Nutidens Chamberlain och Daladier i färd med att ödelägga Europa

U.
Andra Världskriget föregicks av att välvilliga men fega och ryggradslösa europeiska politiker under 1930-talet gick Hitler till mötes på punkt efter punkt, utan att någon gång sätta ned foten.

Under åren 1935 - 1938 utspelade sig bland annat följande:

Allmän värnplikt infördes i Tyskland - i strid med villkoren i Versaillesfreden.
Flottan och flyget rustades upp.
Det demilitariserade Rhenlandet ockuperades - eller besattes.
Tyskland lämnade Nationernas Förbund.
Österrike anslöts till Tyskland.
Det Tjeckoslovakiska Sudetlandet likaså.
Resten av Tjeckoslovakien besattes.

Det kallades eftergiftspolitik. För alltid i historieböckerna inskrivet är Neville Chamberlains viftande med ett papper efter hemkomsten från München-konferensen vid vilken han och Daladier skänkt bort Tjeckoslovakien. Som om ett avtal med Hitler var något att lita på.

Churchill kommenterade detta med:

”De valde mellan krig och vanära. De valde vanära och de kommer att få krig.”

Först efter att Hitler även tagit Polen svarade Storbritannien och Frankrike med en krigsförklaring vilken sedan resulterade i ett nästan treårigt låtsaskrig. Det kan argumenteras för att det blev ett nästan femårigt låtsaskrig. Om inte ryssarna hade satt fart mot Berlin skulle kanske de allierade ännu samla sina krafter i Storbritannien.

Politiken såg annorlunda ut då. Det gick att veta vem som gjorde vad och ställa politiker som klantade till det till svars. Idag gömmer sig alla oduglingar i en diffus och anonym köckenmödding. Det går inte att veta vem som har gjort vad utan alla gömmer sig i ett anonymt kollektiv. Icke desto mindre är det Chamberlains appeacementpolitik som råder nu i umgänget med Erdogan, som av allt att döma aspirerar på att bli vår tids Hitler.

Precis som Hitler och hans kumpaner genomskådade Neville Chamberlain och Édouard Daladier har Erdogan genomskådat dagens ryggradslösa självsmekare till europeiska politiker. Nyckeln den här gången är inte krigströtthet som under 1930-talet utan fega och egoistiska politikers ovilja att föra den migrationspolitik som tiden kräver, på grund av risken för att bli undanskuffade från köttgrytorna.

Den här gången är det Arabiska, Afrikanska och Asiatiska migranter som Europas politiker inte vågar ta i. Erdogan erbjuder sig att stoppa dessa under förutsättning att de istället byts ut mot turkar med fri rörlighet. Det sägs inte rakt ut men i kölvattnet på fri rörlighet inom Europa för turkar följer naturligtvis fri rörlighet för Erdogans religiöst fanatiska Gestapoliknande milis. Frågan är om Europa har någonting att vinna på att gentemot Erdogan göra samma misstag som Chamberlain och Daladier gjorde mot Hitler?

Ändå är det nog minst 50% chans att Erdogan får igenom sina krav, sedan när det lugnat ned sig och de Europeiska politiska krypen tror att det passerar obemärkt och utan att någon av dem kan pekas ut som ansvarig.

Vilken, eller vilken grupp av, Europeiska politiker kommer från Ankara och viftar med ett avtal med Erdogan som löser migrationsproblemet, eller flyktingproblemet som man föredrar att kalla det - trots att flykten sträcker sig över halva klotet?

Falun måndagen den 1 augusti 2016
Mikael Styrman
.