En lektion i demokrati

I lördags klev Kung Göran ned från tronen i det NationalSocialdemokratiska partiet. Med illa dold förtjusning såg han sig efterträdas av ”Göran Perssons hämnd” eller Mona
S(t)ahlin som hon också kallas. Svenska folket fick i vanlig ordning en lektion i toppstyrd partidiktatur när den är som bäst. En lektion i hur den styrande klicken i ett politiskt parti väljer sig själv till makten och samtidigt får folket att tro att det är de som valt.

I söndags fick alla svenskar en lektion i riktig demokrati. Då var det val i Finland.

Medan vi i Sverige 800 år efter Magna Charta ägnar oss åt en skendemokratisk parodi, eller närmast en satir på demokrati, ägnar sig finnarna åt riktig demokrati.

I Sverige går vi till val vart fjärde år. I Sverige fastställer partibossarna listorna med bossarna överst och folket får den något tvivelaktiga äran att gå till valurnorna och konfirmera det som pamparna redan enats om. På sin höjd kan vi sätta ett fullständigt betydelselöst kryss vid en kandidats namn.

Även i Finland går man till val vart fjärde år men till skillnad från i Sverige likställs alla finska riksdagskandidater. Regeringsledamöterna får kliva ned till samma led som de som kandiderar till riksdagen för första gången, för att där inhämta väljarnas dom. När det finska folket går till val, får varje finne själv skriva ett nummer på sin röstsedel och med det numret utöva den yttersta formen av direkt demokrati nämligen personval. Det existerar inga av partierna fastställda listor utan antalet av folket erhållna röster avgör den inbördes rangordningen och således vem som kommer in i riksdagen.

I vanlig ordning var det ett antal toppolitiker som inte fann nåd hos de finska väljarna och följaktligen inte heller valdes om till den finska riksdagen. I årets finska val gav väljarna bland annat respass åt Justitieminister Leena Luhtanen (SDP) efter en mindre skandal innefattande svart avlönat valarbete. I Sverige skulle på sin höjd ministern tvingats be om ursäkt och folket skulle inte ha haft möjlighet att välja bort politikern i fråga. När hörde vi någonsin talas om en svensk regeringsledamot som valdes bort av folket?

Personvalet håller effektivt borta maffiafasonerna från den finska politiken. Det finns inte en finsk politiker som inte är ödmjuk inför valdagen och folkets dom och omvänt gäller tyvärr att inte finns någon svensk toppolitiker som behöver vara ödmjuk. Möjligen kan en svensk toppolitiker mobilisera ett klädsamt intresse för hur det går för partiet i det stora hela.

I Finland skulle en Mona S(t)ahlin inte kunnat väljas till ordförande i ett av de största partierna för i Finland skulle inte en Mona S(t)ahlin ha valts in i riksdagen, åtminstone inte mer än en gång eller åtminstone inte sedan hennes bristande känsla för rättvisa blivit känd bland väljarna.

I Sverige går det bra genom det system som sossebossarna byggt upp för att välja om sig själva och som inte i tillräcklig grad stör bossarna i de andra partierna.

På något sätt ligger det ändå en gudomlig rättvisa i detta. Ett NationalSocialdemokratiskt parti som befinner sig i fritt fall, från vilket det sker strömhopp av populister och överlevare, ett parti som har en medelålder på 61 år bland sina medlemmar, som har mindre än 4.200 medlemmar i sitt ungdomsförbund, av vilka en del medlemmar i ungdomsförbundet är över 70 år gamla, har numera den partiledare som de gjort sig värdiga. En partiledare som är gårdagens partiledare, med gårdagens lösningar på gårdagens problem och som har gårdagens visioner och presenterar dem för gårdagens väljare.

I 1930-talets Sverige var hela nomenklaturan tyskvänlig. Många var nazister eller sade sig åtminstone vara det. De som sade sig inte vara vare sig tyskvänliga eller nazister blev trakasserade eller till och med internerade av de övriga. Efter 1942 och Stalingrad gick det knappt att hitta en nazist i Sverige eller ens någon som hade varit det.

Före år 2007 var det helt nödvändigt att vara NationalSocialdemokrat för att kunna göra karriär i Sverige. Nu avvecklar partiet sig självt i en accelererande takt. Redan om något år kommer en sammankomst av NationalSocialdemokrater att se ut som en kommunistisk demonstration i det postsovjetiska Ryssland, det vill säga som en handfull plakatviftande gaphalsar på rymmen från ålderdomshemmet.

Göran Persson har fått sin hämnd!