Den nya åsiktspolisen.

.

Med stigande förvåning har vi följt Vägverkets allt mer tydliga myglande med den sönderfallande nationalsocialdemokratin, framför allt i Haparanda. Från att ha myglat lite försiktigt, nästan opåvisbart, har man successivt blivit allt tydligare.

Vägverket som räddande ängel.

När sosseriet, med Sven-Erich Bucht som lokal småpåve, hade satt fast sig med skägget i vägbelysningsbrevlådan, fick Vägverket kliva fram och rädda ansiktet på Buchten.

Vägbelysningen i Mattila var i mörker och Buchtens förbrukande av skattebetalarnas tillika elabonnenternas pengar i Energimarknadsinspektionen, Konkurrensverket och Marknadsdomstolen fick inte till följd att vägbelysningen framför IKEA i södra Mattila tändes.

Vägverket fick i en hast komma fram till, att det var viktigt att bygga en gång- och cykelväg i Mattila och lika viktigt att ta bort den befintliga belysningen och ersätta den med en ny gång- och cykelvägsbelysning. Det fick göras med en rasande hastighet. Ja, det var till och med så viktigt, att det var nödvändigt att, alla skriverier och all offentlig uppmärksamhet till trots, låtsas vara ovetande om att det var Ekfors-bolagens belysning. På så sätt kunde man nödtorftigt rättfärdiga, åtminstone för sig själva, att man begick ett rättsövergrepp när man självsvåldigt rev bolagets belysning.

Sju decenniers hegemoni.

Vi trodde väl inte riktigt på att Vägverket var så oskyldiga när vi fick reda på att belysningen redan till stora delar var raserad. Men vi ville inte stoppa vägförändringen bara för att den delvis hanterades illa av någon sossepolitruk eller eljest korrupt handläggare. Då skulle man ju efter nästan 70 års nationalsocialdemokratisk hegemoni måsta stoppa det mesta, för det långa maktinnehavet och sosseriets speciella rekryteringsfilosofi har ju så att säga satt sina spår i det offentliga Sverige.

Skenöverenskommelser som inte följs.

Sedan träffade vi en överenskommelse med Vägverket som skulle ”läka” deras rättsövergrepp och kompensera oss för vad de hade ställt till med - trodde vi. Det var naturligtvis godtroget av oss men även erfarna och luttrade människor måste ibland få tro sin omgivning om gott. Annars blir tillvaron nog så deprimerande. Knappt hade vi träffat överenskommelsen med Vägverket så visade det sig att den inte alls gällde. Förmodligen hade de aldrig för avsikt att träffa en gällande överenskommelse. Avsikten var bara att låtsas träffa en överenskommelse för att få gång- och cykelvägsbelysningen i Mattila inkopplad. Så snart belysningen var inkopplad bjöd den yrkesheder, eller snarare brist på yrkesheder, som numera kännetecknar Vägverket att det var grönt ljus för dem att frånträda den träffade överenskommelsen.

Politisk åsiktspolis.

Nu har ju Vägverket klivit fram i ljuset ordentligt och visat att man i första hand är en politrukorganisation, ja till och med att man är politiska åsiktspoliser. Före jul flaggade vi för den utbredda korruptionen, misshushållningen med skattemedel och de många mutbrotten i Haparanda. Det fick av allt att döma den politiska nomenklaturan i vilt sken. Fram kom Svevias folk i blåljustempo och tog ned våra anslag, utan några som helst diskussioner, med åberopande av att de var otillåtna. Då ska man veta att det är fullt med otillåtna anslag längs berörda vägar som till skillnad mot våra dessutom ibland är illa placerade. Men att andas om korruption på våra skyltar, det gjorde dem väldigt otillåtna. Och det gjorde Vägverket till åsiktspoliser i första hand och väghållare i bästa fall i andra hand.

Väghållningen styrs av valdagen – inte av långsiktig ekonomi.

Jag har länge förundrat mig över hur inkompetent och politiserad väghållningen är. Mer än en väg i det är landet byggs om i ett rasande tempo inför valdagen. Det vore inte så mycket att säga om ifall man fick vara i tron att det sköttes på ett kompetent och yrkesmannamässigt sätt. Men nu förhåller det ju sig så, att vi har välsignelsen, eller ska jag säga förbannelsen, i att bo nära Finland. Vi kan därför hela tiden se hur man kan sköta vägar om man kan sitt jobb. Då blir det svårt att glädjas åt de pajaserier som Vägverket levererar.

Ta väg 99 till exempel, som då och då, inför valet, genomgår en kosmetisk ytbehandling och redan inom något år är lika dålig igen, därför att de dåliga massorna inte byts ut. Finnarna bygger sina vägar av bärlager och grus och byter ut de dåliga massorna där de inte fungerar. Svenska Vägverket bygger, i bästa fall, med undermåliga bärlager och leriga massor, i sämre fall underhåller man med återvunnen matjord från vägslänten vilket ger oss vägar av närmast afrikansk kvalitet.

Sveriges dyraste väg?

Armasjärvivägen byggs om till vart annat val. Den asfalteras trots att den är byggd som grusväg och skulle kunna fungera om den vore – just det, grusväg. Då skulle den kunna grusas och/eller hyvlas, när den blir dålig. Det kan inte en asfalterad väg.

Vi kryssar på Armasjärvivägen, som vore den en rallycrossbana, för att undvika stora pucklar och gropar, som allvarligt kan skada bilen och som vi inte sett på en allmän väg sen vi åkte mellan Narok och Nairobi i Kenya. Även där var orsaken till den dåliga väghållningen utbredd korruption.

Man skulle kunna fördra med jämnmod, de hinder som uppstår på Armasjärvivägen, om det hade skett på grund av någon okänd, oförutsägbar, omständighet. Men så är det inte. Det var känt bland alla som håller på med vägar vad som pågick, och hur det skulle bli. Alla vi som färdas där regelbundet följde projektet och skakade bara på huvudet åt denna dårhusinstitution som det svenska Vägverket är, eller har blivit av sju decenniers rekrytering av partipolitruker istället för vägkunnigt folk.

Kunnigt folk göre sig icke besvär.

För det saknas ju inte vägkunnigt folk i landet. Det finns folk på många åkerier som är mycket kunniga i väghållningsfrågor och som skulle kunna få ordning på det där politiserade Gökboet på kort tid, men de kan inte nyttjas, för det är som regel fel färg på dem. De har inte heller rätt politiska kontakter. De har inte släktingar som jobbar i Vägverket.

Ibland smyger det sig in en och annan dugande person, av misstag, i organisationen. Då kan man känna sig förvissad, om att vederbörande inte får någon befattning där han/hon kan få något att säga till om. De befattningarna är vikta för idioter med partibok eller åtminstone personer som det går att tro, att antingen är idiot eller har partibok eller möjligen fyller bägge kriterierna och dessutom har det goda omdömet att inte visa det, om något av kriterierna inte är uppfyllt. Nä, på de tjänsterna göre sig ingen utan partibok besvär.

Bortkört grus ersätts med nytt likvärdigt grus.

För att återvända till Armasjärvivägen visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta när vi fick reda på hur Vägverket jobbade. Det för varje vägkunnig person naturliga, att flytta senare tiders gruslager åt sidan, gräva bort dåliga, tjälskjutande, massor och köra bort dem, för att därefter återfylla med det tillfälligt flyttade gruset underst, följt av toppning med nytt grus före asfalteringen visade sig inte vara så naturligt för Vägverket. De hade istället en helt egen metod som helt avvek från känd vetenskap och beprövad erfarenhet. Man grävde sålunda istället bort senare tiders gruslager och körde bort dem för deponi. Därefter lät man de dåliga jordlagren som gav upphov till alla tjälrörelser ligga kvar. Före asfaltering körde man på nytt grus som ersatte det grus som man nyss hade grävt upp och kört bort. Vägkunnigt folk, såväl som andra med vanligt bondförnuft, skakade förundrat på huvudet – det kunde ju bara gå åt helvete – och visst gick det åt skogen.

Det man åstadkom var, att man körde bort användbart grus, körde fram nytt likvärdigt, och asfalterade på en undermålig vägkropp. Allihop till en kostnad i samma storleksordning som det skulle kostat att bygga en bra väg. Möjligen skedde det på grund av en prestigelåsning. Vägdriften sköttes då av en privat entreprenör. Förmodligen kunde de pissviktiga vägverkarna inte ta råd av den privata entreprenören.

Dubbdäckens slitage var undermåligt bärlager.

I åratal, säkert ett decennium, om inte två, har debatten rasat i landet om dubbdäcken som äter upp asfalten. När man sedan sågat av vägar och kontrollerat, har det visat sig att asfalten varit ganska opåverkad. Det som svikit har varit bärlagren som fyllts med för mjukt berg så att trafiken malt ned gruset till sand och tagit asfalten med sig ned.

Det har varit åratal av intensiv debatt grundad på total avsaknad av kunskap och närmast avskärmning från kunskap. Som det brukar vara, när ledningen är svag, är kunskapssökande ett hot, eftersom det undergräver den verklighet som en svag ledning grundat sina tidigare beslut på. Att i ett Vägverk som i ett eller två decennier grundat sin verklighet och sina anslag på myten att det är dubbdäcken som äter asfalten och på så sätt gör vägarna spåriga, var det säkert inte lätt att fäkta för att man skulle kontrollera om det inte istället var dåligt berg i bärlagren och därmed egen kompetensbrist som förrödde vägarna. Jag måste säga att jag känner beundran för de människor som mot denna kunskapsfientliga mobb orkade driva frågan om de undermåliga bärlagren.

Sossekäringar som kör 500 mil per år styr vägpolitiken.

Under lång tid har trafikpolitiken i Sverige styrts av sossekäringar som kör bil 500 mil om året. Det har lett till att landet snart fyllts av mitträckesvägar eller råttfällevägar som det väl egentligen är. För byggindustrin och alla anhängare av Östtyska arbetsmetoder är det alldeles utmärkta lösningar. Det leder till att trafiken sitter fast bakom traktorer och annan långsamtgående trafik samt att väghållning, plogning och utryckningsfordons framkomlighet såväl som möjligheterna att backa och ta en annan väg vid hinder försvåras, för att inte säga omöjliggörs. För byggindustrin har metoden det goda med sig, att det kostar nästan lika mycket att bygga om till en mitträckesväg, som att direkt bygga motorväg. Sedan är det inbyggt i metodvalet, att en så enfaldig lösning inte kan överleva, utan att man snart måste bygga om till motorväg i alla fall. Och då kommer bonusen för byggbranschen för då kostar det lika mycket som att bygga en motorväg – igen!

Sidoräcken istället för vägunderhåll.

Nu rasar hela Tornedalen över Vägverkets senaste tokerier. Längs vägsträckor som nyss iordningställts för nollvisionens stolligheter, med låga, flacka vägbankar, där Vägverkets entreprenörer nyss har varit och städat bort alla stenar, hinder och farliga föremål sätter nu Vägverkets folk upp sidoräcken. För oss som dagligen färdas på väg 99 framstår det först som fullständigt obegripligt hur man kan lägga skattemedel på att sätta upp sidoräcken utan att först åtminstone hyvla ned de högsta bergskedjorna och fylla igen de djupaste ravinerna i vägen. Istället kommer idioterna och monterar sidoräcken. Och Herre Gud min skapare – vad ska detta tjäna till, tänkte jag först, när jag hörde talas om detta.

Vägunderhållspengarna går åt till att skapa dödsfällor.

Det som kommer att ske är, att istället för att som hittills växa på bredden vintertid, kommer vägarna istället att bli smalare. I snörika trakter blir plogningen mycket svårare och vintervägarna periodvis mycket smalare och snöröjningen kraftigt fördyrad. Det handlar om rena sabotaget mot vägnätets driftskostnader och trafiksäkerheten. Det värsta är nog ändå, att räckena effektivt kommer att hindra oss norrlänningar att väja ned i diket, till den dämpande snön, när vi möter ett hot, t ex ett på tvären kanande lastbilsläp. Nu kommer vi istället inte undan, utan studsar tillbaka mot det annalkande dödshotet.

Vi kommer att få vidkännas kraftiga hastighetsbegränsningar för att mildra skadan av dessa stolligheter. Ändå får vi vara beredda på, att många av oss kommer att få följa nära och kära till graven helt i onödan. Och varför det? Bara för att någon/några beslutsfattare låtit sig mutas att genomföra ett helidiotiskt investeringsprogram. Var så god van der Kwasts efterträdare – utred och lås in fanskapet/-en!

Vägverket bör riva dessa stolliga kanträcken. Vi är inte beredda att låta oss dödas i trafiken för att skrupelfria vägverksfunktioner och beslutsfattare vill ha mutor.

Hämnd på grund av bloggen?

Det ligger i farans riktning, att den entusiasm med vilken Vägverket agerade politisk åsiktspolis i Kukkola och Karungi före jul, även kan sättas i samband med den blogg som jag skrev den 4 september med rubriken ”Förbifart Stockholm eller Krematorium Stockholm”. Som jag påpekade i den löser inte tunnelprojektet i fråga några trafikproblem i Stockholm. Några redan välsmorda potentater hade blivit ännu bättre smorda av projektet. Bloggen, och säkert annat också, har i alla fall fått den samlade begåvningsreserven på Vägverket att lista ut att det blir dåligt luft i tunnlar, något som annars minsta barn kan räkna ut. Motkrafterna ändrar då reglerna för mätning för att de ska passa önskat beslut. Få se hur lång tid det tar innan man också kan räkna ut att den skulle bli onödig och livsfarlig – sannolikt landets i särklass dyraste krematorium – dessutom möjligen övergiven, och till ingen som helst nytta, efter den första dödsbranden. Få se även vilket som väger tyngre – omsorgen om medborgarna eller omsorgen om mutorna.

Det kanske inte är helt fel om Vägverket kliver åt sidan och blir politiska åsiktspoliser på heltid. De håller ju på mycket med politik, men vägar tycks de ju inte kunna sköta…

Övertorneå den 26 december 2009

Mikael Styrman

.