Kulturetablissemanget håller andan

.
Nobelpriset för särskilt märkvärdig litteratur har tilldelats Bob Dylan. En förvånad omvärld, åtminstone i Sverige, undrar vad nobelkommittén håller på med. Dylan är väl musiker, songwriter och trubadur? Alls inte menar Per Wästberg som företrädande Nobelkommittén talade om för oss via TV att Dylan minsann är författare. För att riktigt visa hur väl underbyggt beslutet är att tilldela Dylan priset, fyller Wästberg på med att om man läser Dylans texter från 1960-talet framlänges och baklänges, utan musik, finner man att de innehåller sådan nyskapande och högstående litteratur att Dylan nu bör tilldelas Nobelpriset år 2016. Detta påstås då Akademiens ledamöter ha ägnat sig åt istället för att läsa nutida litteratur.

Från Dylans håll är det alltjämt tyst. Ingen verkar veta varför? Kan det vara för att Dylan - innan han uttalar sig - vill få klart för sig om han är utsatt för någon sorts ”practical joke" - i kolossalformat på grund av dess stora offentlighet?

Oavsett vad Dylan så småningom kommer fram till tycks Akademien ha lyckats med det vanliga konststycket, att utse sig själva som pristagare, och lyfta fram sin egen utomordentliga särart, genom att utse en nobelpristagare vilket val framstår som obegripligt för alla andra. Osökt går tankarna till HC Andersens klassiska saga ”Kejsarens nya kläder”. Den som i sagan inte ser de obefintliga kläderna är hopplöst korkad och obegåvad samt helt inkompetent för sitt ämbete. Kanske har nu Akademien lyckats så väl med sitt självförhärligande att kung Carl Gustaf bör utnämna Akademien och dess medlemmar även till Kungliga Hovskräddare.

Vid de inte särskilt sällan inträffande tillfällena när man utser amerikanska pristagare, kan Akademien lämpligen kalla sig för Kunglig Syjunta. Kanske ett lämpligt valspråk då kunde vara ”För friheten - i tiden”?

Falun måndagen den 17 oktober 2016
Mikael Styrman
.