Till Kriminalvården

.

Den 16 mars ska jag inställa mig hos Er för en tids ofrivilig vistelse.
Några saker av betydelse för mig, kanske även för Er, önskar jag kommunicera med Er.


Angående ackommoderingen.

Jag har en viss hemfallenhet åt tala högt medan jag läser. Detta kan bli ganska påfrestande för en eventuell rumskamrat som är lättirriterad eller har problem med nerverna.

Vidare står jag, efter att ha fått remiss, sedan sommaren 2002, i kö för att komma till snarkundersökning på Sunderby Sjukhus utanför Luleå. Tyvärr har vi inget privat alternativ till denna undersökning i Norrbotten.

Denna undersökning gäller ett sjukdomstillstånd som, förutom att det medför långt gående sociala påfrestningar (hemma sover jag på eget våningsplan, familjen på ett annat) även kan innebära fara för hälsan. Den kan på kort eller lång sikt även innebära fara för livet. Därav remissen till undersökningen. Min far dog av hjärtsvikt till följd av hjärtförstoring, sannolikt orsakad av snarkning.

Det framgår inte av den kommunikation som hittills skett med sjukhuset om man, för att få genomföra denna undersökning, förväntas vänta kortare eller längre tid än en Östtysk medborgare fick vänta på att få köpa en Trabant. Eftersom sjukvården i Norrbotten är den enda cirkus i världen där clownerna är satta att leda hela cirkusen blir det förmodligen längre tid. Detta antagande kan möjligen, och sannolikt endast, komma på skam, om de pajasar som är satta att ödelägga den norrbottniska sjukvården helt sonika skulle halka på ett bananskal och slå ihjäl sig, så att nya idioter kan ta vid.

Mord är mord, även om det är utdraget i tiden, som i det socialdemokratiska sovjetunionens och det nationalsozialistiska Tysklands interneringsläger. Det gäller också i det nationalsocialdemokratiska norrbotten och även om mordet endast består i undanhållande av vård. Det gäller likadant när det kamoufleras bakom en falsk fasad av samhällsansvar och omsorg. När man skrapar lite på den pissviktiga polityren kommer det nationalsocialdemokratiska slöddret fram i dagen.

Med tanke på ordningen på anstalten, för min skull och för Er skull, kan det därför kanske vara klokt att överväga att placera mig i enkelrum, om förhållandena på anstalten så medger.


Förutsättningar för självstudier.

Jag har erfarit att självstudier i språk under vistelsen på anstalten skulle kunna öka mina möjligheter att överge min ”brottsliga bana” och verksamt underlätta min återanpassning till samhället. Av denna anledning har jag köpt in ett antal språkkurser. Det gäller arabiska, franska, grekiska, italienska, ryska, spanska, portugisiska, finska, tyska, latin och kinesiska. Eventuellt kan något ytterligare språk bli aktuellt men det beror på hur mycket tid det visar sig att man har möjlighet att avsätta för studierna. Nu har jag uppmärksammat att kurserna är så uppbyggda, vilket de moderna och effektiva språkkurserna är, att studiematerialet består av bild och text med tillhörande uttalsövningar presenterade av en dator utrustad med headset, enligt Rosetta Stone-metoden.

Tydligen är det inte självklart att det finns tillgång till dator i erforderlig mån, och ändamålsenligt utrustad, eller att egen dator får medföras. Min fråga till Er är, om det är möjligt att medta egen dator för ändamålet? Om så inte är fallet har jag en följdfråga, nämligen om det är tillåtet om datorn anpassas för ändamålet? Härmed menas om det till exempel är någonting på en normal dator, som inte får medföras och om denna utrustning i så fall avlägsnas, så att datorns användbarhet för annat ändamål än språkstudier begränsas.

Nu har jag erfarit att det är en viss skillnad mellan Kolmården och Kumlabunkern, varför de begränsningar som kanske kan vara lämpliga på Kumlabunkern, kanske inte alls tillämpas på Kolmården. Jag vill emellertid gärna väcka frågan i tid, så att inte det visar sig att mina studiemöjligheter och mina återanpassningsmöjligheter till samhället onödigtvis äventyras.


Möjligheter att delta i samhällsdebatten.

Jag deltar i samhällsdebatten i mån av tid och intresse. Främst genom min blogg med adressen http://mikaelstyrman.blogspot.com.

Det ligger mig varmt om hjärtat att hålla igång bloggen även under tiden i fängelse. Jag undrar därför om det är möjligt att skriva och uppdatera bloggen under vettiga premisser eller om jag måste skaffa en kurir som smugglar ut materialet ur fängelset och uppdaterar bloggen, ungefär som Aktuellts Stig Fredrikson fungerade som Alexandr Solsjenitsyns kurir?

Vänliga hälsningar

Mikael Styrman
Blivande politisk fånge

.

Kompetenta chefer till den offentliga förvaltningen.

.

Idag har vi flygplan, helikoptrar, tåg, fyrhjulsdrivna automatväxlade bilar, högerstyrda dito för postdistribution, belagda vägar, vägskyltar, gps-navigering, hydraulmaskiner, plogbilar, telefoner och telenät, datorer och datanät, komunikationsradio m.m. Redan år 1969, för 40 år sedan, åkte amerikanarna till månen, de åkte runt månen, de landade, promenerade på månen och åkte hem igen.

Förr hade man inget eller nästan inget av detta.
Förr klarade man att skicka post och pengar.
Det klarar vi inte längre i Sverige.
Den här ekvationen stämmer inte.

Under en tid, för cirka hundra år sedan, fanns ångbåts- och ånglokstrafik till delar av landet. Det fanns varken vägar eller vägskyltar. Istället fanns oskyltade, illa underhållna, stigar. Det fanns inga bilar men det fanns gästgiverier och skjutsstationer, där diligensen kunde byta hästar och passagerarna få mat, eller övernatta. Då gick det att distribuera post- och pengar.

Som vanligt när sosseriet ska lägga ned någonting delade man först upp Posten och Svensk Kassaservice. Redan då kunde man ana vad som skulle komma. Man reparerade lokaler, byggde om, separerade ingångar, flyttade folk mellan olika organisationer. De som skulle sparkas ganska snart i en organisation och de som skulle sparkas lite senare i en annan. Sedan sprutade man iväg pengar på skyltar, reklammaterial, TV-reklam m.m. Vi som har varit med ett tag har sett hur statens medel används. Vi har lärt oss att när man ska lägga ned ett regemente slösar man först bort hundratals miljoner på att reparera byggnaderna. Det gick så långt att vi skojade om det, man och man emellan. När militären började renovera på ett regemente sa vi att det skulle läggas ned och det brukade stämma bra. Det har på något sätt utvecklats till idiotstämpel över hela den offentliga sektorn.

Vad beror detta på? Beror det på att odugliga och/eller egennyttiga och kriminella chefer anställs och överlever i den offentliga sektorn? Beror det på att de tillåts skära ned på de nyttigheter och tjänster de är satta att tillhandahålla, för att skapa utrymme att stjäla oförtjänt bonus till dem själva?

Hade sosseriet varit ens hälften så intresserade av att sköta posten, som de varit av att läsa andras brev, hade det nog inte varit något problem att få posten att fungera, med eller utan kassaservice.

Hur kan det vara på det här sättet? Varför finns det ingen heder i den offentliga förvaltningen längre? Varför finns det ingen yrkesstolthet? Är det högsskattesamhällets demoraliserande och uppenbara övertaxering av medborgarna som spridit sin tjuvaktighet över landet och skickat ut budskapet, att offentligt administrerad tjuvaktighet är okej?

Går det inte att göra något åt detta?
Går det inte att sluta övertaxera medborgarna för att strö pengar åt nepotismens gunstlingar?
Går det inte att helt sonika sparka de odugliga och/eller tjuvaktiga statliga cheferna och tillsätta hederligt folk som duger till att få jobbet gjort istället?

.

Tokstämpel på storregioner.

.

Vi har en stat – Sverige.
Staten har en huvudstad – Stockholm.

Allt är inte lämpligt att sköta från Stockholm – därför har vi län/landsting.

Allt är inte lämpligt att sköta från residensstäderna heller – därför har vi kommuner.

För att skaffa sig total makt i riket slog en maktgalen socialdemokrati samman kommuner under 1960-talet. Därför har vi kommundelsnämnder i vissa kommuner, som blev för stora.

För att skydda sig själva från väljarnas dom, vill vissa odugliga landstingspolitiker införa storregioner. Den yttersta konsekvensen av denna styggelse blir, att driften av vatten- och avloppsledningsnätet i Kuivakangas kommer att skötas ifrån Stockholm, sedan, när detta spritt sig bland våra politiker, på alla nivåer.

Det bästa botemedlet är obegränsade personval. Då kan väljarna hjälpa politiker till jobb som de klarar av att sköta istället för ett politiskt uppdrag som de inte kan hantera. Då kan vi få dugande politiker. Det måste vara ett rättvisekrav för alla dugande och hederliga politiker att slippa vara uppblandade med en massa odugligt skräp som inte väljarna vill ha.

Man kan lämpligen kopiera och anta det finska systemet som fungerat bra i många år. Man behöver inte nödvändigtvis åka till Nya Zeeland, även om där kan finnas något intressant, i någon by, som någon tomte har googlat fram på arbetstid.

.

Ge oss en Frisjukhusreform.

.

Även svar till två anonyma kommentarer till bloggen ”Skattemyndighetens KK-ansökan...” som både är anonyma och utan signatur.


Opraktiskt utan vare sig namn eller signatur.

Det är lite svårt med anonyma kommentarer på bloggen som saknar såväl namn som signatur. Jag kan väl förstå att inte alla tycker sig kunna skriva under med sitt namn. Ibland vill jag kommentera samtidigt och det blir lite krångligt när inlägg både är anonyma och saknar signatur. Bloggprogrammet slänger in dem i tidsordning. Det blir litet ordrikt att i efterhand rikta en kommentar till ett visst inlägg.


Småpampar låtsas vara gräsrötter.

Det måste väl vara lite motsägelsefullt att klaga på ”censur” men själv inte vara beredd att stå för sina åsikter? Inte helt lätt att bli tagen på allvar då. Beträffande den påstådda censuren präglas en del kommentarer till min blogg av nationalsozialdemokratins etablerade sätt att använda media för att manipulera folket. Ett litet fåtal personer skriver, anonymt, inte sällan utger de sig för att vara gräsrötter istället för småpampar.

Det må vara att de är vana att göra så och att stora delar av massmedia fortfarande går i deras koppel. Men just nu är ganska många av de där så kallade gräsrötterna ovanligt sura och vresiga eftersom de förlorat sina platser vid köttgrytorna. Det gör att språkbruket kan bli sådant som jag inte riktigt kan acceptera på bloggen. Jag känner ju ett visst ansvar för att även läsare som har något innanför pannbenet ska vilja läsa bloggen.


Statsfinansierade organ för publicering av politiserad smörja.

Sådana inlägg publiceras istället med fördel i det ”lokala” statsfinansierade propagandaorganet Haparandabladet. Förr i tiden var det en moderat tidning, så inte längre. Den drivs ju numera av en trogen partikramare, nämligen av Örjan-Smörjan, som tycker att det är rimligt att det är hans uppgift som statsfinansierad chefredaktör att uppträda som Sven-Erichs Buchts biträde på Ekfors bolagsstämma (!) när Bucht anser sig ha rätt, att med partiresursernas hjälp försöka stjäla ett lokalt familjeföretag.


Åratal av nazistpropaganda.

De inläggen kan gärna finnas i Haparandabladet (HB). Där har man i åratal, åtta närmare bestämt, med kattstora rubriker, kunnat läsa om Ekfors och mina påstådda olagligheter. Den av Sven-Erich Bucht ihoptrummade särskilda granskningen skulle dra fram grova olagligheter i dagen hette det. Tariffhöjningar påstods vara olagliga och oskäliga. Södra Sverige var utan el i månader men våra höjningar påstods vara oskäliga. HB kritiserar inte att ett psykopatiskt lagt kommunalråd i åratal hållit, och alltjämt håller, kommuninvånarna i mörker av personliga skäl. Ekfors pengar påstods ha tagit slut redan för åtta år sedan och konkursen var i det närmaste ett faktum påstods det i snudd på vetenskapliga utläggningar. Den tredje statsmaktens representant ifrågasatte inte heller när Handelsbanken på Vattenfalls och sosseriets uppdrag sade upp bolagets lån och med en veckas varsel gav in en konkursansökan mot bolaget. Staten skulle tvångsförvalta nätet och sedan tvångsinlösa det. Exemplen kan göras legio.


Journalistisk slagsida.

När sedan Högsta Domstolen slutligen förpassar begäran om prövningstillstånd för tvångsinlösen till papperskorgen och därmed begraver den senaste ingrediensen, i sosseriets strävan att värna sitt maffiaimperium – då blir inte hela artikeln - inklusive rubrik - större än att den kan täckas av ett mycket litet barns hand.

Om inte jag överlåter åt Haparandabladet att publicera sådan smörja, blir det väl svårt för politrukerna att fortsätta att pumpa in våra skattemedel, i en tidning vars litterära höjdpunkt är, att det går att tända i bastukaminen med den. Och hur skulle Örjan-Smörjan då kunna försörja sig? Hur illa jag än tycker om att han och hans far ständigt är spökskrivare åt nationalsozialdemokratiska lokala politiker med analfabetisk läggning så inte vill jag ju att han ska svälta ihjäl. Och de nyss nämnda är ju inte precis kända för att betala någonting med egna pengar...


Mycket missförstånd om skatter.

Naturligtvis har vi inte ännu betalat in skatter som vi debiterat för december som den anonyme syftar på. De ska heller inte vara betalda ännu. När det sedan gäller moms och energiavgifter haltar resonemanget påtagligt och en liten rättelse är på sin plats.

Det påstås att ”moms och energiavgifter...skall till staten för att ombesörja en någorlunda nivå på skola omsorg och sjukvård”. Det framgår inte om skribenten är okunnig, har förläst sig på propagandamaterial eller i själva verket är en sossepamp, ute i syfte att desinformera, men så här är det egentligen:

Energiavgifterna ska till oss – inte till staten. De använder vi till att köpa elenergi för, så att det ska komma något annat än struntprat ur spisen, när kunderna vill laga mat.


Skolan.

Momsen ska visserligen till staten men sedan blir det mesta fel. Skola är en kommunal angelägenhet och vi driver inte in kommunalskatter. Sosseriet i Övertorneå har gjort stort nummer av att kommunen använder mest pengar i landet till skolan. De har gjort mindre nummer av att de, trots förbrukande av avsevärda medel, nått mycket dåliga utbildningsresultat. Dyrast är inte alltid bäst visar det sig. Skolan i Övertorneå är dyrast och sämst, och det är något av en bedrift att lyckas med.


Omsorgen.

Ansvaret för omsorgen kan man väl säga att delas av kommun och landsting. Vi driver inte in landstingsskatt heller. Omsorgen har efter 70 års sosseri organiserats så att nästan alla är chefer, om inte annat så åt sig själva. Omsorgens fokus förskjuts och det är förödande för effektiviteten med för mycket chefer, särskilt om följden blir för lite folk i omsorgen som inte är chefer.


Sjukvården.

Sjukvården svarar landstinget för och vi driver, som sagt, inte in landstingsskatt heller. Påståendet att avgifterna ska ”ombesörja en någorlunda nivå” är även i övrigt synnerligen tveksamt. Efter sitt långa maktinnehav, och i det närmaste totalt monopol som läkararbetsgivare, har sosseriet lyckats ställa till med, att vi snart bara har stafettläkare, till tre gånger högre kostnader för skattebetalarna.

Ändå har flertalet orter i Norrland svårt att locka läkare. Som icke sjukvårdsanställd, och inte heller politiskt verksam, skattebetalare kan jag inte dra andra slutsatser än att sjukvården måste vara en
D Å L I G T skött arbetsplats om det inte går att få folk till jobb som är bland våra bäst betalda.


Frisjukhus.

Allt fler tycks idag vara chefer och åker omkring på i det närmaste nollproduktiva möten och konferenser. I klartext åker de omkring och umgås i största allmänhet på betald arbetstid, istället för att arbeta. Kanske är det dags att privatisera alla våra sjukhus? Efter hand som sosseriet låter administrationen svälla, och istället lägger ned sjukhus, blir det nog det enda alternativet till nedläggning. Om stora delar av norrland, med åldrande befolkning och stora transportavstånd, ställs utan sjukvård kommer det att orsaka problem vars magnitud inte bör underskattas. Vi bör åtminstone få en ”Frisjukhusreform” lik vår Friskolereform. Det skulle ge åtminstone de mer driftdugliga kommunerna möjlighet att, i kommunal regi eller privat dito, skydda sin befolkning från landstingens sammanbrott. Det skulle också kunna sätta den press på landstingen, att ägna sig åt kärnverksamhet, som de idag synes befriade ifrån.

Det finns en enorm central administration i landstingsvärlden, trots att sjukvården egentligen inte behöver mer administration än, på varje sjukhus, en chef, en kamrer och en inköpare. På varje avdelning en fackkunnig medicinskt ansvarig, befriad från politisk klåfingrig detaljstyrning – inte vilken nolla som helst med rätt åsikter.


Tjänsteuniform för landstingspolitiker.

Om sjukvården även framgent ska skötas som nu, om oansvariga politiker ska använda skattemedel till att bygga storregioner, för att inte väljarna ska kunna utmäta ansvar och avsätta odugliga politiker, bör landstingspolitiker ha tjänsteuniform. Vad vore lämpligare än clownen Zeppos tjänsteuniform? - röd-vit randiga ballongbyxor, jättelånga skor, bälgtuta och röd näsa. Tänk vad mycket skitprat vi skulle slippa höra om landstingspolitikerna, i stället för att tala, tutade ett par gånger i bälgtutan. Det skulle bli ett himla tutande i plenisalen men vården skulle förmodligen börja fungera ganska bra efter ett tag. I avsaknad av svammel från landstingsledningen skulle snart utvecklas informella chefer i vården. Efter en viss inkörningstid skulle det säkert fungera bättre än idag. Stollarna må härja ett tag – precis som i dagens landsting – men efter tag söker förnuftet sig egna vägar och vi får en åtminstone någorlunda fungerande sjukvård, till skillnad från dagens landsting som är under förvandling till vuxendagis.

- Fram för en Frisjukhusreform!

.