. Fungerar inte eldistributionen fungerar ingenting annat i Tornedalen heller. Ännu ett exempel på hur en vanskött statsförvaltnings övertaxering av medborgarna leder till att resurserna i samhället används fel. Det saknas ofta resurser till nödvändigheter men all möjlig sorts lekstuga badar i pengar.


Två timmars lek gör barnen hungriga.

Naturbevakarna hade varit ute och kört bil på vägarna i Tornedalen på förmiddagen, för att spana efter en varg som hade varit synlig i Övertorneå kommun. Förmodligen hade de gjort som statens tjänstemän brukar göra när de besöker Tornedalen. I så fall hade de åkt på morgonen efter kl 8, kommit till Tornedalen ca kl 10.00. Sedan kört omkring lite, med ett flertal bilar, mellan kl 10.00 och kl 11.30, på småvägarna i kommunen. Kanske för att se om vargen möjligen också är ute och åker bil?


Sällskapsresa.

Nu var de utmattade men mycket belåtna efter nära två timmars hårt naturbevakningsarbete och det skulle bli trevligt att få i sig lite lunch, och utbyta erfarenheter, så att man orkade arbeta hårt en timma på eftermiddagen också, innan det var dags att ge sig iväg mot Luleå. De syntes ha mycket trevligt. Hade jag inte vetat att de var hårt arbetande statstjänstemän kunde jag ha trott att de var vanliga ungdomar ute på en sällskapsresa, på sin fritid, för sina egna pengar. Ja, om det inte var för expeditionsjackorna förstås. De visade nämligen att det inte det var några vanliga knappvändare som var ute och roade sig. Inte den vanliga pöbeln.


Hur skulle vargen klara sig utan hjälp?

Jag satt ensam och åt lunch så jag hade gott om tid att iaktta spektaklet. Var det nu verkligen nödvändigt att staten höll 20-talet, förmodat välavlönade, halvvuxna barn lekande i Tornedalen för att någon sett en varg där? Skulle inte vargen kunna springa genom kommunen utan att de där Luleå-ungdomarna kom till kommunen och brände bensin? Och, om de inte ägnade sig åt väldigt viktig vargspaning – vad gjorde de då istället för sin lön, som var till nytta för skattebetalarna?


Ogin eller klarsynt?

Sen erinrade jag mig att Per-Ola Eriksson är landshövding i Norrbotten. Om han är representativ för hur den offentliga sektorn styrs, då är det väl inte konstigt att det går till så här. Eller är det bara jag som är ogin och inte är beredd att ta till mig vilket viktigt och effektivt arbete den offentliga sektorn, i alla dess delar, utför?

Var jag bara avundsjuk och missunnsam, för att de hade råd att hålla sig med kläder som inte jag hade råd att hålla mig med? Det slog mig att om jag inte hade råd att ekipera mig så, hade säkert inte heller de flesta andra som betalar kalaset råd med det. När man ser allmänheten ute i naturen i Övertorneå kommun är det en markant skillnad, åtminstone vad klädseln beträffar – oavsett om de är ute på sin fritid eller i jobbet.


Reglering av byråkratin.

Medan jag betraktade skådespelet kom jag osökt att tänka på ett ganska rått uttryck som cirkulerar bland skattebetalarna:

- Det skjuts för lite i det här landet!

Nu menar jag inte att man ska skjuta en massa onödiga byråkrater som bara kostar pengar utan att uträtta någon nytta. Jag bara speglar ett samhällsfenomen i tiden.

Kan det vara så illa? Ser framtiden ut så? Kommer byråkratin i framtiden att regleras genom att statens funktionärer inte kommer hem till kvällen när de är ute och trakasserar befolkningen? Det finns i så fall många riskyrken. Naturbevakare har jag nämnt ovan. Stasi-registrerare av månghundraårig spillning och skärvor, som åker runt och lägger död hand på människors mark, är väl ett annat jobb som man inte gärna skulle vilja ha?

Många av de här verksamheterna är rester av nationalsocialdemokratins förtryckar- och belöningsorganisation. Finns det över huvud taget någon anledning alls varför skattebetalarna ska belastas med dessa kostnader? Borde det inte istället vara det nationalsocialdemokratiska partiets sak att självt bära kostnaderna för partiorganisationen, särskilt som staten får allt svårare att klara sina kärnverksamheter som exempelvis rättsväsendet?

Blir det så i framtiden, att när naturbevakarna åker ut riskerar de att skattebetalarna skjuter dem för att ta jackan av dem? Hur lång tid tar det i så fall innan det blir så? Jag blir åtminstone lite orolig när jag ser hur fräckt den offentliga sektorn sprider ut skattebetalarnas pengar medan skattebetalarna själva inte har råd att klä sig, inte får någon vård osv efter att skattefogdarna tagit ut fyra gånger högre skatter än vad som behövs för att driva en fungerande offentlig sektor.


Rättsväsendet i samma skick som den övriga byråkratin.

Enligt uppgifter i media var ännu veckor efter värdecentralrånet i Västberga 150 polistjänster sysselsatta med att ta emot tips från allmänheten. Om den uppgiften stämmer, kan var och en förstå, att de inte utför så mycket annat arbete samt vad det innebär för möjligheterna att klara upp andra brott.

Tidigare kunde ju ett fungerande rättsväsende vara en återhållande faktor. Men efter de förändringar som genomfördes av rättsväsendet förra kalenderårsskiftet finns ju inte längre det problemet, men det ska jag ta upp i en separat blogg.


Likgiltigt vem som döms.

Dåvarande justitieministern Tomas Bodström, partivännen, advokaten, senare Jämo:n Claes Borgström, överåklagaren Krister van der Kwast och sex svenska tingsrätter har ju också gått före och visat, att det inte spelar någon roll vem som döms – bara någon döms. I det perspektivet är det väl närmast fritt fram. Risken för att rättsväsendet ska få till en utredning och döma rätt person förefaller inte vara särskilt stor. Särskilt inte om resurserna används till politisk verksamhet.


Byråkratin tillåts växa tills den kollapsar.

Så är det kanske. Den offentliga sektorn, vår byråkrati, har kanske vuxit sig så stor, med så svaga och ansvarslösa chefer, att den inte går att styra längre. Den kanske växer av sig självt numera, utan att någon kan, eller ens vill försöka, begränsa den? I så fall växer den kanske tills hela offentliga sektorn faller ihop som en sufflé och all verksamhet blir omöjlig därför att byråkratin åstadkommer så mycket krångel för varandra (och alla andra) att all verksamhet blir omöjlig. Alternativt kanske den växer tills den inte längre går att finansiera. Då blir det som i Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott. Landet går i konkurs, så ordentligt att man inte har råd att plocka upp bitarna.


Högskattesamhällets slöseri har berövat folket skapandekraften.

Många välbeställda människor hörs ju redan göra sig egendomslösa. Det vill säga att de gör sig av med synliga tillgångar som går att beskatta. Det är inte uttryck för något stort förtroende för staten. Inte heller tyder det på att det blir lätt att få hjulen att snurra om befolkningen har förlorat framtidstron, skapandekraften och förtroendet. Det är inte heller mycket värt om bara den som förväntar sig att bli matad av staten med nappflaska har förtroendet kvar. Den kategorin bidrar inte nämnvärt till finansieringen av cirkus staten. Ur företagar- och entreprenörssynpunkt har kanske nationalsocialdemokratin hunnit förvandla Sverige till ett Östtyskland, Estland, Polen eller Ryssland – före järnridåns fall. Ett land av nollpresterare, ovilliga och oengagerade?


Övertorneå lördag den 9 januari 2010
Mikael Styrman


.

fredag 8 januari 2010

Censurera eller inte?

.

Fick en kommentar till bloggen ”Humle & Dumle” vilken bekymrar sig för mitt språkbruk. Jag vill gärna utveckla hur jag ser på saken:

Mycket av det jag skriver verkar leda till eller initiera förändringar. Antingen på grund av mina eller andras synpunkter och oftast säkert föranlett av den ackumulerade verkan av mångas synpunkter. Det tycks göra det oavsett om jag använder en del termer som vissa kan uppleva som mindre trovärdiga eller stötande.

Säkert får det en och annan läsare att åtminstone initialt distansera sig från det jag skriver. Framför allt finns det många som har förstått det jag skriver, som kan bedöma det, men är oroliga för att någon annan inte ska kunna ta till sig det. Ytterligare andra verkar tycka att det är uppfriskande att jag är frispråkig och inte skriver som en statlig utredning. Jag har arbetat mycket i mitt liv men läst lite. Mitt språk är säkert inte så utvecklat att jag skulle kunna skriva som en statlig utredning och ändå vara intressant att läsa. De som läser det jag skriver skulle inte nödvändigtvis göra det om jag uttryckte mig som en statlig utredning och jag skulle själv inte känna igen mig i det. Det finns de som är bra på att skriva så men jag tror inte att det är min grej riktigt.

Varför skulle jag för övrigt inte använda mig av uttryck som ”nationalsocialdemokrater” och ”sossekäringar”? De är ju mycket träffsäkra och adekvata begrepp som beskriver problemet, må vara på ett osvenskt sätt. Jag har i alla fall inte använt begreppet ”fittstimmet” som de gjorde själva. Skulle jag avstå från att använda vissa uttryck för att den som är mindre insatt, mindre upplyst eller haft mindre med dessa avarter att göra därför är främmande för uttrycken? Hur ska de människorna då få reda på hur saker och ting förhåller sig?

Låt mig ta ett exempel:

Under åren 1940-1943 fick de allierade frekventa och vederhäftiga rapporter om nazisternas massmord mot polacker och judar från den polska armékaptenen Witold Pilecki. Dessa rapporter avfärdades av de allierade i London som överdrifter.

Skulle Pilecki då ha avstått från att rapportera? Eller skulle han ha utelämnat, censurerat, uppgifterna om massmord därför att de som visste mindre än han visste upplevde hans rapporter som överdrivna?

Nu gjorde han inte det. Först i juni 1944 gick allierad press ut med vad som egentligen pågick och först efter att andra exfångar hade avlämnat detaljerade rapporter.

Om jag, och andra, avstår från att kalla de egentliga svenska nazisterna eller den svenska korruptionen vid deras rätta namn – hur ska den som inte känner till förhållandena, som inte har konfronterats med dem, då kunna få information om sakernas verkliga tillstånd? Ska de gå omkring och vänta på att få se en brinnande buske eller hur ska kunskapen komma till dem?

Mycket i vår statsapparat är mycket illa skött på grund av den dumhetens diktatur som ”sossekäringarna” eller ”sosseriet” eller om man så vill ”Ebberiet” utövat. Jag tycker att det är självklart att man ska omnämna saker och ting vid dess rätta namn även om det är svårsmält för en del läsare. Det finns ett motstånd mot att ta emot obehaglig information. Folk kan hitta på de underligaste ting för att värja sig mot obehaglig information. Om det inte är enskilda uttryck som det är fel på så hittar man på något annat i vars skugga man inte behöver ta till sig det som är obehagligt. Det innebär inte att man ska tiga.

Troligen måste man acceptera att man inte kan nå alla. Man får koncentrera sig på dem som har ett rörligt intellekt och ett kritiskt sinnelag, som vågar läsa och sedan dra egna slutsatser. Det lär finnas ett gammalt kinesiskt ordspråk som tar sikte på detta:

”När man pekar på månen tittar dåren på fingret.”

Övertorneå den 8 januari 2010
Mikael Styrman

.

torsdag 7 januari 2010

De snöpta vägarna – under polityren.

.


Sovjetpropaganda från Vägverket.

Vägverket har, vältajmat, i dagarna gått ut med ”information” om framgångarna med de snöpta vägarna, eller mötesfria vägarna, som de föredrar att kalla dem. Vid en granskning påminner det mer om propaganda i bästa gamla sovjetstil eftersom bara ”uppsidan” berörs och ”nedsidan” med de snöpta vägarna förtigs.


Hallandsåsen skulle spara några minuter.

Staten är en svårförståelig mekanism. För att spara några minuters resväg med tåg kunde man strö ut över 10 Miljarder av skattebetalarnas pengar – kanske vet ingen hur mycket – på att ödelägga Hallandsåsen och förstöra många människors livsbetingelser. Det var god samhällsekonomi påstod Banverket och Regeringen. Allt med miljöorganisationernas goda minne.

Samtidigt är staten beredd att strypa nästan hela landets vägnät och förlänga restiderna med flera timmar. Vilken blir den återkommande privat-, företags- och samhällsekonomiska kostnaden för det, utöver investeringskostnaden?


Stillastående trafik generar förluster för oss alla.

Den enskilde kanske bara drabbas av att några timmar av ens fritid går förlorad samt av att en del bränsle går åt till tomgångskörning – i bästa fall. I sämre fall missar man planet till Thailand och hela familjens semester går förlorad. Någon annan kommer för sent till en anställningsintervju och får inte jobbet och blir kvar i stämplingsträsket.

Företag får avlöna sin personal som sitter overksamma i stillastående eller långsamtgående köer på de snöpta vägarna. Alla, privata såväl som anställda, som sitter i köer, sänker nationens internationella konkurrenskraft. De belastar även miljön.


Kostnaderna drabbar oss ÄVEN när det inte sker olyckor eller snöar.

Att dessa kostnader uppstår är uppenbart. Någon lättlurad stackare kan manipuleras att tro att kostnaderna bara uppkommer vid enstaka tillfällen i samband med olyckor och/eller snöfall eller andra omständigheter som åstadkommer förseningar. Så är det inte. Alla som har en tid att passa måste nämligen beakta den försening som de snöpta vägarna latent åstadkommer. Det är en klen tröst att familjen förlorar sin semesterresa om det blir stopp på den snöpta vägen. Ingen i familjen blir lycklig av att tänka på att man visserligen förlorade Thailandsresan men det berodde ju på mitträckesvägen… Nej, följaktligen måste man resa i sådan tid att man klarar att sitta fast i köerna och ändå kommer i tid. Det innebär allt från ca 3 h till kanske 6 h beroende på en svåröverskådlig mix: hur viktig angelägenhet, alternativa vägmöjligheter osv. Den tiden kan inte användas till något vettigt.

Likadant är det för företag. Inte är det några företagskunder som blir lyckliga och samarbetsvilliga av att man inte dyker upp på avtalade möten när kunden har samlat ihop folk från olika håll i sin organisation, som således inte heller arbetar utan sitter och väntar. Allt detta bidrar till att kostnaden för de snöpta vägarna drabbar oss hela tiden – vare sig det sker stopp på de snöpta vägarna eller ej – därför att vi måste avsätta den här tiden för att inte drabbas när vägarna korkas igen.

Det är väl bara i statlig verksamhet som många verkar tycka, och det verkar vara accepterat, att det inte gör något om dagens jobb inte kan göras idag. Det kan då göras imorgon istället, eller någon annan dag, eller… Såvida det inte handlar om Mikael Styrmans skyltar med oönskade budskap om politisk korruption – då blir det blåljus på!


Enorma kostnader.

Det torde vara uppenbart för var och en, att det handlar om mycket betydande kostnader som mitträckesvägarna orsakar. I fråga om Hallandsåsen handlade det om en ganska obetydlig andel av landets resande – de som åker tåg via Hallandsåsen. Ändå ansågs det värt att förstöra hela åsen för de boende och över 10 Miljarder för skattebetalarna.

I fråga om de snöpta vägarna handlar det om majoriteten av allt resande i landet. Jämfört med det är tidsvinsten som kunde uppnås med hjälp av tunneln genom Hallandsåsen ungefär som en piss i Mississippi. Problemet med de snöpta vägarna kan kosta vårt samhälle mer än vad det skulle kosta att hålla vård, skola, omsorg och rättsväsende fungerande. För det är väl inte så att 40-talisterna, efter att egennyttigt ha sugit ut och ödelagt det här samhället i hela sitt liv, kommer att finna tröst i tanken:

- Visserligen får jag inte mat att äta som jag vill äta och inte får jag duscha mer än var fjortonde dag. Jag blev godtyckligt dömd eftersom rättsväsendet slutat fungera, för att jag skulle ha nypt den där odräglige vårdaren som inte hade fått någon utbildning för sitt jobb - men vi fick i alla fall stopp på trafiken, tack vare de snöpta vägarna.



Decenniers möda och kostnader ödelagd.

I början av 1960-talet hade vi en trafiksituation som påminde om dagens. Då ökade antalet bilar lavinartat medan vägarna i stort sett var oförändrade. Det fanns få ställen som tillät omkörningar. Följden blev köer bakom bilar som inte gick att köra om. Trafik som flöt långsamt. Farliga omkörningar där det var möjligt, eller nästan möjligt, att köra om. Gruppomkörningar. Flera bilar, vars förare satsade mer eller mindre i blindo, utan att se mer än framförvarande bils baklyktor, samtidigt omkörande flera bilar. Det vill säga, det var som idag, på de snöpta vägarnas omkörningssträckor.

Sedan dess har samhället byggt och byggt för att komma ikapp. Miljard efter Miljard av skattebetalarnas pengar har plöjts ned. Innan man började med mitträckesvägarna var situationen ganska hygglig. Nu har man genom att använda ytterligare ett antal Miljarder, fast nu till mitträcken, snart lyckats ödelägga decenniers arbete till nationens fromma. Det har skett under skydd av den absurda nollvisionen. Snart återstår bara att fälla en bom över vägarna. Då blir nollvision äntligen infriad. Tyvärr får det den oönskade bieffekten att samhället, välfärden och allt annat stannar också.

Det påminner om mannen som skulle lära sin häst att vara utan mat. Precis när han höll på att lyckas dog hästen.

Det skulle vara mer än intressant om någon ville borra i detta och försöka beräkna hur mycket de här tokigheterna har kostat redan nu, för att inte säga vad de kommer att kosta framöver.


Peka ut den skyldige.

Vems fel är då detta? Jag tror att det är de maktgalna sossekäringarna, med och utan kjol, som kör 500 mil om året, som ställt till med detta. En del tycker att man inte ska peka ut någon skyldig. Det tycker jag är fel. Då kan man aldrig hindra att det fortsätter, eller återupprepas i någon ny form. Jag tycker tvärtom. Det här är så allvarligt vanstyre att det är viktigt att peka ut den skyldige, så att vi åtminstone symboliskt får möjligt att korsfästa stollen i fråga. Det får inte vara liktydigt att vara imbecill och vara statstjänsteman, statsanställd eller politiker. Det måste få ställas högre krav. Annars kan vi inte få någon ordning på den här nationen. Odugliga nollor ska inte vara inbäddade i bomull och få gå och gömma sig, när det kommer fram vad de ställt till med. Jag har talat om vems fel jag tror att det är. Om det, mot förmodan, är någon annan, är det naturligtvis fritt att kliva fram och sträcka upp handen och tala om att ”det var jag”.


- Återupprätta välståndet – riv bort mitträckena!


Övertorneå torsdag den 7 januari 2010

Mikael Styrman


.

Ge vägmästarna motorcykel.

.


När jag var ung hade jag motorcykel en tid. Då fick jag uppleva en del dödsfällor på våra allmänna vägar. Dödsfällor för motorcyklister, men inte för bilister.

Särskilt ett tillfälle minns jag, när jag i hygglig hastighet, intet ont anande, körde in i en kurva på en asfaltväg av hygglig standard. I slutet av kurvan fanns en vägskada, med grovt rullgrus, över hela vägens bredd, som endast var skyltad strax innan gruset började.

Mot detta vägarbete kom jag, med nedlagd motorcykel, med små möjligheter att bromsa. Vilket sladdande det blev. Men jag höll mig kvar på vägen och utan att välta. Fick inte heller möte. Det skulle ha gått illa. Fråga mig inte hur det gick till. Det kan jag inte svara på. Jag var ingen driven motorcyklist. Inte heller särskilt djärv. Jag hann inte bli rädd förrän efteråt. Kanske räddade det mitt liv.

Jag minns att jag tänkte, i ilskan som kom efteråt, att våra vägmästare och vägdirektörer borde ha motorcykel som enda tjänstefordon, sommar som vinter. Förr körde man motorcykel vintertid också.

Om väghållaren körde motorcykel skulle det inte gå till så där. Då skulle inte vägmedlen användas till dumheter utan till att hålla vägarna i gott skick. Även slöseriet skulle upphöra, i ren självbevarelsedrift.

Kanske skulle det slå lite orättvist? De kanske inte har tillräckligt mycket att bestämma över för att man skulle kunna låta det drabba enbart dem? Av politikerna satta ramar är kanske för snäva – eller kanske inte. Utan korruption och valhänt medelshantering skulle det kanske vara ganska bra ändå?

En sak vet jag säkert. Det skulle inte finnas några mitträckesvägar.

En motorcyklist som kommer i kontakt med dessa stängsel blir mycket illa skadad. Vill det sig illa blir det bara slamsor kvar. Kanske borde det vara obligatorisk närvaro bland beslutsfattare vid obduktion av motorcyklister som varit ute och bekantat sig med mitträckesvägarna?

Övertorneå torsdag den 7 januari 2010

Mikael Styrman


.

måndag 4 januari 2010

Beakta verkligheten när vägnätet planeras.

.

När man diskuterar motorvägar och snöpta vägar finns det ett par fenomen som gärna bör uppmärksammas:



Hastigheten sjunker när det blir enkelkörfält…


På de snöpta vägarna, mitträckesvägarna, snörvägarna, mötesfria vägarna eller vad man än vill kalla dem, sjunker ofta hastigheten påtagligt när omkörningsfältet upphör, från 110 till 90…till 80, 70 och i extremfallet ännu lägre. Det samlas efter en stund upp en inte obetydlig kö bakom bromsklotsen i fråga.



…för att sedan öka när man skulle kunna bli omkörd.


När sedan omkörningsfältet börjar igen, då gasar plötsligt den som nyss krypkörde i enkelfältet på så det står härliga till. Det kan kanske bero på ovilja att bli omkörd, eller på att föraren känner sig osäker och därför sänker hastigheten, när det bara är enkelfil. I så fall kanske man bygger snöpta vägar på för smala vägar? Oavsett vilket så får det till följd att den eller de som till äventyrs tänker köra om bilen i fråga måste gasa på ordentligt. Det är inte ovanligt att hastigheten mot slutet av omkörningssträckan är uppe i 150-160-170 km/h. Antingen stiger hastigheten eller så fastnar de omkörande i stängslet i slutet av omkörningssträckan. I värsta fall sker både och.



Även på motorväg gör många allt för att inte bli omkörd.


När man trafikerar motorvägar kan man göra en snarlik iakttagelse. Man kan länge närma sig ett koppel bilar som mer eller mindre kompiskör i den långsammare filen. Två-tre rakor förflyter medan man närmar sig bakifrån, utan att någon gör minsta ansats till att köra om. När det återstår något hundratal meter, så pass lite att den redan omkörande kommer att tvingas bromsa aktivt, då plötsligt slår det föraren i en av de framförvarande bilarna att jag borde ta och köra om nu, annars blir jag själv omkörd. Ofta följs han/hon av en eller flera bilar ytterligare som lägger sig i omkörningsfilen – även de utan att nämnvärt öka farten. Kilometer efter kilometer förflyter, så småningom får man börja räkna mil, om man inte blir påtagligt irriterad och delar med sig av sin sinnesstämning. De är med andra ord inte intresserade av att köra om, utan de närmast bosätter sig i omkörningsfilen, utan att till synes vara på väg någonstans.


Skulle man bära sig åt så där på Tyska autobahn skulle man antingen bli pryglad av mottrafikanterna eller bli lagförd av polisen, i värsta fall båda delarna.



Smala snöpta vägar skrämmer förare att krypköra.


Personligen tror jag att det nyss nämnda fenomenet på de snöpta vägarna, beror på att förarna i fråga känner sig osäkra och därför sänker hastigheten, när det blir enkelväg och stängslet kommer nära. Är föraren trött och/eller det är mörkt blir det ännu tydligare. När det dubbla körfältet öppnar sig känner sig föraren tryggare och gasar på. Föraren kan vara en äldre man som börjat se sämre eller en maktgalen kvinna som bara kör 500 mil om året och därför är osäker. Det hindrar henne inte att tycka, att hon är av Gud Fader utsedd att bestämma, hur män som kör över 10.000 mil per år bör köra. Eftersom hon själv kör som en kratta utgår hon naturligtvis från att alla män kör minst lika illa. Hon är ju nämligen övertygad om att kvinnor generellt kör bättre än män.



Jämlikhet innebär att den som ingenstans ska bestämmer tempot för alla.


Det motorvägsrelaterade fenomenet beror nog mer på en allmän ovilja att bli omkörd. I jämlikhetens Sverige tolkas dessvärre begreppet jämlikhet ofta som att den som har minst bråttom har rätt att bestämma tempot även för den som har ett mål med sin resa, som inte bara är ute på vägarna för att få tiden att gå.



Beakta de förutsättningar verkligheten erbjuder.


Allt det här är naturligtvis saker som den som bara kör 500 mil per år har svårt att lägga märke till. Allt för mycket uppmärksamhet går för denne åt till att krama ratten och hålla sig kvar i sätet. Det är inte nödvändigtvis någons fel att det är på det här sättet. Men man måste ta hänsyn till sådana omständigheter när man planerar vårt vägnät. Annars blir det tokigt.



Forskningen har politisk slagsida.


Ovan relaterade fenomen uppmärksammas inte heller av den befintliga trafiksäkerhetsforskningen. Den är nämligen, i sann nationalsocialdemokratisk anda, fullt sysselsatt med att ta reda på vad det är för fel på den som vill, eller behöver, köra fortare än den som har minst bråttom. Att ge uttryck för en vilja, att trafiksäkerhetsforskningen skulle uppmärksamma även de problem som följer av, att den som har minst bråttom vill tvinga alla andra att färdas i dennes tempo, är, i Sverige, naturligtvis liktydigt med att svära i kyrkan.



Motorvägar skulle gett bättre effekt och varit långsiktigt.


Säkert har de snöpta vägarna bidragit till att minska antalet dödsoffer i trafiken. Det imponerar dock föga. Hade man istället byggt riktig motorväg längs de mest olycksdrabbade vägsträckorna skulle sannolikt det också ha minskat antalet dödsolyckor – utan att ha de snöpta vägarnas långsiktiga och totalekonomiska nackdelar. Det återstår dessvärre att göra på alla vägar som nu snöpts. De kommer under överskådlig tid att vara begränsat framkomliga, ha mycket störningar i samband med olyckor, snöfall m.m.


Övertorneå måndag den 4 januari 2010

Mikael Styrman


.