.
Det är säkert jobbigt att vara redaktör på en svensk tidning. Tänk att gå där hela tiden som en strykrädd hund och fundera på vad som inte får sägas. Och samtidigt måste man låtsas inför folket att makthavarna är rädda för det censurerade ordets makt.
Det har blivit i Sverige som det var i Östeuropa före murens fall. Egentligen har väl svenska media alltid haft mycket gemensamt med sina östeuropeiska bröder, numera med deras arv. Men det har blivit tydligare nu.
Jag kanske är en dålig tidningsläsare numera, upptagen som jag allt som oftast är av skadeverkningarna av det svenska rättsväsendets förfall och sammanbrott. Men jag hade i alla fall inte noterat att det var någon sorts kravaller på Gotland, föranlett av ordningsmaktens, måhända av klantiga lagstiftare påtvingade, taffliga sätt att hantera gruppvåldtäkten mot den rörelsehindrade kvinnan. Och när jag observerade det var det för att det i media framskymtade missnöje bland allmänheten över att ”alla” poliser var på Gotland. Det rapporterades som en ”polisinsats”. Det blir ju ganska komiskt när steg 1 i händelsekedjan är onämnbar och man istället får läsa om steg 2 och sedan måste försöka lista ut vad steg 1 är, som ju då officiellt inte förekommer eller förekommit. Det lämnar fältet fritt för ryktesspridning och spekulationer. Ungefär som ett havererat rättsväsende och en dito ordningsmakt överlåter våldsmonopolet åt ligor, gäng och gatans parlament.
Ännu märkligare blir det när man piskar fram en ”motdemonstration” bland de trogna och ska rapportera om den, samtidigt som man ska tiga om vad som föranleder den.
Statens företrädare fortsätter att lalla om att staten har våldsmonopolet. Men som jag som hastigast såg någon skribent framhålla: våldsmonopolet tillhör den som upprätthåller det. Den nuvarande ordningen, eller avsaknaden av ordning, som innebär att en snart sagt oduglig politruk och fårskalle leder polisen genom verklighetsflykt är djupt olycklig. I förlängningen framskymtar en tillvaro som innebär att vi själva måste ta ansvar för vår säkerhet och bland annat värja oss mot inte bara gatubrottslingar utan även kriminella politiker som Sven-Erik Bucht, Anders Sundström och Mona Sahlin. Det blir så att staten drar sig undan och överlåter åt oss att försvara oss och våra närmaste och våra tillgångar själva. Sedan, när vi gjort det, kommer statens nio-till-fem-jobbare och låser in oss efter mångårigt papperströskande. Det innebär att polisen, rättsväsendet, ja hela staten kommer att ha mer gemensamt med brottslingarna, inte bara de offentliganställda och straffriförklarade kleptomanerna, än de har med befolkningen. Det är, om det har undgått någon, ingen idealisk situation när inte bara araber, afrikaner och asiater, utan även svenskarna börjar kasta handgranater mot polisen.
Riksnarren bör snarast sparka jubelidioten som låtsas vara rikspolischef och se till att få lite ordning i landet. Han är ingen Palme och han blir ingen Palme. Han ska komma hem och sköta jobbet, eller åtminstone försöka.
Falun måndagen den 17 oktober 2016
Mikael Styrman
.
måndag 17 oktober 2016
Emancipationen blomstrar
.
Det skulle också kunna uttryckas ”indoktrineringen blomstrar” i svenska media.
Förr när det skulle spelas, eller hade spelats, fotboll sades det särskilt om det gällde damfotboll. Ja lite tidigare rapporterades det inte alls. Men det kan förstås ha att göra med att damfotboll inte varit vare sig stor eller pågått länge. På motsvarande sätt nämndes det om juniorer avsågs. Men om inget tillägg gjordes var det underförstått att det gällde herrar seniorer. Inte alldeles rättvist, det medges.
Nu har, som vanligt i det offentliga och i media, pendeln slagit över åt andra hållet. Nu säger media ingenting om vad som gäller. Bara att det har spelats fotboll - punkt. Man får försöka gissa resten. Det är ungefär som med invandrarbrottsligheten. Man får sitta där hemma och undra vad fan det har tagit åt svenskarna som har börjat bränna bilar, mörda folk på restauranger med maskingevär, kasta handgranater mot polisbilar och gruppvåldta kvinnor. Men ”fittstimmet” som kontrollerar den offentliga debatten säger att allt är som vanligt. ”Sådär har svenska män alltid gjort”.
Inte är väl det heller bra. Nog kan jag också titta på damfotboll. Men långt ifrån alltid når den upp till den manliga fotbollens nivåer. Däremot är det internationella motståndet svagare inom den kvinnliga fotbollen så Sverige klarar sig bättre internationellt. Men det beror som sagt nog mest på att motståndet är svagare på grund av att emancipation gått så mycket längre i Sverige, där Gudrun Schyman-typerna bestämmer det mesta. Och efter hand som emancipationen rasar vidare åker svenska kvinnor utomlands för att träffa ”riktiga män” istället för de där ”käringarna” som finns i Sverige.
Förre LO-ordföranden Stig Malm fick ordentligt på pälsen en gång i tiden när han ganska föraktfullt, men enligt etablerad fackföreningsjargong, kallade partiets kvinnor för ”fittstimmet”. Man kan så här i backspegeln, i emancipationens dagar, undra hur det hade gått för Stig Malm om han istället hade kallat dem för ”kukstimmet”? Förmodligen hade det gått bättre…
Men jag vill i alla fall veta om det spelas manlig eller kvinnlig fotboll. Jag vill inte indoktrineras att tro att de är likvärdiga och jag vill inte hålla på och gissa heller. Det leder bara till att jag slutar titta på fotboll. Det vore för övrigt kanske det bästa. Fotbollen tycks ju numera mest vara en anledning att samlas för att slåss på gator, torg och läktare.
Falun måndagen den 17 oktober 2016
Mikael Styrman
.
Det skulle också kunna uttryckas ”indoktrineringen blomstrar” i svenska media.
Förr när det skulle spelas, eller hade spelats, fotboll sades det särskilt om det gällde damfotboll. Ja lite tidigare rapporterades det inte alls. Men det kan förstås ha att göra med att damfotboll inte varit vare sig stor eller pågått länge. På motsvarande sätt nämndes det om juniorer avsågs. Men om inget tillägg gjordes var det underförstått att det gällde herrar seniorer. Inte alldeles rättvist, det medges.
Nu har, som vanligt i det offentliga och i media, pendeln slagit över åt andra hållet. Nu säger media ingenting om vad som gäller. Bara att det har spelats fotboll - punkt. Man får försöka gissa resten. Det är ungefär som med invandrarbrottsligheten. Man får sitta där hemma och undra vad fan det har tagit åt svenskarna som har börjat bränna bilar, mörda folk på restauranger med maskingevär, kasta handgranater mot polisbilar och gruppvåldta kvinnor. Men ”fittstimmet” som kontrollerar den offentliga debatten säger att allt är som vanligt. ”Sådär har svenska män alltid gjort”.
Inte är väl det heller bra. Nog kan jag också titta på damfotboll. Men långt ifrån alltid når den upp till den manliga fotbollens nivåer. Däremot är det internationella motståndet svagare inom den kvinnliga fotbollen så Sverige klarar sig bättre internationellt. Men det beror som sagt nog mest på att motståndet är svagare på grund av att emancipation gått så mycket längre i Sverige, där Gudrun Schyman-typerna bestämmer det mesta. Och efter hand som emancipationen rasar vidare åker svenska kvinnor utomlands för att träffa ”riktiga män” istället för de där ”käringarna” som finns i Sverige.
Förre LO-ordföranden Stig Malm fick ordentligt på pälsen en gång i tiden när han ganska föraktfullt, men enligt etablerad fackföreningsjargong, kallade partiets kvinnor för ”fittstimmet”. Man kan så här i backspegeln, i emancipationens dagar, undra hur det hade gått för Stig Malm om han istället hade kallat dem för ”kukstimmet”? Förmodligen hade det gått bättre…
Men jag vill i alla fall veta om det spelas manlig eller kvinnlig fotboll. Jag vill inte indoktrineras att tro att de är likvärdiga och jag vill inte hålla på och gissa heller. Det leder bara till att jag slutar titta på fotboll. Det vore för övrigt kanske det bästa. Fotbollen tycks ju numera mest vara en anledning att samlas för att slåss på gator, torg och läktare.
Falun måndagen den 17 oktober 2016
Mikael Styrman
.
Skidpaniken sprider sig
.
I den svenska, för att inte säga västeuropeiska, och för all del i all USA-kontrollerad media, upplyses och påminns vi, med rätt eller orätt, om att Ryssland har en statligt dirigerad dopingcirkus. Men vad ska vi då säga om alla dessa ”astmasjuka” norska skidbroilers?
Norrmännen knaprar astmamedicin som vore deras träningsläger förlagt till ett sanatorium. Nyss har den manliga norska skidåkaren Martin Johnsrud Sundby stängts av för doping. Han fick två månaders avstängning som han påpassligt nog fick avtjäna sommartid. Vad tyder det på om inte en statskontrollerad dopingorganisation?
Nu har den kvinnliga skidbroilern Therese Johaug torskat för doping. Visserligen påstås det att läkaren ska ha köpt och utan att tveka gett henne av ett preparat vilket var försett med tydlig ”Doping”-märkning. Det bär inte precis sanningens prägel…
Johaug gråter floder, som det kan förväntas när ett förmöget liv och en plats i solen står i utsikt att förbytas i ett jobb i kvarterets snabbköpskassa. Och Maarit Björgen instämmer i gråtandet och flaggar för att sluta helt. Vadan denna panik? Är det insikten om att man knaprat samma läkemedel som får Björgen att flagga för att hellre fly än illa fäkta?
När nu den andra norska elitåkaren på kort tid torskar för doping finns det anledning att ställa frågan: hur gick det med övriga norska åkares prover när de alla avkrävdes att lämna prover, föranlett av att två norska elitåkare på kort tid lämnat positiva prover? För de avkrävdes väl alla att lämna prover, eller?
Nu ska Johaug tröstas för att förbundet ”svikit” henne. För skens skull måste hon kanske ändå straffas. Blir det strängare än för Sundby kanske norska befattningshavare kan göra likadant som muslimska makthavare gör när piskstraff döms ut. Straffet får avtjänas i etapper. Då kan Johaug stängas av två eller tre somrar i rad. Då kan ingen tveka i fråga om huruvida norrmännen verkligen gör sitt bästa för att komma till rätta med dopingen. Eller hur?
Och för att riktigt markera hur allvarligt man ser på dopingfrågan kan norska befattningshavare höja tonen mot Ryssland. Kanske är det dags för ett nytt USA-producerat dopingavslöjande om Ryssland, så att vi alla lyckas behålla fokus?
Falun måndagen den 17 oktober 2016
Mikael Styrman
.
I den svenska, för att inte säga västeuropeiska, och för all del i all USA-kontrollerad media, upplyses och påminns vi, med rätt eller orätt, om att Ryssland har en statligt dirigerad dopingcirkus. Men vad ska vi då säga om alla dessa ”astmasjuka” norska skidbroilers?
Norrmännen knaprar astmamedicin som vore deras träningsläger förlagt till ett sanatorium. Nyss har den manliga norska skidåkaren Martin Johnsrud Sundby stängts av för doping. Han fick två månaders avstängning som han påpassligt nog fick avtjäna sommartid. Vad tyder det på om inte en statskontrollerad dopingorganisation?
Nu har den kvinnliga skidbroilern Therese Johaug torskat för doping. Visserligen påstås det att läkaren ska ha köpt och utan att tveka gett henne av ett preparat vilket var försett med tydlig ”Doping”-märkning. Det bär inte precis sanningens prägel…
Johaug gråter floder, som det kan förväntas när ett förmöget liv och en plats i solen står i utsikt att förbytas i ett jobb i kvarterets snabbköpskassa. Och Maarit Björgen instämmer i gråtandet och flaggar för att sluta helt. Vadan denna panik? Är det insikten om att man knaprat samma läkemedel som får Björgen att flagga för att hellre fly än illa fäkta?
När nu den andra norska elitåkaren på kort tid torskar för doping finns det anledning att ställa frågan: hur gick det med övriga norska åkares prover när de alla avkrävdes att lämna prover, föranlett av att två norska elitåkare på kort tid lämnat positiva prover? För de avkrävdes väl alla att lämna prover, eller?
Nu ska Johaug tröstas för att förbundet ”svikit” henne. För skens skull måste hon kanske ändå straffas. Blir det strängare än för Sundby kanske norska befattningshavare kan göra likadant som muslimska makthavare gör när piskstraff döms ut. Straffet får avtjänas i etapper. Då kan Johaug stängas av två eller tre somrar i rad. Då kan ingen tveka i fråga om huruvida norrmännen verkligen gör sitt bästa för att komma till rätta med dopingen. Eller hur?
Och för att riktigt markera hur allvarligt man ser på dopingfrågan kan norska befattningshavare höja tonen mot Ryssland. Kanske är det dags för ett nytt USA-producerat dopingavslöjande om Ryssland, så att vi alla lyckas behålla fokus?
Falun måndagen den 17 oktober 2016
Mikael Styrman
.
Kulturetablissemanget håller andan
.
Nobelpriset för särskilt märkvärdig litteratur har tilldelats Bob Dylan. En förvånad omvärld, åtminstone i Sverige, undrar vad nobelkommittén håller på med. Dylan är väl musiker, songwriter och trubadur? Alls inte menar Per Wästberg som företrädande Nobelkommittén talade om för oss via TV att Dylan minsann är författare. För att riktigt visa hur väl underbyggt beslutet är att tilldela Dylan priset, fyller Wästberg på med att om man läser Dylans texter från 1960-talet framlänges och baklänges, utan musik, finner man att de innehåller sådan nyskapande och högstående litteratur att Dylan nu bör tilldelas Nobelpriset år 2016. Detta påstås då Akademiens ledamöter ha ägnat sig åt istället för att läsa nutida litteratur.
Från Dylans håll är det alltjämt tyst. Ingen verkar veta varför? Kan det vara för att Dylan - innan han uttalar sig - vill få klart för sig om han är utsatt för någon sorts ”practical joke" - i kolossalformat på grund av dess stora offentlighet?
Oavsett vad Dylan så småningom kommer fram till tycks Akademien ha lyckats med det vanliga konststycket, att utse sig själva som pristagare, och lyfta fram sin egen utomordentliga särart, genom att utse en nobelpristagare vilket val framstår som obegripligt för alla andra. Osökt går tankarna till HC Andersens klassiska saga ”Kejsarens nya kläder”. Den som i sagan inte ser de obefintliga kläderna är hopplöst korkad och obegåvad samt helt inkompetent för sitt ämbete. Kanske har nu Akademien lyckats så väl med sitt självförhärligande att kung Carl Gustaf bör utnämna Akademien och dess medlemmar även till Kungliga Hovskräddare.
Vid de inte särskilt sällan inträffande tillfällena när man utser amerikanska pristagare, kan Akademien lämpligen kalla sig för Kunglig Syjunta. Kanske ett lämpligt valspråk då kunde vara ”För friheten - i tiden”?
Falun måndagen den 17 oktober 2016
Mikael Styrman
.
Nobelpriset för särskilt märkvärdig litteratur har tilldelats Bob Dylan. En förvånad omvärld, åtminstone i Sverige, undrar vad nobelkommittén håller på med. Dylan är väl musiker, songwriter och trubadur? Alls inte menar Per Wästberg som företrädande Nobelkommittén talade om för oss via TV att Dylan minsann är författare. För att riktigt visa hur väl underbyggt beslutet är att tilldela Dylan priset, fyller Wästberg på med att om man läser Dylans texter från 1960-talet framlänges och baklänges, utan musik, finner man att de innehåller sådan nyskapande och högstående litteratur att Dylan nu bör tilldelas Nobelpriset år 2016. Detta påstås då Akademiens ledamöter ha ägnat sig åt istället för att läsa nutida litteratur.
Från Dylans håll är det alltjämt tyst. Ingen verkar veta varför? Kan det vara för att Dylan - innan han uttalar sig - vill få klart för sig om han är utsatt för någon sorts ”practical joke" - i kolossalformat på grund av dess stora offentlighet?
Oavsett vad Dylan så småningom kommer fram till tycks Akademien ha lyckats med det vanliga konststycket, att utse sig själva som pristagare, och lyfta fram sin egen utomordentliga särart, genom att utse en nobelpristagare vilket val framstår som obegripligt för alla andra. Osökt går tankarna till HC Andersens klassiska saga ”Kejsarens nya kläder”. Den som i sagan inte ser de obefintliga kläderna är hopplöst korkad och obegåvad samt helt inkompetent för sitt ämbete. Kanske har nu Akademien lyckats så väl med sitt självförhärligande att kung Carl Gustaf bör utnämna Akademien och dess medlemmar även till Kungliga Hovskräddare.
Vid de inte särskilt sällan inträffande tillfällena när man utser amerikanska pristagare, kan Akademien lämpligen kalla sig för Kunglig Syjunta. Kanske ett lämpligt valspråk då kunde vara ”För friheten - i tiden”?
Falun måndagen den 17 oktober 2016
Mikael Styrman
.
fredag 14 oktober 2016
Dylan, Obama, Cheney och Nobel
.
Här har vi oroat oss över hur psykopaternas samvetslösa fiffel på och runt Karolinska ska påverka Nobelpriset. Efter att Norska Stortingets Nobelkommitté utsåg Barack Obama till fredspristagare. utan att han uträttat särskilt mycket annat än att hålla några valtal - som kanske var skrivna av någon annan - föreföll det finnas all anledning att oroa sig över att Karolinskas kaos skulle resultera i att Alfred Nobels minne skulle fortsätta att kraftigt devalveras, för att inte säga besudlas.
Vår oro för vad pajaserierna på Karolinska skulle åstadkomma verkar dock ha varit något enögd. Åtminstone hamnar den nu i skugga bakom det senaste hotet mot Nobel, som även det kommer inifrån organisationen. Jag syftar naturligtvis på att man utsåg Bob Dylan, som inte gjort något på 50 år, till nobelpristagare i litteratur. Det han gjorde för mer än 50 år sedan borde inte heller rendera honom något litteraturpris.
Spontant tänkte jag att det måste ha varit ett häftigt fylleslag på akademien som resulterade i att stofilerna trodde sig dela ut Polar Music Prize och inte Nobelpriset i litteratur. Minst lika häftigt som den brainstorming som fick Nobelledningen att komma fram till att det viktigaste att göra med Alfred Nobels kvarlämnade pengar var att bygga ett modernt tempel åt sig själva i Stockholms City.
Men så var det nog inte, vid närmare eftertanke. Troligare är väl att det är det klassiska USA-kryperiet som har slagit till igen. Det som innebär att Nobelpriset delas ut till amerikaner om de så vore hästar. I så fall har det gått ganska bra när man utsåg Dylan. Det kunde ha gått mycket värre. Det kunde ha delats mellan Barack Obama och Dick Cheney. Men än finns det hopp.
Nästan hela Mellanöstern och delar av Afrika och Asien står i lågor till följd av amerikanska maffians interventioner. Flyktingar och immigranter från dessa områden översvämmar länder som ligger 20-talet länder bort och vars stollar till politiker tror att det är deras sak att städa USA:s bakgård, med sina egna skattebetalares pengar. Och fortfarande har Dick Cheney inte fått det Norska Stortingets Fredspris till Alfred Nobels minne.
Skärpning Nobelkommittéerna!
Att det sedan finns akademiker som hänger sig åt mygel, väntjänster och gentjänster är inte precis ovanligt. Vi ser ibland spåren efter deras mygel med gemensamma tillgångar för att skapa egen vinning. Det kan handla om psykopater som anställs som struptransplantörer, isbrytare som lånas ut i utbyte mot gentjänster, nobelpris vilkas beslutsprocess påverkas otillbörligt eller som nu en musiker som får ett litteraturpris. Det är därför inte ägnat att förvåna att det finns professorer som förfäktat att Bob Dylan skulle få nobelpriset i litteratur. Man kan till och sträcka sig så långt att man säger att den dagen det inte finns myglare i den akademiska världen - då finns det anledning att vara verkligt orolig för vad som pågår.
Falun fredagen den 14 oktober 2016
Mikael Styrman
.
Här har vi oroat oss över hur psykopaternas samvetslösa fiffel på och runt Karolinska ska påverka Nobelpriset. Efter att Norska Stortingets Nobelkommitté utsåg Barack Obama till fredspristagare. utan att han uträttat särskilt mycket annat än att hålla några valtal - som kanske var skrivna av någon annan - föreföll det finnas all anledning att oroa sig över att Karolinskas kaos skulle resultera i att Alfred Nobels minne skulle fortsätta att kraftigt devalveras, för att inte säga besudlas.
Vår oro för vad pajaserierna på Karolinska skulle åstadkomma verkar dock ha varit något enögd. Åtminstone hamnar den nu i skugga bakom det senaste hotet mot Nobel, som även det kommer inifrån organisationen. Jag syftar naturligtvis på att man utsåg Bob Dylan, som inte gjort något på 50 år, till nobelpristagare i litteratur. Det han gjorde för mer än 50 år sedan borde inte heller rendera honom något litteraturpris.
Spontant tänkte jag att det måste ha varit ett häftigt fylleslag på akademien som resulterade i att stofilerna trodde sig dela ut Polar Music Prize och inte Nobelpriset i litteratur. Minst lika häftigt som den brainstorming som fick Nobelledningen att komma fram till att det viktigaste att göra med Alfred Nobels kvarlämnade pengar var att bygga ett modernt tempel åt sig själva i Stockholms City.
Men så var det nog inte, vid närmare eftertanke. Troligare är väl att det är det klassiska USA-kryperiet som har slagit till igen. Det som innebär att Nobelpriset delas ut till amerikaner om de så vore hästar. I så fall har det gått ganska bra när man utsåg Dylan. Det kunde ha gått mycket värre. Det kunde ha delats mellan Barack Obama och Dick Cheney. Men än finns det hopp.
Nästan hela Mellanöstern och delar av Afrika och Asien står i lågor till följd av amerikanska maffians interventioner. Flyktingar och immigranter från dessa områden översvämmar länder som ligger 20-talet länder bort och vars stollar till politiker tror att det är deras sak att städa USA:s bakgård, med sina egna skattebetalares pengar. Och fortfarande har Dick Cheney inte fått det Norska Stortingets Fredspris till Alfred Nobels minne.
Skärpning Nobelkommittéerna!
Att det sedan finns akademiker som hänger sig åt mygel, väntjänster och gentjänster är inte precis ovanligt. Vi ser ibland spåren efter deras mygel med gemensamma tillgångar för att skapa egen vinning. Det kan handla om psykopater som anställs som struptransplantörer, isbrytare som lånas ut i utbyte mot gentjänster, nobelpris vilkas beslutsprocess påverkas otillbörligt eller som nu en musiker som får ett litteraturpris. Det är därför inte ägnat att förvåna att det finns professorer som förfäktat att Bob Dylan skulle få nobelpriset i litteratur. Man kan till och sträcka sig så långt att man säger att den dagen det inte finns myglare i den akademiska världen - då finns det anledning att vara verkligt orolig för vad som pågår.
Falun fredagen den 14 oktober 2016
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)