.
I en kommentar till ett genmäle som jag skrev till Tomas Breskys artikel om mig, publicerad på toppmôtet.se, tycker Bresky att jag, i mitt genmäle, anklagat honom för historieförvanskning, i en bok som han skrivit.
Sedan räknar han upp en imponerande mängd recensenter, ledarskribenter m.fl. som behandlat boken utan att påtala något faktafel i den. När det gäller bevisvärdet i fråga om boken innehåller medvetna eller omedvetna faktafel är inte nödvändigtvis den långa listan särskilt imponerande. Speciellt inte den delen som omfattar recensenter och ledarskribenter. Om man skriver om ett historiskt ämne, efter forskning i historiska källor, finns det inte anledning att förvänta sig att dessa kategorier människor rimligen kan ha ingående synpunkter på faktainnehållet. Har de det, är källforskning och faktakontroll som föregick boken knappast värd namnet.
Recensenter bedömer boken utifrån andra synvinklar som hur materialet är disponerat, stilistik, hur väl historien är berättad osv. Eller hur väl sagan är berättad om man föredrar det uttrycket. Ledarskribenter ägnar sig nog inte heller åt noggrann faktakontroll utan torde behandla boken utifrån ett perspektiv som innebär jämförelser med nutidens förhållningssätt till frågor jämförbara med de som boken tar upp.
Men pudelns kärna är, att jag inte alls har påstått att Bresky ägnat sig åt historieförvanskning i sin bok. Däremot har jag, möjligen utan att Bresky förstått det, gjort gällande att han förvrängde ett flertal fakta i artikeln om mig. Jag fann det förvånande att någon som varit efterforskande journalist och skriver böcker som ska vara faktabaserade kunde vara så vårdslös med fakta som Bresky var i artikeln om mig. Det var framför allt förvånande att fakta syntes vara förvrängda för att ge stöd åt den tråd och slutsats som präglade artikeln. Det förmedlade en känsla av att fakta för Bresky möjligen kan anpassas för att stämma med den slutsats som skribenten önskar komma fram till. Naturligtvis är det ingen bra känsla vare sig för en undersökande reporter eller för en författare av böcker i historiska ämnen. Eftersom jag i detta fall är väl förtrogen med fakta var det rimligt att påpeka felen. Enligt mitt förmenande är det också rimligt att påpeka risken för att människor kan väcka frågan om en skribent som kan göra så i det ena fallet även kan förmodas göra det i andra fall. Tydligen trampade jag på en öm tå. Varför så öm, Tomas?
Istället för att förhålla sig till faktafelen i artikeln vitsar Bresky om telefonnumret till nomenklaturan. Låt mig därför slå tillbaka på volley. Förr var det vanligt att renässansfurstar och andra mecenater tillhandahöll medel för att finansiera verk av konstnärer, kompositörer, arkitekter, författare m.fl. Det kunde handla om tavlor, operor, byggnader eller just böcker. Idag har den rollen till stor del övertagits av politiska pampar som leker renässansfurstar med skattemedel vilka är till för andra ändamål. I vårt land i allmänhet, och i norrbotten i synnerhet, handlar det som regel om sossepampar – ofta landstingspampar.
För att slå vakt om Din trovärdighet och uppfattningen att Du kan vara en skribent som har tillräcklig integritet för att klara av att hålla distans till den moderna tidens renässansfurstar finns det anledning att vara vaksam mot tendenser till att anpassa fakta till i förväg bestämda och önskvärda slutsatser. Det är nämligen mycket lättare att förlora sin trovärdighet än att vinna den tillbaka. Inte ens dagens politiska ”renässansfurstar” satsar nämligen nödvändigtvis pengar på skribenter som förlorat expertisens och allmänhetens förtroende.
Inte vill jag förolämpa Din intelligens, Tomas, genom att tala om telefonnumret till nomenklaturan. Jag tror att både Du och Din kollega Lars Lindberg är väl förtrogna med nomenklaturans telefonnummer. Inte för förtrogna hoppas jag. I tider inför stora politiska förändringar kan ett telefonnummer i byxfickan som är en vinstlott den ena dagen lika gärna visa sig vara en nitlott nästa dag.
.
torsdag 10 juni 2010
torsdag 3 juni 2010
Ny politisk propagandakanal.
.
Bästa Lars Lindberg och Tomas Bresky. Nedan genmäle till Tomas Breskys artikel ”Styrman styr man inte” för väl synlig publicering på toppmotets hemsida.
Norrbotten har begåvats med en ny webbtidning startad med pukor och trumpeter av bland annat två personer med lång mediabakgrund. Med Lars Lindberg, tidigare chefredaktör på NSD och med Tomas Breskys förflutna som undersökande journalist på Uppdrag Granskning har vi naturligtvis förväntningar om att finna lite journalistik utöver det vanliga. Två pensionärer borde kunna vara orädda och ge prov på integritet.
På sin premiärsida har/hade de en artikel om mig, skriven av Tomas Bresky. Jag läste den, ganska övertygad om att få läsa något klokt och insiktsfullt. Men ack så mina förväntningar kom på skam. Hela artikeln, och dess resonemang, visade sig bygga på grova faktafel, sannolikt för att dölja att i förväg bestämda slutsatser byggde på en minst sagt haltande logik.
Oskyldiga myndigheter angripna av fruktad medborgare.
Bresky torgför uppfattningen att jag är inblandad i 13(!) olika rättsprocesser mot myndigheter. ”Och fler lär det bli.” Han säger inte det rent ut men skrivningen är manipulativ och meningen är att läsaren ska uppfatta det som att jag har inlett 13 rättsprocesser mot olika myndigheter. Alla människor vet inte, men många vet, hur ansträngande det är att vara inblandad i bara en rättsprocess mot en myndighet, med deras övertag och numera ofta inte helt rumsrena metoder. Uppenbarligen är det trots allt en belastning för den politiska makten att man kan utsätta en medborgare för en sådan förföljelse. Och den ”undersökande journalisten” Bresky erbjuder en förklaring: här är en medborgare som älskar att ha processer med myndigheter, ja som till och med söker sådana. En människa som vill ha alla sina tillgångar godtyckligt och olagligt konfiskerade i åratal samtidigt som myndigheterna upprepade gånger tvångsförsäljer hans egendom, tar tillbaka den och tvångsförsäljer den igen osv. Det är ju en minst sagt häpnadsväckande information för att komma från en erfaren undersökande reporter. Det kommer ruskigt nära inställningen till judar i den nazistiska propagandan i Tyskland, före och under andra världskriget: Tyskarna tvingades ta hand om den judiska egendomen, internera och senare döda judarna. Tyskarna försökte på allt sätt undvika det men judarna tvingade dem.
Faktafelen legio.
För att, för läsaren, underbygga denna minst sagt häpnadsväckande slutsats, att här finns en person som VILL vara inblandad i processer med myndigheter planterar Bresky en mängd grova faktafel i artikeln. Bland faktafelen kan nämnas att Bresky påstår att ”min far och min farfar också drev processer mot myndigheter”. Härmed får Bresky på ett försåtligt och manipulativt sätt både sagt, att det inte är myndigheterna som driver processer mot mig utan att det är jag som driver processer mot myndigheterna, men får även sagt, att mina förfäder också gjorde det.
Fakta om min far och min farfar är att ingen av dem drev några processer mot några myndigheter. De var inte heller utsatta för några. Tvärtom hade de goda eller mycket goda relationer till alla myndigheter. Det hade jag också. Det förändrades 1989, då Hans Rode (s) rättsvidrigt drog in bolagets koncession, på önskemål av en (s)-märkt kommunfullmäktigeordförande och med åberopande av deras politiska gemenskap, men då var min farfar avliden och min far mer eller mindre pensionär. Det förekom tidigare ett eller annat försök att komma över Ekfors, bland annat från lokala socialdemokratiska politiker som använde Ekfors som hävstång i karriären men det skedde utan myndigheters hjälp. Men Tomas Bresky kanske inte gör skillnad på myndigheter och nationalsocialdemokratiska partiorgan?
Allt förändrades med Palme.
Det var först med Olof Palmes maktinnehav som 1968-vänsterns av haschångor fördunklade omdömen och dito rättsmedvetande letade sig in i våra myndigheter och bara socialdemokrater fick jobb. Först då blev det opportunt, och vanligt, att låta ändamålen helga medlen och myndigheterna började jaga i flock, eller drev, i vilka alla rättrogna förväntades delta.
Hatisk mot rättsapparaten?
Bresky påstår vidare att jag är hatisk mot rättsapparaten. Verkliga förhållanden är att jag är en av rättsapparatens främsta försvarare men att jag med emfas kritiserar den korrumpering av rättsväsendet som kraftigt förvärrades efter Palmes tillträde och faktiskt har accelererat efter hans död. Det beror på att jag vet att maktfullkomlighet och rättsröta leder till att Djungelns Lag råder. Vårt rättsväsende är till för att förhindra detta. Misslyckas vi blir alla rättslösa utom den politiska nomenklaturan och ett antal mutkolvar bland deras ”motståndare”.
Undergivenhet mot korruption innebär inte att försvara rättsväsendet. Det är istället att gå den organiserade brottsligheten till mötes.
Media med fokus på ofarligt strunt.
Även i övrigt är Breskys artikel ur journalistisk synvinkel ganska undermålig. Det ”tog fart på allvar” i och med vägbelysningsbråket skriver Bresky utan några djupare reflektioner. Häri döljer sig tyvärr det faktum att de omfattande rättsövergreppen mot mig och mina företag inte tilldrog sig svenska medias intresse. Sådant vågar man inte ta i - undersökande journalister lika väl som andra journalister. Men vägbelysningen tilldrog sig journalisters intresse. Den var man barnsligt intresserad av. Det var nästan lika viktigt som att följa, och till svenska folket förmedla, en andmammas vandring med sin familj, från TV-huset till stranden. Som om det inte fanns större problem i landet att behandla i rikstäckande nyhetssändningar.
Bresky offer för egen självupptagenhet?
Det är ett märkligt personporträtt Bresky tecknar. Jag höll honom på halster i timmar, säger han. Medan verkliga förhållanden är, att han inte kunde tala om när han skulle komma, därför att han besökte andra på vägen och inte kunde bedöma tidsåtgången. Men Tomas, Du fick ändå inte vänta i timmar som Du skriver. Varför påstår Du det? Upplevde Du det som timmar när Du fick vänta en stund? Blev Du så kränkt av det? Förstod Du inte att jag också har ett liv att leva? Hade Du förväntat Dig att jag skulle stå i givakt och vänta när Du behagade anlända för att lysa upp min tillvaro med Din närvaro?
Tomas Bresky skriver böcker om historiska ämnen, för vilkas tillkomst och kvalitet efterforskning av, och korrekt redovisning av, källor och faktauppgifter är av avgörande betydelse. Nonchalant, eller selektiv, hantering av fakta i böcker om historiska ämnen tangerar lätt, och kan överskrida, gränsen för när de istället innebär historieförvanskning. Mina på detta sätt förvärvade insikter om Breskys sätt att hantera fakta gör mig mycket tveksam till hur man bör förhålla sig till Breskys produktion av sådana böcker. Fakta tycks vara synnerligen elastiska och skygglappar lika viktigt som någonsin skrivmaskiner eller datorer.
Blandar bort korten.
Tomas Bresky har läst sin politiska katekes. Han vet att människor som opponerar sig mot korruption och maktmissbruk och vill ha förändring av den rådande ordningen snart sagt alltid av maktmissbrukarna, i förklenande avsikt, kallas rättshaverister eller som Bresky uttrycker det don Quijote. Men sedan blandar Bresky bort korten när han skriver ”det finns få om några exempel i historien där en don Quijote lyckats besegra andra fiender än möjligen en väderkvarn”.
Jag vill nog påstå att det istället är så här:
Korruption och maktmissbruk är inget nytt för människan. Tvärtom leder de flesta, kanske alla, långvariga maktinnehav till korruption och maktmissbruk. Och absolut makt leder till absolut korruption. Det försvinner inte av sig självt utan det blir värre och värre. Samhället blir så småningom självförstörande. Allt fler ska vara med och dela på allt större förmåner. Samhället övergår så småningom till att roffa åt sig tillgångar av befolkningen. Detta förfall fortgår tills medborgarna välter systemet över ända. Det finns ett otal sådana exempel i historien – även i vår egen historia. Det Bresky borde ha sagt, så att det hade blivit rätt, är:
”De finns få, om några, exempel i historien,
där människor som velat förändring
och som rest sig mot korruption och maktmissbruk
inte har kallats för rättshaverister och don Quijote av de korrumperade,
i inledningen av kampen”.
De brukar som regel kallas något annat i slutet av kampen och det gäller också för de då avsatta maktmissbrukarna.
Fler media men mindre pluralism.
Trots att vi redan har flera media som anpassar sitt innehåll till den politiska makten för att komma i åtnjutande av skattemedel och bland annat statliga organisationers annonsbudgetar tycks den lite lustiga konsekvensen av toppmotets tillkomst inte ha blivit ökad pluralism utan ännu mer likriktad propaganda.
I Östeuropa hade man länge två sätt att förmedla nyheter. Det var etablerade media som ingen trodde på eftersom de bara var fulla av maktens propaganda. Och sedan var det mun-mot-mun-metoden genom vilken riktiga nyheter förmedlades medborgarna emellan. Även hos oss håller många etablerade media på att förlora sin trovärdighet genom att allt för tydligt vara den korrumperade maktens semafor. I vår tid har mun-mot-mun-metoden ersatts av internet. Det försöker nu två gamla politruker, Lars Lindberg och Tomas Bresky, tränga sig in i och infiltrera, finansierad av nomenklaturan. Men med grova faktafel och tendentiösa artiklar kan det bli svårt att få andra läsare än Kent Ögren och några chefstjänstemän – men det kanske räcker för Era ambitioner? Det blir dock inte lika lätt att gömma sig i den lilla organisationen, som det varit bakom SVT:s och NSD:s många duktiga medarbetare.
Toppmotet kanske inte är något bra namn? Vad sägs om Kentmotet?
.
Bästa Lars Lindberg och Tomas Bresky. Nedan genmäle till Tomas Breskys artikel ”Styrman styr man inte” för väl synlig publicering på toppmotets hemsida.
Norrbotten har begåvats med en ny webbtidning startad med pukor och trumpeter av bland annat två personer med lång mediabakgrund. Med Lars Lindberg, tidigare chefredaktör på NSD och med Tomas Breskys förflutna som undersökande journalist på Uppdrag Granskning har vi naturligtvis förväntningar om att finna lite journalistik utöver det vanliga. Två pensionärer borde kunna vara orädda och ge prov på integritet.
På sin premiärsida har/hade de en artikel om mig, skriven av Tomas Bresky. Jag läste den, ganska övertygad om att få läsa något klokt och insiktsfullt. Men ack så mina förväntningar kom på skam. Hela artikeln, och dess resonemang, visade sig bygga på grova faktafel, sannolikt för att dölja att i förväg bestämda slutsatser byggde på en minst sagt haltande logik.
Oskyldiga myndigheter angripna av fruktad medborgare.
Bresky torgför uppfattningen att jag är inblandad i 13(!) olika rättsprocesser mot myndigheter. ”Och fler lär det bli.” Han säger inte det rent ut men skrivningen är manipulativ och meningen är att läsaren ska uppfatta det som att jag har inlett 13 rättsprocesser mot olika myndigheter. Alla människor vet inte, men många vet, hur ansträngande det är att vara inblandad i bara en rättsprocess mot en myndighet, med deras övertag och numera ofta inte helt rumsrena metoder. Uppenbarligen är det trots allt en belastning för den politiska makten att man kan utsätta en medborgare för en sådan förföljelse. Och den ”undersökande journalisten” Bresky erbjuder en förklaring: här är en medborgare som älskar att ha processer med myndigheter, ja som till och med söker sådana. En människa som vill ha alla sina tillgångar godtyckligt och olagligt konfiskerade i åratal samtidigt som myndigheterna upprepade gånger tvångsförsäljer hans egendom, tar tillbaka den och tvångsförsäljer den igen osv. Det är ju en minst sagt häpnadsväckande information för att komma från en erfaren undersökande reporter. Det kommer ruskigt nära inställningen till judar i den nazistiska propagandan i Tyskland, före och under andra världskriget: Tyskarna tvingades ta hand om den judiska egendomen, internera och senare döda judarna. Tyskarna försökte på allt sätt undvika det men judarna tvingade dem.
Faktafelen legio.
För att, för läsaren, underbygga denna minst sagt häpnadsväckande slutsats, att här finns en person som VILL vara inblandad i processer med myndigheter planterar Bresky en mängd grova faktafel i artikeln. Bland faktafelen kan nämnas att Bresky påstår att ”min far och min farfar också drev processer mot myndigheter”. Härmed får Bresky på ett försåtligt och manipulativt sätt både sagt, att det inte är myndigheterna som driver processer mot mig utan att det är jag som driver processer mot myndigheterna, men får även sagt, att mina förfäder också gjorde det.
Fakta om min far och min farfar är att ingen av dem drev några processer mot några myndigheter. De var inte heller utsatta för några. Tvärtom hade de goda eller mycket goda relationer till alla myndigheter. Det hade jag också. Det förändrades 1989, då Hans Rode (s) rättsvidrigt drog in bolagets koncession, på önskemål av en (s)-märkt kommunfullmäktigeordförande och med åberopande av deras politiska gemenskap, men då var min farfar avliden och min far mer eller mindre pensionär. Det förekom tidigare ett eller annat försök att komma över Ekfors, bland annat från lokala socialdemokratiska politiker som använde Ekfors som hävstång i karriären men det skedde utan myndigheters hjälp. Men Tomas Bresky kanske inte gör skillnad på myndigheter och nationalsocialdemokratiska partiorgan?
Allt förändrades med Palme.
Det var först med Olof Palmes maktinnehav som 1968-vänsterns av haschångor fördunklade omdömen och dito rättsmedvetande letade sig in i våra myndigheter och bara socialdemokrater fick jobb. Först då blev det opportunt, och vanligt, att låta ändamålen helga medlen och myndigheterna började jaga i flock, eller drev, i vilka alla rättrogna förväntades delta.
Hatisk mot rättsapparaten?
Bresky påstår vidare att jag är hatisk mot rättsapparaten. Verkliga förhållanden är att jag är en av rättsapparatens främsta försvarare men att jag med emfas kritiserar den korrumpering av rättsväsendet som kraftigt förvärrades efter Palmes tillträde och faktiskt har accelererat efter hans död. Det beror på att jag vet att maktfullkomlighet och rättsröta leder till att Djungelns Lag råder. Vårt rättsväsende är till för att förhindra detta. Misslyckas vi blir alla rättslösa utom den politiska nomenklaturan och ett antal mutkolvar bland deras ”motståndare”.
Undergivenhet mot korruption innebär inte att försvara rättsväsendet. Det är istället att gå den organiserade brottsligheten till mötes.
Media med fokus på ofarligt strunt.
Även i övrigt är Breskys artikel ur journalistisk synvinkel ganska undermålig. Det ”tog fart på allvar” i och med vägbelysningsbråket skriver Bresky utan några djupare reflektioner. Häri döljer sig tyvärr det faktum att de omfattande rättsövergreppen mot mig och mina företag inte tilldrog sig svenska medias intresse. Sådant vågar man inte ta i - undersökande journalister lika väl som andra journalister. Men vägbelysningen tilldrog sig journalisters intresse. Den var man barnsligt intresserad av. Det var nästan lika viktigt som att följa, och till svenska folket förmedla, en andmammas vandring med sin familj, från TV-huset till stranden. Som om det inte fanns större problem i landet att behandla i rikstäckande nyhetssändningar.
Bresky offer för egen självupptagenhet?
Det är ett märkligt personporträtt Bresky tecknar. Jag höll honom på halster i timmar, säger han. Medan verkliga förhållanden är, att han inte kunde tala om när han skulle komma, därför att han besökte andra på vägen och inte kunde bedöma tidsåtgången. Men Tomas, Du fick ändå inte vänta i timmar som Du skriver. Varför påstår Du det? Upplevde Du det som timmar när Du fick vänta en stund? Blev Du så kränkt av det? Förstod Du inte att jag också har ett liv att leva? Hade Du förväntat Dig att jag skulle stå i givakt och vänta när Du behagade anlända för att lysa upp min tillvaro med Din närvaro?
Tomas Bresky skriver böcker om historiska ämnen, för vilkas tillkomst och kvalitet efterforskning av, och korrekt redovisning av, källor och faktauppgifter är av avgörande betydelse. Nonchalant, eller selektiv, hantering av fakta i böcker om historiska ämnen tangerar lätt, och kan överskrida, gränsen för när de istället innebär historieförvanskning. Mina på detta sätt förvärvade insikter om Breskys sätt att hantera fakta gör mig mycket tveksam till hur man bör förhålla sig till Breskys produktion av sådana böcker. Fakta tycks vara synnerligen elastiska och skygglappar lika viktigt som någonsin skrivmaskiner eller datorer.
Blandar bort korten.
Tomas Bresky har läst sin politiska katekes. Han vet att människor som opponerar sig mot korruption och maktmissbruk och vill ha förändring av den rådande ordningen snart sagt alltid av maktmissbrukarna, i förklenande avsikt, kallas rättshaverister eller som Bresky uttrycker det don Quijote. Men sedan blandar Bresky bort korten när han skriver ”det finns få om några exempel i historien där en don Quijote lyckats besegra andra fiender än möjligen en väderkvarn”.
Jag vill nog påstå att det istället är så här:
Korruption och maktmissbruk är inget nytt för människan. Tvärtom leder de flesta, kanske alla, långvariga maktinnehav till korruption och maktmissbruk. Och absolut makt leder till absolut korruption. Det försvinner inte av sig självt utan det blir värre och värre. Samhället blir så småningom självförstörande. Allt fler ska vara med och dela på allt större förmåner. Samhället övergår så småningom till att roffa åt sig tillgångar av befolkningen. Detta förfall fortgår tills medborgarna välter systemet över ända. Det finns ett otal sådana exempel i historien – även i vår egen historia. Det Bresky borde ha sagt, så att det hade blivit rätt, är:
”De finns få, om några, exempel i historien,
där människor som velat förändring
och som rest sig mot korruption och maktmissbruk
inte har kallats för rättshaverister och don Quijote av de korrumperade,
i inledningen av kampen”.
De brukar som regel kallas något annat i slutet av kampen och det gäller också för de då avsatta maktmissbrukarna.
Fler media men mindre pluralism.
Trots att vi redan har flera media som anpassar sitt innehåll till den politiska makten för att komma i åtnjutande av skattemedel och bland annat statliga organisationers annonsbudgetar tycks den lite lustiga konsekvensen av toppmotets tillkomst inte ha blivit ökad pluralism utan ännu mer likriktad propaganda.
I Östeuropa hade man länge två sätt att förmedla nyheter. Det var etablerade media som ingen trodde på eftersom de bara var fulla av maktens propaganda. Och sedan var det mun-mot-mun-metoden genom vilken riktiga nyheter förmedlades medborgarna emellan. Även hos oss håller många etablerade media på att förlora sin trovärdighet genom att allt för tydligt vara den korrumperade maktens semafor. I vår tid har mun-mot-mun-metoden ersatts av internet. Det försöker nu två gamla politruker, Lars Lindberg och Tomas Bresky, tränga sig in i och infiltrera, finansierad av nomenklaturan. Men med grova faktafel och tendentiösa artiklar kan det bli svårt att få andra läsare än Kent Ögren och några chefstjänstemän – men det kanske räcker för Era ambitioner? Det blir dock inte lika lätt att gömma sig i den lilla organisationen, som det varit bakom SVT:s och NSD:s många duktiga medarbetare.
Toppmotet kanske inte är något bra namn? Vad sägs om Kentmotet?
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)