.
Rättad 15/1-23.
Det här ryggradslösa självförnedrande kryperiet som den svenska regeringen ägnar sig åt gentemot Turkiets diktator Erdogan är absolut dödfött. Erdogan blir aldrig nöjd. Han kommer bara att flytta fram positionerna när han känner att den svenska regeringen är beredd att fnaska inför och krusa honom. Allt som han får igenom efter att ha pressat veka svenskar drar han nytta av inhemskt. Därför kommer det här utvisandet av den ene eller den andre kurden eller turken eller andra eftergifter inte att bära frukt. Det kommer bara att resultera i att Sverige allt mer skämmer ut sig internationellt.
Att hålla på och krusa för Erdogan är sannolikt lika meningsfullt som att krusa för Putin. Ingen av dessa två despoter respekterar den som i försonlig ton vill finna samförståndslösningar. De föraktar sådana. Båda dessa gränslösa och hänsynslösa typer måste hanteras med fast hand och utan velande.
Däremot kan de amerikanska överläggningarna som media rapporterat om i dagarna säkert vinna framgång. Med sina stridsflygplan i potten viftar jänkarna med något som potentiellt är mycket värdefullare för Erdogan, än de smärre framgångar i den turkiska opinionen som kränkandet av Sverige kan ge. Skymfandet av Sverige är av karaktären att det stärker de redan övertygade - i bägge lägren - för Erdogan och mot Erdogan. Nyttan är dock diskutabel utifrån den aspekten, att Erdogan, liksom Putin, ändå fuskar sig till makten. Inom rimliga gränser är därför den turkiska opinionens inställning ganska betydelselös. Tillgång till en politisk mobb befrämjas av tillgång till nyttiga idioter, men de behöver inte vara så många, om de bara är tillräckligt högljudda och bildmässiga. Allting talar dessutom för att den sista idioten ännu inte är född. Att piska fram en mobb, då och då, till stöd för Erdogan, i syfte att skrämma mer moderata turkar, är i kombination med diktaturfasoner och repression i övrigt långt viktigare än ganska obetydliga fördelar i umgänget med ett ängsligt och eftergivet Sverige. Men säg den diktator som inte drivs av fåfänga. Det torde främst vara den personliga fåfängan som driver Erdogan i umgänget med Sverige. Men amerikanska flygplan kommer nog att visa sig väga tyngre än Erdogans personliga fåfänga i förhandlingarna med Sverige.
USA förhandlar inte med Erdogan för att hjälpa Sverige. USA agerar utifrån vad som enligt deras egen bedömning är bäst för USA och dess allierade. Det handlar bland annat om kontrollen av Bosporen och Östersjön/Öresund samt om att trygga de nyblivna NATO-länderna söder och öster om Östersjön. Sverige åker i det sammanhanget med som fripassagerare, vilket speglar det bidrag som Sverige kan, och har tänkt sig att göra, till NATO:s militära förmåga.
Finland värdesätts internationellt, till följd av landets månghundraåriga historia utgörande den fungerande delen av den svenska armén och till följd av befolkningens hårdnackade frihetskamp mot Ryssland och Sovjetunionen. Finland har dessutom - till skillnad från Sverige - ett eget försvar.
Sverige väger tyvärr inte så tungt i den internationella vågskålen nu när övertaget från Andra Världskriget har slarvats bort. Man kan säga att den svenska självbilden är ganska långt ifrån den insiktsfulla och pålästa internationella nomenklaturans bild av Sverige. Det höll man inne med så länge nazistsamarbetet, senare följt av dubbelsamarbetet, resulterade i att Sverige klarade sig helskinnat från Andra Världskriget, vilket ödelade nästan hela Europa. Nu när den svenska politiska nomenklaturans internationella jultomteverksamhet har återupplivat ”Fattig-Sverige”, är det svenska självsmekeriet inte längre lika lätt att stå ut med. Den svenska historiken imponerar inte: Malmleverantör till Nazi-Tyskland och transportkompani åt nazisternas arméer, handeln med svenska skyddspass, omvändelsen inför galgen manifesterad med ”de vita bussarna”, efterkrigstidens bulvanverksamhet gentemot nazivänlig tysk industri, utlämningen till Stalin, och därmed till en lika säker som plågsam död, av de balter som stred på tyskarnas sida, i förhoppningen att befria sig från det sovjetiska förtrycket och alltihop krönt av senare decenniers svenska banksterverksamhets tvättande av Putins och övriga ryska gangsters stöldgods. Vi har uppenbarligen inte kommit så långt i vår frihetskamp i Sverige, när penningtvättande åt ryska maffian samt stöld av svenska företag och naturtillgångar belönas med medlemsskap i IVA. Den grova brottsligheten har ännu ett fast grepp om Sverige.
Sverige och Ulf Kristersson befinner sig, trots ett fantastiskt utgångsläge efter det Andra Världskriget, nu - efter decennier av vanstyre - i en situation som med beaktande av de geopolitiska skillnaderna kan jämföras med den situation som Tjeckoslovakiens dåvarande president Edvard Beneš befann sig i när Hitler började expandera Tyskland strax innan Andra Världskriget. Det är dock ingen som offentligt kommer att ge uttryck för sådana tankar. Det gagnar inte relationen till potentiella bundsförvanter att kränka dem - inte ens om de potentiella bundsförvanterna är svaga. Att man ens kan tänka tanken att jämföra med Tjeckoslovakiens situation 1938 är en direkt följd av decennier av svensk politisk egoism och rovdrift, utövad under lång tid.
Betydande delar av överskottet som blev följden av den stora efterfrågan på industriprodukter efter Andra Världskriget användes av socialdemokratiska psykopater till att köpa sig kvar vid makten. En falsk bild av välstånd upprätthölls genom att landet förvandlades till en skyddad verkstad i kolossalformat. Mobförråd poppade upp ur marken, som blommor på våren, fyllda med ”krigsmateriel” som var avsiktligt passé redan när materielen placerades där. Den var dessutom avsiktligt utformad för att vara oattraktiv på den privata marknaden, skulle den till äventyrs hamna där. Det var en eftergift gentemot kumpanerna i industrin, vilkas tysthet köptes på detta sätt. Så småningom resulterade det i att utmärkt material vräktes ut en masse, till politiken närstående gangsters, med samma goda humör som usel och passé materiel vräktes ut. Det var en mix av adekvata och katastrofala åtgärder. Det största felet - det som försatt oss i den situation vi är i nu - var att det slaktade försvaret ersattes av ingenting. Kanske är det rättare att säga att försvaret ersattes av ett system som innebar att svenska banksters - med och utan politisk förankring - fick vara med och dela på den ryska maffians stöldgods, i utbyte mot att man tvättade stöldgodset åt ryssarna. Det var väl ingen fullgod ersättning för ett försvar, men det brydde sig naturligtvis inte de svenska brottslingarna om. Nu har det i alla fall resulterat i att USA, och därmed indirekt NATO, har en så kraftfull hållhake på den svenska nomenklaturan att Sverige i praktiken inte är självständigt längre, även om man försöker hålla skenet uppe genom att då och då åka till Ankara och lalla.
Sedan kan man naturligtvis undra hur många av de närmast inblandade svenska politiska aktörerna som vet varför vi är i nuvarande position, eller vet vad de själva gör, eller vad det åstadkommer. Om man inte vet varifrån man kommer, är det inte så lätt att veta var man är, och det blir möjligen ännu svårare att veta vart man är på väg. Hur det är med den saken får läsaren gärna dra egna slutsater om, efter hand som den svenska utrikes- och försvarspolitiken lallar vidare inför våra ögon.
Falun lördagen den 14 januari 2023
Mikael Styrman.
