.
Härom dagen googlade jag på ”Ancient Apocalypse” för att finna ut vilken dag Netflix avsåg släppa fortsättningen av Graham Hancock’s serie. Till min förvåning var första svaret som tittade fram en liten recension av första säsongen av Hancocks serie skriven av Dick Harrison i SvD. Han publicerar ju emellanåt lättviktiga små krönikor med lite historisk touch i tidningen.
Jag har uppfattat honom som en sympatisk, och som jag trodde, saklig person. Men recensionen var inte bara omdömeslös - den var helt vedervärdig och tog all heder och ära av Hancock. Harrison inledde med att jämföra Hancocks verk med Adolf Hitlers. Föga värdigt en vetenskapsman.
Man undrar verkligen vad det är för drivkrafter som föranleder Harrison att skriva så fult om Hancock? Är det professionellt revirpinkande som föranleder sådan ilska? Irritation över att en journalist ägnar sig åt arkeologi och arkeologiska spekulationer och teorier? Kanske är det kollegialt flockbeteende? Det är ju ingen hemlighet att det inom vissa vetenskaper kan vara svårt att hitta personer som vågar utmana rådande dogmer och auktoriteter på grund av risken för att bli motarbetad och trakasserad. Att de farhågorna inte är obefogade är ju faktiskt Harrison med sin skamlösa recension ett levande bevis för.
Jag tycker att det är vågat av Hancock att ifrågasätta rådande arkeologiska ”sanningar” och väl värt att uppmuntra. Det är just sådant beteende som för vetenskapen framåt. Hancock gör ju inte heller någon hemlighet av att han på många ställen inte bara ifrågasätter utan även spekulerar och kastar fram idéer. Mycket av det han gjorde i första säsongens avsnitt var utmärkt, kanske till och med banbrytande i vissa stunder.
Uppenbarligen är många av arkeologins ståndpunkter så dåligt grundade att de inte tål att ifrågasättas.
Den amerikanske filmregissören Oliver Stone uttalade i sin egen serie ”The Untold History of The United States” att ”History is a pack of lies agreed upon”. Det är lite sorgligt att Dick Harrison närmast bekräftar Stones analys genom sin anmärkningsvärda mobbning av Hancock.
Tankarna går osökt till Galileo Galilei som 1633 ställdes inför inkvisitionen efter att han året innan i sin skrift ”Dialog om de två världssystemen” ifrågasatt den då rådande offentliga lögnen att Jorden utgjorde universums centrum. Galilei dömdes för detta till husarrest under resten av sitt liv.
Åsiktsförtryck, mobbning och kollegialt flockbeteende för inte vetenskapen framåt. Om det här verkligen är det bästa Harrison kan åstadkomma på området, är det nog bra om han återgår till att översätta, klippa, klistra och planka utländska vetenskapsskribenters arbete, för publicering i Svenska Dagbladet i krönikeform, och framgent avhåller sig från direkta trakasserier mot personer som vågar ifrågasätta uppenbara dumheter - hur etablerade dumheterna än är i den arkeologiska flocken.
Falun fredagen den 18 oktober 2024
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar