Rättshaverist eller egensinnig företagare?

I rapporteringen från tisdagens förhandling i fastighetsdomstolen i Luleå om eventuell tvångsinlösen av Ekfors elnät var det inte helt lätt att känna igen sig för den som deltagit i förhandlingen.


Selektiv rapportering

I referaten har nämligen konsekvent uteslutits all den förhållandevis omfattande argumentation som förekom och som berörde brister i Energimyndighetens (EMI) handläggning av Ekfors koncession. Den förda politikens betydelse för EMI:s under långa tider osakliga handläggning och som ju faktiskt bitvis åtminstone gränsar till någon form av statsterrorism släpps inte fram i media.


Konfiskation kamouflerad till myndighetsutövning

Inte ens en sådan väsentlig information förmedlas som att två försök att tvångsförvalta Ekfors nät för att åtgärda påstådda brister omintetgjordes därför att EMI intervenerade i tvångsförvaltarens arbete synbarligen i tron att det var EMI som var utsedd till tvångsförvaltare, vilket ju inte var fallet. EMI ville använda tvångsförvaltningen – inte till att åtgärda några brister, utan till att överta, med andra ord konfiskera, hela företaget.


Allmänheten vilseleds

Norrbottens-Kuriren snuddar på problemet genom att nämna frågeställningen i rubriken ovan, med tillägget att man i landet funderar på vilketdera som är fallet – rättshaverist eller egensinnig företagare? Ur journalistisk synvinkel är frågeställningen extra intressant därför att allmänheten naturligtvis till stor del bildar sin uppfattning på grundval av den rapportering som sker i media. När media åläggs censur eller ålägger sig självcensur får naturligtvis allmänhetens uppfattning slagsida – föga förvånande eftersom det är själva avsikten med censuren. Så blir följden oavsett om anledningen är medveten censur eller en självpåtagen strömlinjeformning som det heter på finsvenska eller feghet som vi säger på vanlig bondsvenska.


Utvecklingen får censuren att krackelera

Vanligtvis i sådana här fall – när en korrumperad statsapparat och en enveten medborgare drabbar samman – behöver man inte sätta något frågetecken efter texten i rubriken därför att då ”vet” allmänheten att det handlar om en rättshaverist. Det beror på att i vanliga fall har allmänheten endast tillgång till den mediala bilden och saknar kompletterande information eller en motbild. Just i det här fallet har ”journalisten allmänheten” kunnat ta del av och sprida budskapet från skyltarna på vår kontorsvägg och våra fordon. Dessa har, trots en omfattande medial bevakning av Norrbottensmedia, i huvudsak inte orkat in på riksnivå, närmare Moskva, förlåt Stockholm. Istället har de dokumenterats och spritts med hundratals mobiltelefoner och digitalkameror samt, får man förmoda, spridits vidare bland allmänheten med mobiltelefoner, Internet m.m. Den påtagliga censuren, eller troligare självcensuren, bland svensk media, i kombination med den tekniska utvecklingen, har således gett oss en nyhetsförmedling inte olik den som växte fram i Polen, Tjeckoslovakien, Östtyskland med flera länder före järnridåns fall; vi har fått en officiell bild som presenteras via press, radio och tv samt en ocensurerad bild som sprids mellan medborgarna direkt. Det är svårt att låta bli att le när man tänker tillbaka på att det bara gått några år sedan Nationalsocialdemokraterna på allvar var inne på att förbjuda parabolantenner.