.
Knappt har stormen rasat ut kring de läkare som i hemlighet spridit sin egen säd via sjukvården till mängder av barnlösa kvinnor. Ett av problemen med denna ”filantropiska” verksamhet visade sig vara att mängder av barn i geografiskt avgränsade ytor visat sig ha samma pappa utan att de kan veta om det. Som bäddat för genetiska skador hos avkomman med andra ord, särskilt som det även i nästa generation finns betydande risk för allt för nära släktband.
Eftersom uppgift om ”pappans” identitet vid insemination hemlighålls går det inte att skydda sig mot inavel.
Förr kunde man veta om, eller åtminstone minska risken för inavel, genom långt geografiskt avstånd. I den moderna tiden är inte längre metoden lika tillförlitlig. Människor reser, människor flyttar, över stora avstånd och i stort antal.
Det inträffade var utslag av egoism och hänsynslöshet, illa kamouflerat till omsorg och medmänsklighet.
Problemet med detta är att det kan ske, och forsätter att ske, utan risk, därför att tiden från nidingsdåd till uppdagande är så lång att när det uppdagas kan inget ansvar utkrävas. Det finns därför få eller inga återhållande krafter. Ännu större problem är förmodligen att ”brottet” inte uppenbart är uppmärksammat av lagstiftaren och straffbelagt. En ganska enig och dekadent bransch väljer att titta bort och tiga ihjäl sina skurkstreck istället för att göra något åt saken. Den anklagelsen träffar såväl sjukvården som juridiken och politiken. Ingen tar sitt etiska ansvar.
Nu blommar det upp en ny katastrof som samma dekadenta och hänsynslösa branscher åstadkommit. På grund av - som det får förstås - nonchalans och hänsynslöshet, har man spridit allvarliga sjukdomar via inseminering. I stor utsträckning sprids allvarliga såväl som obotliga sjukdomar med metoden. Donatorer som är bärare av anlag för allvarliga sjukdomar har nämligen godtagits som spermiedonatorer.
Människor som drabbas åsamkas onödigtvis ett livslångt lidande - kanske i flera generationer. Den skyldige däremot drabbas inte av något eller möjligen som mest av något symboliskt.
Straffet som de skyldiga riskerar måste stå i rimlig relation till den skada de orsakar och preskriptionstiden måste medge att ansvar för hänsynslöshet och vårdslöshet verkligen kan utkrävas.
För att komma åt detta missförhållande räcker inte det normalsvenska lallandet med oegentligheter i nomenklaturan. Det behövs sannolikt amerikanska straff i straffskalan. Preskriptionstid bör inte finnas alls och kretsen av personer och funktionärer som kan ställas till svars får inte avgränsas så att ansvarsutkrävande i praktiken bara blir en chimär.
Falun torsdagen den 11 december 2025
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar