Vi har blivit lurade!

.

Vadå - hästkött i våra Maffiabollar?

- Vi har blivit lurade!

Så säger industrin och slår upp sina ljusblå och ett fullständigt oskyldigt ansikte. "När vår leverantör erbjöd oss att köpa prima nötkött för mindre än halva priset utgick vi naturligtvis ifrån att det var prima svenskt nötkött, ekologiskt uppfött, och det kunde vår leverantör intyga, bland annat, så det fanns ingen anledning för oss att ställa några ytterligare frågor".

Så tycks dessvärre moralen vara i vår livsmedelsindustri.

Och det är inte så konstigt att de gör så. Mycket pengar finns att tjäna för den som fuskar. Ekonomisk katastrof väntar om hörnet för den som inte gör det. Inga sanktioner från samhället för den som fuskar. Det är fullkomligt riskfritt att förgifta - eller riskera att förgifta - ingen vet - konsumenter. Kött som kött säger okunniga konsumenter. Som den antilop på savannen som glatt promenerade fram till ett lejon, nyfiken på vad det var för en lustig antilop som hade gyllene man.

Vi är fostrade till hjälplösa konsumenter.

Vi är också fostrade att riktig mat inte får kosta något. Inte heller kvalitetskläder får kosta. De senare får inte kosta mer än skräp som bara håller några tvättar. Det får däremot räntor till banken göra. Och mobiltelefoner. Och röstande i melodifestivalen. Och exklusiva bostäder som vi inte har råd med.

En krögare som säljer "svensk kinamat" kan med lätthet, av ganska få gemensamma råvaror, slänga ihop 100 rätter. En svensk konsument eller "standardkrögare" kan på sin höjd klippa upp en krympfilmsförpackning till en djupfryst panerad köttbit av okänt ursprung.

Det är inte bara när det gäller läs-, skriv- och räknekompetensen som skolan misslyckats. Den har också gjort oss alla till hjälplös kanonmat åt en samvetslös industri. Och socialdemokratin har behandlat skolan som om den var på väg att göra alla svenskar till nobelpristagare - helst samtidigt så att ingen blir förorättad. Istället blev vi hjälplösa skräpmatsköpare som knappt kan läsa innantill.

Många maträtter tar inte särskilt lång tid att laga själv - för den som kan. Med planering tar det ibland kortare tid än att köpa färdigt. Alltid billigare. Alltid nyttigare. Och med kunnande även godare.

Vi behöver hemkunskapsundervisning i skolan - mycket hemkunskapsundervisning - hela skoltiden.

En gång i tiden startades folkhögskolor för att lära folk läsa och skriva. Idag för de flesta en tynande tillvaro. Inte sällan tillhandahålls rent löjliga låtsaskurser. Men här är något som verkligen behövs idag och som möjligen folkhögskolorna skulle kunna tillhandahålla - hemkunskapsundervisning för vuxna! Lär folk att laga mat själva från råvaror. Idag går folk arbetslösa, har obegränsat med tid men kan inte laga mat. De kan inte ens baka, men de kan köpa snabbmat av okänt ursprung för flera gånger högre pris.

Här har verkligen Jan Björklund något att bita i. Ta itu med den nya hjälplösheten. Passiviserade och inkompetenta konsumenter som inte kan göra någonting själva. Det är bara kunniga konsumenter som kan värja sig mot maffians infiltration av livsmedelsindustrin. Så, vems sida står regeringen på? På konsumenternas eller maffians?

Övertorneå torsdagen den 28 februari 2013

Mikael Styrman

.

Ljuset i tunneln

.

säger sig Karl-Axel Waplan, Vd i Northland se, enligt pressen.

En som tidigare brukade uttrycka sig så var förre Palme-utredaren Hans Holmér. Det var nog innan han blev Årets Svensk. Och det var definitivt innan rapportredaktionen lade ned ner hela grejen "Årets Svensk" efter att ha lyckats utnämna Reefat El Sayed, Hans Holmér och Ebbe Carlsson.

I Hans Holmérs fall visade sig ljuset i tunneln komma från ett tåg....

Övertorneå torsdagen den 28 februari 2012
Mikael Styrman
.

Gåtan bakom de enstegstätade fasaderna

.

Först konfronterad med katastrofen med de enstegstätade fasaderna, och framför allt omfattningen av katastrofen, var gåtan påtaglig. Hur kunde så många ha gjort så fel och i så stor omfattning och dessutom mot så grundläggande byggnadsteknisk kunskap? Mot något av det första man får lära sig när man får börja assistera vid fastighetsrenoveringar? Ca 160.000 fundamentalt felbyggda bostäder - uppgifterna om antalet varierar. Skador som kan uppgå till så mycket som 150 miljarder kronor - om det vill sig illa. Etthundrafemtiotusenmiljoner kronor!
- En katastrof för folkhushållet.

Men efter några dagar fick jag förklaringen i en insiktsfull kommentar i Ny Teknik.

Myresjö har ju tidigare ägts av Skanska. Och när det har börjat osa katt skyndar Skanska sig att sälja Myresjöhus. När jag fick veta det föll plötsligt alla pusselbitar på plats.

Vad annat är att vänta än en katastrof, med den svenska modellen. Den svenska modellen i byggsammanhang är att knappt ett enda offentligt bygge genomförs utan svart arbetskraft, utan inblandning av tung kriminalitet, utan att politiker och offentliga tjänstemän är med och skor sig, samtidigt som rättsväsendet är dresserat att titta bort.

Det är den politiska nomenklaturans delaktighet som är den gordiska knuten. Det är den som håller rättsväsendet borta.

Och det är den som får skatteverket att för syns skull, för den allmänna skattemoralens skull, jävlas med lite småskuttar på byggena. Men det är också nomenklaturans delaktighet som får skatteverket att göra halt när de kommer högre än småskuttarnas nivå. Och det är samma delaktighet som fostrar storbyggindustrin att de får göra vad de vill. Systemet skyddar dem.

Sett i backspegeln kunde det inte gärna ha slutat på något annat sätt. Snarare var frågan istället var, när och hur katastrofen skulle komma. Och i så fall kanske frågan nu är vilken katastrof som är nästa som en skolat egennyttig, ansvarslös och till stora delar kriminell storbyggindustri kommer att ställa till med? Jag fruktar att den famösa Rhoca-Gil skandalen i Hallandsåsen inte ens är förnamnet på vad som komma skall. Med en byggindustri som fungerar som en fullskalig ansvarsbefriad kemikalisk experimentverkstad som går all-in med folkhälsan och nationalekonomin som insats kan vad som helst hända.

Att korruptionen i de politiska partierna, och i högre tjänstemannalager, ger oss dyra bostäder - det förstår nog de flesta. Att det också är orsaken till den konstanta bostadsbristen och till att det inte byggs bostäder som människorna har råd med, är kanske inte lika uppenbart? Och till dessa grava olägenheter ska läggas att korruptionen även kan ge oss farliga bostäder. Redan har vi sett nybyggda hus rasa samman före inflyttning, bara för att ta ett exempel. Den som såg "Skyskrapan Brinner" på 1970-talet, och minns den, kan kanske dra slutsatser om vad som kan vara att vänta.

Det här börjar påminna nog så mycket om Roms nedgång och fall - Den antika stadsstaten som gick under i gränslöshet, oduglighet och korruption. Men vi har Roms facit att navigera efter.  Måste vi upprepa alla deras misstag?

Stockholm lördagen den 23 februari 2013
Mikael Styrman
.

En stjärna föll

.

När stjärnan föll kändes det som en värdemätare för hur långt det svenska förfallet har gått. Jag tänker inte på kometnedslaget i Cheljabinsk, Ryssland. Det är istället PG Gyllenhammars nedslag jag tänker på.

Det fanns en tid när PG Gyllenhammars väsen - med rätt eller orätt - präglades av integritet, och varför inte även en hederskodex. Visserligen gjorde Gyllenhammar Volvo till ett bidragsoptimerat företag som smekte den socialdemokratiska tigern medhårs. Komponentfabriker startades i Dalsland när politikerna så önskade och betalade räkningen. Där kunde man spela fotboll på arbetstid. Annat var det i bidragsfabriken i Olofström där man försökte prata ihop motorerna i diskussionsgrupper. Ett försök att samexistera med en maktfullkomlig socialdemokrati som var alldeles för stark för att det skulle vara nyttigt vare sig för dem själva eller för Sverige? Kanske. Med ett fördunklat omdömes ögon på något sätt med uppdragsgivarens och Sveriges bästa för ögonen.

Eller så var det bara en Västsvensk motsvarighet till den felsyn som länge präglat torparna i Tornedalen - att gratis är bra - även om det man får är värdelöst, och därför gratis. Bidragsoptimering är ett gissel för företag var än det uppträder eftersom det skapar ineffektiva företag som fjärmar sig från marknaden.

PG Gyllenhammar

Vare med detta hur det vill. Jag har i alla fall alltid tyckt och trott att PG Gyllenhammar varit mån om sitt renommé, mån om att uppfattas som en seriös och rättskaffens person. Och så visar det sig att PG och hans uppdragsgivare varit med och delat på penningtvättarnas (i Vattenfall) stöldgods. Hittills har Vattenfall skrivit ned Nuon-förvärvet med 15 miljarder (femtontusen miljoner kronor). Allmänt tippas att det blir 30 miljarder innan det är klart - i DENNA ENDA AFFÄR. Och det finns fler affärer att granska i ett Vattenfall genomsyrat av skurkmentalitet.

Tänk så många hjälpande händer i vården man hade kunnat köpa för dessa pengar, om de hade hanterats på ett ansvarsfullt sätt.

Från dåvarande potentater i Vattenfall görs gällande, att man inte kunde veta att marknaden skulle falla. Och jag minns att Lars G Josefsson gick ut och sa, när han konfronterades med frågan, när det begav sig, om det var klokt att betala så mycket på en fallande marknad: - I vår bransch ser vi ingen nedgång.

Lars G Josefsson

Men minsta barn vet, åtminstone om de jobbar med elförsörjning, att det finns en, i huvudsak avtalsbunden, eftersläpning mellan när nedgången träffar kunderna och när den fortplantar sig till elleverantörerna. Blir det nedgång hos kunderna leder det med hundraprocentig träffsäkerhet till nedgång även i elbranschen, och den var redan konstaterad hos kunderna när Vattenfall åkte runt och strödde ut miljarder över allsköns skurkar.

Det är för övrigt lika självklart, som att när de länder som köper tyska bilar krisar, så drabbar krisen så småningom även Tyskland. Det är nog verklighetsflykt att tro något annat.

I regeringskansliet väljer man som en åsna mellan två hötappar vilken lögn man ska satsa på. Om man vetat, och inte avstyrt, är man skurkar, så det kan man inte satsa på. Om man inte begrep något är man inkompetenta, så det tordes man inte heller satsa på. Istället blev det att man visst förstod vad som var på väg att hända men inte brydde sig mer om frågan än att man förstrött tipsade den statliga styrelserepresentanten i Vattenfall. Men meddelandet "nådde inte fram". Smaka på det. Trettiotusenmiljoner är i begrepp att slösas bort eller stjälas och de överavlönade psykopaterna på regeringskansliet är inte mer engagerade i frågan än att man inte ens bryr sig om att tala med den statliga styrelseledamoten, än mindre att kontrollera att eposten nått fram.

Det är klart att det är lögner. Men det är inte historiska lögner. Det är lögner och bedrägerier som sker i nutid. Nog är det därför dags att det städas på regeringskansliet.

Att man ljuger just på det här sättet beror naturligtvis på att man, fullt medvetna om vad man gjort, kryssar mellan åtminstone teoretiska åtalsrisker och olika skadliga skäl att dra på sig andras ringaktning. Att inte informera skulle, teoretiskt, kunna leda till åtal och/eller avsked. Att vara informerad styrelseledamot och fullfölja plundringen kan leda till åtal och straffansvar. Så lösningen fick bli att något förstrött ha låtsasinformerat styrelseledamoten. Att ha informerat nästan lika mycket som man skulle ha informerat en helt obekant människa som man såg tappa sin halsduk när hon korsade vägen. Men inte riktigt så mycket. Snarare lika mycket som en svensk regeringstjänsteman skulle ingripa, om en somalisk mamma med sex barn samt barnvagn, korsande vägen tappar sin halsduk.

Så mycket var skattebetalarnas trettiotusenmiljoner kronor värda.
Skulle någon vara så lite intresserad av sitt jobb utan att vara med och dela på bytet?

Percy Barnevik

För att nu återvända till PG, som jag inledde med, så tror jag att hans renommé faktiskt en gång i tiden betydde något för honom. Nu hjälper han istället statsanställda, och andra, brottslingar att "lagligen" bedra skattebetalarna. Som Percy Barnevik, en annan av näringslivets tidigare tiotaggare, verkar han ha drabbats av Kung Midas-syndromet på gamla dagar. Bara pengar räknas. Inget annat betyder längre något. Den erfarne PG Gyllenhammar väljer, med vett och vilja, att överge ett livs strävanden, för att istället bli ihågkommen som en rufflargubbe som konsulterade åt brottslingar vilka alldeles uppenbart plundrade staten. Och han fick säkerligen bra betalt för sitt deltagande i expeditionen.

Det säger oss något om PG Gyllenhammar och Percy Barnevik samt också något om hur man kan utvecklas av allt för långvarig vistelse allt för högt upp i pyramiden. Men framför allt säger det oss något om hur samhällstopparna ser på skattebetalarna och rättsväsendet: polis, åklagare och domstolar.

De tycks mera betraktas som medbrottslingar än som ett hot för den samhällstopp som ägnar sig åt oegentligheter utan risk för rättslig påföljd eller förlust av stöldgodset.

Stockholm torsdagen den 21 februari 2013
Mikael Styrman
.

Hur kan vi lita på en banan?

.

Det må vara att hästkött inte alltid är giftigt, även om det ofta är kraftigt medicinerat. Men, i kölvattnet på det avslöjade fusket med det felmärkta köttet infinner sig frågan: Hur ska vi kunna lita på en kravmärkt banan? När handeln som tar bra betalt för sina tjänster och gör stora vinster inte "kan" avgöra om det är nötkött eller hästkött de säljer? När "osäkerhet" om innehållet alltid resulterar i den dyrare varans märkning? När det återkommande fungerar så, att stora mängder exempelvis häst eller mula importeras eller produceras, men ingen säljs eller exporteras?

Kravmärkt, Eko, Svanen - sätten att förmedla "feel-good" besked till oss konsumenter är oräkneliga. Men hur många av dessa ger oss verkligen det vi efterfrågar? Och hur många syftar bara till att lura av oss mer pengar för samma vara?

Hur många av oss vill verkligen veta och hur många ropar bara efter mer Kallocain?

Finns det verkligen en framtid för miljö- och människovänlig konsumtion i handeln eller måste vi återgå till det man aldrig har övergett på kontinenten: att köpa färskt bröd utan tillsatser hos bagaren, kött utan färginjektioner hos slaktaren samt mjölk, smör och ost hos bonden?

Jag tror att det är precis så. Samhällets förmåga att styra upp livsmedelsindustrins verksamhet är lika obefintlig som industrins och handelns vilja att göra detsamma.

Stockholm torsdagen den 21 februari 2013
Mikael Styrman
.

Northland-ledningens arvoden småpotatis

.

Småpojkarnas småpotatis

De löner och arvoden till ledningen i Northland, som debatten, förmodligen avsiktligt, handlat om den senaste tiden upprör naturligtvis många - och det med rätta.

Ändå är de pengarna förmodligen småpotatis i sammanhanget.

Och de aktörer som syns i media från Northlands sida, är lättviktiga småpojkar. Målvakter med andra ord. Det är oklart hur många av dem som förstått sin roll. Några kanske tar sig själv på allvar? Andra inser att de får bra betalt för att spela teater.

De stora pengarna har sannolikt försvunnit inom ramen för logistiklösningarna och byggverksamheten.

Att man, under förevändning att avsikten är att skicka en tung och lågt förädlad produkt som järnmalm till andra sidan jordklotet, har valt bort den finska järnvägslösningen mindre än 2 mil bort, ser onekligen mycket märkligt ut för en utomstående.

Det ger snarast intrycket att syftet inte har varit att bryta och skeppa ut malmen. Snarare verkar syftet ha varit att plundra investerare - företrädesvis offentliga sådana - genom att bygga ett antal uppblåsta logistiklösningar - men att få det att se ut som om man försöker starta en gruva.

Ursprungligen ville man inte ha med småspararna. Det skulle bara skapa elände. Få bryr sig dessvärre om huruvida pensionsfonder och försäkringsbolag plundras inifrån eller utifrån. Deras tillgångar har blivit ett ägarlöst och därmed oskyddat kapital. Och plundrade blir de ju lika förbannat. Och plundrarna undgår alltid straff. Men plundrade småsparare däremot - det skapar antipati.

Tyvärr var inte småspararna nöjda med det. Och det gick ju inte att i klarspråk tala om för dem att de inte ska gå med, att syftet är att blåsa institutionella placerare. Så när småspararna krävde att få vara med, krävde att också få bli plundrade, så måste naturligtvis grabbarna bakom Northland-blåsningen offra sig och plundra lite småsparare också. Det duger ju inte att få en folkopinion mot sig.

De stora summorna har därför inte runnit iväg i form av löner till ledningen. De har istället skummats av när man låtsats bygga logistiklösningar och terminaler. Jag skulle bli mycket förvånad om inte spåren av pengarna leder till PEAB i någon form.

De skriverier vi hittills sett om att PEAB riskerar att förlora si eller så mycket handlar förmodligen om "kaffepengar" som offras för att skapa ett alibi för PEAB.

Storpojkarnas belöning - före eller efter tvätt i bankväsendet.

Konstigt vore väl annat. Med en helsvart byggindustri, beskyddad av korrumperade politiker och chefstjänstemän samt ett "rättsväsende" som är dresserat att titta bort. Numera genomförs väl knappast ett enda offentligt bygge i Sverige utan svarta löner och mutade politiker och tjänstemän. Och så länge som byggföretagen får susa fram i en egen gräddfil - vad har de för anledning att göra på något annat sätt?


Den numera hädangångne Björn Afzelius sjöng träffande om det svenska kynnet i "Farväl till släkt och vänner". Men nog vore det synd om man är så upptagen av att vara indignerad över ledningens 45 miljoner att man inte ser de kanske så mycket som miljarder vilka projektet dränerats på inom ramen för logistiken och byggandet.

Nog är det ännu tillåtet att vara korkad. Men någon sorts gräns måste det väl ändå finnas även för mänsklig kollektiv dumhet?

Stockholm onsdagen den 20 februari 2013
Mikael Styrman
.

Kronvittnen rättsstatens sammanbrott

.

Vi har kunnat följa en mängd och allt värre rättsskandaler som har utspelat sig framför våra ögon.

Oskyldiga döms till långa fängelsestraff för brott som de ibland alldeles uppenbart inte har gjort. I många fall infinner sig en misstanke om att domstolen dömt mot bättre vetande. Ibland är det så flagrant att misstanken inte går att hålla ifrån sig.

Thomas Quick är det senaste och hittills grövsta exemplet.  Föga förvånande har rättsväsendet använt sig av Quick, dels för att låtsas klara upp olösta mord, dels för att skydda de verkliga gärningsmännen som får gå lösa på våra gator och fortsätta sitt brottsliga hantverk. Åtminstone i några fall torde det även innebära att undergräva rättsstatens existens genom att brottslingar verksamma inom rättsväsendets hägn skyddas och kan fortsätta sin undergrävande verksamhet.

Vad gör då rättsväsendet och alliansregeringen åt saken?

Jo, man driver utvecklingen mot ett system som kommer att innebära att ännu fler brott kan förväntas "klaras upp" genom att oskyldiga döms istället för skyldiga.

Det är nämligen innebörden av ett kronvittnessystem som allianspartierna enligt media numera bekänner sig till.  Rättsstaten struntar numera fullständigt i, om den som döms är skyldig eller oskyldig - bara någon kan dömas. Det är ett system som är ägnat att gynna de grövsta brottslingarna och skydda dem från straff. Det är nämligen den som har mest att förlora på att rättsväsendet fungerar som också har mest att vinna på att undgå straff genom att vittna falskt mot någon annan. Och ger man brottslingar belöningar för att vittna falskt så kommer brottslingar att vittna falskt. Säkert som amen i kyrkan.

Som för att kompensera för de många felaktiga domarna vill flera av allianspartierna numera att man ska döma de allt fler oskyldiga och/eller felaktigt dömda till strängare straff.
- Om man inte duger till att döma de skyldiga så ska man i alla fall döma de oskyldiga hårdare  :-)

Alliansregeringen och rättsväsendet undergräver rättsstatens överlevnad genom att på detta sätt alliera sig med den grövsta brottsligheten. I förlängningen innebär naturligtvis införande av ett kronvittnessystem att rättssäkerheten och rättsstaten är på väg åt fanders. Men då rör de ju åtminstone på sig, till skillnad från tågen som ofta står stilla.

Men det är väl med det här som det är med mycket annat. Det måste först köras fullständigt under isen innan det kan bli bättre.

Den som vill läsa mer om vad som händer i ett land som håller på att gå under i kriminalitet, och vars exempel alliansregeringen vill följa, kan läsa mer genom att klicka här.

Mikael Styrman, Övertorneå
Anders Mansten, Nyköping
.

Vem paniksålde - egentligen?

.

Massmedia granskar makthavare enligt "Den Svenska Modellen" - i dess i Norrbotten förädlade form.

Idag smög bevakningen, och den "grävande" journalistiken som aldrig kom upp ur startblocken, gällande Northland ut genom bakdörren från Norrbottens-Kurirens och NSD:s websidor. Två olika tidningar, två olika namn, två olika läsekretsar men EN ägare och i allt väsentligt EN och samma aktör.

Troligen betyder det, att fortsatt granskning av bedrägerierna inte är på tapeten. Säkert till viss del beroende på den framskjutna och aktiva roll som massmedia själva spelat när sparare skinnats - dels direkt i egenskap av aktieägare och dels indirekt i egenskap av pensionssparare och skattebetalare.

Vi får nog aldrig veta vilka ägare det var som paniksålde de där ödesdigra dagarna i slutet av januari när bedrägeriet avslöjades och Northland-aktiens värde föll 90%

I media har påståtts att det var småspararna som sålde. Kanske var det så. Men kanske var det istället olika offentliga organisationer som inte alls ska spekulera i gruvaktier som förstod att deras spekulation riskerade att avslöjas och därför paniksålde. Sådana aktieägare som Älvsbyhus köpta besiktningsman, Jens Sundström, Fp, var ute för att skydda genom sitt skandalösa försök att övertyga spararna att det skulle vara ädelt att köpa Northland-aktier på börsen av andra lurade sparare.

Den svaga granskningen sätter fingret på en öm punkt i vårt samhälle. Vem ska granska makthavare, myndigheter, politiker och bedragare när den tredje statsmakten gör gemensam sak med dem som de är satta att granska och själva intalar sig att de granskar?

Göteborg torsdagen den 14 februari 2013
Mikael Styrman
.

Kejsaren av Kina

.

Kejsaren av Kina

Nu är det klart.

- Kejsaren av Kina kommer till Kaunisvaara!

Det har länge varit känt att Kejsaren är en engagerad internetsurfare och en modern härskare som är mån om vad som sägs om hans land på nätet. Enligt vanligtvis välinformerad källa nära Northland upptäckte kejsaren för en tid sedan väldigt mycket positiva nyheter om hans land, skrivna i ett litet exotiskt land, långt upp i norr, på andra sidan jordklotet. Ett land som Kejsaren aldrig hade hört talas om.

Många av dem fanns i Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten och Haparandabladet samt i TV och Radio - i redaktionell text men inte minst i anonyma kommentarer till artiklar. Så sträck på Er, ladies and gentlemen av den norrbottniska pressen. Nu är det känt. Kejsaren av Kina läser Er. Åtminstone det som slipper igenom den ekonomisk-politiska censuren.

Frågan väckte kejsarens nyfikenhet och han vände sig till sina generaler. Och ja, de var bekanta med det lilla landet som var en känd leverantör av vapen med vilka man på ett utmärkt sätt kunde skydda folket mot sig självt.

Först trodde inte Kejsaren att järnmalmen i Kaunisvaara kunde vara något för honom och hans rike. Järnmalm fanns det trots allt gott om, även på mycket närmare håll. I världen producerades 2 500 miljoner ton järnmalm varje år. Och malmen i Kaunisvaara, Sahavaara och Tapuli, beräknades av Northland själva till 165 miljoner ton totalt. Det vill säga endast 6,7% av vad som produceras i världen på ett enda år. Eller utslaget på en 30-årig brytningstid 2,2 promille, eller 2,2 tusendelar av den årliga produktionen.

Men sen varseblev kejsaren uppgifterna om vilken ovanligt fin malm det fanns i Kaunisvaara. Den var så fin att den nästan var värdefullare än det renaste guld. Kejsaren utfärdade genast ett dekret som innebar att malmen i Kaunisvaara inte får användas till andra ändamål än kulor att kväsa terroristuppror med samt tillverkning av saxar och kammar, med vilka det endast skulle vara tillåtet att sköta håret åt den kejserliga familjen samt de allra förnämsta hovmarskalkarna och hovdamerna.

Det var då kejsaren bestämde sig för att personligen åka till Kaunisvaara för att dränka lokalbefolkningen i guld och diamanter som tack för att de hade tagit upp den fina malmen åt honom.

Kejsarens näktergal

- Jag ska ta näktergalen med mig. Den behöver komma ut och resa. Den blir nog en mega-attraktion i det norrbottniska skogslandet. I kommunerna utan sevärdheter. Ja, eller kommunerna utan sevärdheter fram tills nu. Där har de förstås redan hört många visor, framför allt valser. Men inga så vackra som min näktergals sång.

Banne mig, om jag inte gör två flugor på smällen och stannar till i Köpenhamn och låter sy mig en ny kostym också på samma resa.

Falun den 10 februari 2013
Mikael Styrman
.

Svansen är värst

.

Marco Polo (1254-1324) - legendarisk Kina-resenär

En sådan här trolig bedrägerihärva som Northland-äventyret gör lätt att man förlorar perspektivet. Förmodligen har allt startat med ett smart upplägg, ägnat att slå mynt av människors fåfänga och andra svagheter. Det är inte precis ovanligt att man etablerar verksamheten i ett utländskt bolag, noterat på en utländsk börs. Svenskar blir väldigt imponerade, smickrade, av att utlänningar, eller föregivet utlänningar, uppmärksammar svenska "värden". Och det gäller de flesta: alla som hanterar andras pengar, politiker, företagare, journalister och mannen på gatan.

Och både viljan och förmågan att undersöka vem man har att göra med tycks gå förlorad när man passerar riksgränsen. Den som kommer utifrån och talar om att människorna sitter vid regnbågens fot, med kistan med guld runt omkring sig, blir omedelbart älskad. Det är klart att man vill att det ska vara sant. Den som ska skapa massor av arbetstillfällen i en tid då det mesta går på knäna blir politikernas eget lilla gosedjur. Och den som lånar in människors pengar och representerar flott med dem, blir betraktad som en gedigen och generös hedersknyffel, även av dem som egentligen betalar kalaset.  Och journalisterna, i vars jobb det ska ingå att granska och rapportera om samhällsfenomen har även de varit svaga för generös uppmärksamhet och representation. Under en längre tid har knappt gått en dag, åtminstone inte en vecka utan en positiv nyhet, en bedrift, från Northland.

I upplägget ingår, förutom den nyss nämnda representationen, att allt fungerar som ett stort pyramidspel. Bedragarna lurar de första, som sedan drar in andra i pyramidspelet. Därför betalar man MYCKET BRA och generöst för alla tjänster. De som blir föremål för generositeten kommer att älska mecenaten, torgföra projektet, och dra in alla de lyckas dra in i sin omgivning. Så fortplantar sig pyramidspelet som ringarna på vattnet, tills man slutligen dragit in alla som är benägna att låta sig luras och verkligheten kommer ikapp.

För de flesta är det den egna girigheten som lurar dem. I det närmaste värdelösa fastigheter stiger plötsligt i värde. Inte lite grann, inte ens måttligt. De drar iväg som raketer upp i luften, genom molnen och ut i rymden. Pajala med förut obefintlig fastighetsmarknad blir plötsligt en ort som omedelbart etablerar Stockholmspriser och i vilken svansen sätter igång och bygger fastigheter med rekordfart vilka ska säljas till fantasipriser. Det är entreprenörskap. Eller är det verkligen det?  Är det kanske egentligen något helt annat?

I Northland-fallet har sanningen hela tiden stått att läsa i de uppgifter och de antaganden som publicerats av Northland, för den som har velat se det, den som alls har varit mottaglig. Kanske det hjälper lite om vi istället för Northland Resources säger som det är "Norrlands Resurser". Redan då falnar glöden och den värsta berusningen lägger sig.

Marco Polos resor till Kina - på den tiden utan järnmalm

Och nu när febern sjunker blir det uppenbart, åtminstone för andra än politiker, vad som egentligen pågått. Redan idén att man ska transportera en lågt förädlad produkt som järnmalm över halva jordklotet är komisk. Finns det inte gruvor på närmare håll för kineserna? Det är nära till hands att tänka på hur Marco Polos fantastiska historier från Kina måste ha tagits emot i okunnighetens medeltida Europa, när sagor om Kina fortfarande har sådan lyskraft i våra dagar, att de får människor att ge upp sitt livs besparingar och leverera in tiotusen miljoner kronor, egna och andras pengar, till okända människors nöjeskonto.

Visst har bedragarna bakom Northland sjösatt pyramidspelet. Men det är människorna själva som har spelat pyramidspelet. Och de är faktiskt lättare att fördra de okända människor som kommer utifrån och lurar obekanta än den lokala svansen av bidragsparasiter som kallar sig entreprenörer och företagare men egentligen bara är skurkar som lurar och bedrar sina vänner och grannar.

Mikael Styrman, Övertorneå
Anders Mansten, Nyköping
.

Mot slutet tanken skärps

.
Som for en dødsdømt mann, virker utsiktene til skifteretten skjerpende for tankene.

Visdomsord från Jens Ulltveit-Moe, investerare intervjuad av Dagens Naeringsliv, angående krisen i Northland Resources inför kommande konkursförhandlingar; sedan med tillägget:

Det er nå krigen begynner.

I Norge har man alltså redan förstått hur gonggongen slagit för små och stora investerare i det företag som för en månad sedan värderades till 3,5 miljarder norska kronor men idag en tiondel. Snart startar kriget – Biggest looser – med bland andra byggbolaget PEAB, skandinaviska pensionsfonder och småsparare med på arenan.

I Sverige och i Schweiz spekuleras fortfarande kring vilka som kan tänkas ta över. Credit Suisse – en annan förlorare? – hoppas på LKAB.

Här råder i övrigt tystnad under tiden bolaget töms på pengar tills konkurskriget startar.

Hos en – oppositionslandstingsrådet Jens Sundström (FP) i Norrbotten – har tanken skärpts så till den grad att han efter 90 % kursfall köpt aktier och uppmanar väljare göra samma sak. Vems intressen han bevakar återstår att ta reda på. Har norrbottniska skattebetalare också förlorat pengar; via landstinget; på annat sätt; i så fall, hur mycket?

Det är upp till journalister att undersöka.

Dödsdom skärper tanken i Norge liksom hos broderfolket.

Anders Mansten, Nyköping, f.d. landstingspolitiker för Folkpartiet i Norrbotten
Mikael Styrman, Övertorneå, politisk allätare
.

Ett gruvligt rosornas krig?

.

Ingen ros utan törnen

Alla kan vi se hur politikens tiotaggare är noga med sin framtoning och sin pondus i media.

När Northland-debaclet briserade i media i torsdags för två veckor sedan saknade frågan just därför, mitt i bedrövelsen, inte komiska poänger.

Landshövding Österberg hade just innan uttalat sig om optimismen i Pajala vilket uttalande naturligtvis röjde en häpnadsväckande brist på insikt om verkliga förhållanden.

Men priset tog naturligtvis den nationalsocialdemokratiska ledaren, Stefan Löfven.  Han lyckades med konststycket, att samma dag som Northland-aktien rasade med nästan 90% av sitt värde, befinna sig på medias sidor i stort uppslagna artiklar och med en näve Kaunisvaara-malm under näsan uttala: Det luktar pengar!

Det förefaller onekligen som om de nationalsocialdemokratiska ledarna numera i hög grad saknar kontakt med verkligheten. Fjärran tycks den tid vara då en nationalsocialdemokratisk pamp tack vare IB visste allt om alla.

Den observante betraktaren finner, att Sven-Erik Bucht, som tidigare sugit sig fast i frontlinsen på medias kameror, likt en geckoödla, så fort någon så mycket som andats om Kaunisvaara-gruvan, numera lyser med samma frånvaro som pengar i Northlands kassakista.

Det har naturligtvis ibland sina positiva effekter att ha en demimond som är regeringens gruvsamordnare. Kunskap är makt heter det ju. Och en känd härskarteknik kallas ju inte för inte "undanhållande av information".

Sen är det ju en annan sak, att åtminstone jag trodde att Sven-Erik Bucht, Sven-Erik Österberg och Stefan Löfven spelade i samma lag. Men i dessa tider då Europol gått ut med att minst 380 europeiska fotbollsmatcher misstänks ha varit riggade kan man väl inte lita på någonting?

Kanske dags för Sven-Erik Bucht att hålla ett av sina vanliga maranatamöten så att den tryckta stämningen i Pajala kan lättas upp lite. Om han föreläser på regeringens gruvsamordnares uppdrag blir det säkert både lukrativt och festligt.

Övertorneå onsdagen den 6 februari 2013
Mikael Styrman
.

Mer om särintresset

.
Svar till Anonym kommentar till "Visst är försvaret ett särintresse":

Förvarsstarka och försvarsstarka - nog har de varit framgångsrika. De har försvarat sig mot världens skenbart starkaste krigsmakter, vars länder har fått kriga sig fattiga, utan att lyckas besegra dem.

Blir man angripen av världens starkaste krigsmakter kan man inte försvara sig utan att det kostar på. Det finns inget försvar som kan skydda ett land mot det.

Sveriges försvar, nödgas jag påstå, skulle inte ens kunna försvara oss mot ett anfall från San Marino. För det är inget försvar. Det är ett skyltfönster som är till för att kränga krigsmaterial till negerhövdingar som betalar med svenskt bistånd - det som blir kvar sedan den politiska nomenklaturan tagit sitt längs vägen. Svensk U-hjälp tror de lättlurade. Svensk I-hjälp inser den som genomskådar bluffen.

Myt påstår Du apropå lagerhållning av odugliga grejor. Det är ingen myt. Däremot verkar Du vilja sprida departementsmyter. Jag har sett det där själv i lumpen och räknat, bjudit och köpt av grejorna senare. Så nog fanns de. Och det är inte alls som Du påstår lämningar från sextiotalet. Tvärtom så accelererade det på 1970-talet och fortsatte på 1980-talet och pågår än, åtminstone vad bland annat JAS beträffar.

Och allt var oanvändbart på grund av en ohelig allians mellan politiken, försvaret och industrin. Allt bakom ryggen på väljarna. Felbyggda eller sparsamt utrustade maskiner för att de inte skulle komma ut på den civila marknaden och störa den för industrin. Traktorer så sparsamt utrustade med hydraulik, fyrhjulsdrift och redskap att de flesta inte var traktorer utan attrapper. Lastbilar Volvo 407 och 611 levererade 1977 och 1978 i stora mängder. Alla odugliga. Tvåaxliga bilar, med endast en drivande axel, utan lastkapacitet och utan dragkapacitet. Inköpta av någon befullmäktigad att göra miljardaffärer men som inte begrep ett piss om lastbilar - eller som avsiktligt saboterade affären för att vara industrin till lags.

Lastbilar måste ha LASTKAPACITET, vara utrustade med boggie för att kunna ta sig fram och helst ha drivning på flera axlar. Det hade inte militärens fordon.

Scania L50, även de i mängder. Levererade 1972. Samma egenskaper som de nyss nämnda Volvolastbilarna. När vi köpte bilarna ca år 2000 hade de gått mellan 3.000 och 6.000 mil - på 28 år. Då behöver man inga lastbilar. Då behöver man avtal med åkerierna om att man får rekrytera deras bilar med chaufförer om det blir krig - vilket man gör i alla fall. De här lastbilarna skulle aldrig utkämpa något krig. De skulle lura väljarna att det ännu går bra för Sverige. Sysselsätta svenska industriarbetare i en skyddad verkstad.

Gemensamt har de dessutom att alla saknade bakgavellift och hade extra högt flak. Odugliga för plogning. Inga kranar. Det gjorde dem svåranvända på den civila marknaden, men även för militären. Bäst hade de passat i 1808-1809 års krig mot Ryssland.

Terrängbilar nr 30 och 40, Scania SBA 111. Experimentbilar som byggde på lysande idéer, men som inte alls var färdigutvecklade. När vi använde dem 1978 hade en del bilar gått så lite som 60 mil på tre år, eftersom de var trasiga jämt och ständigt. Ett varv inne på regentsområdet så fick man skriva felrapporter. Samma fel som ovan beskrivet avseende antal axlar och lastkapaciteten, vilken ganska obetydligt översteg nyttolasten hos en afrikansk Peugeot 504. Enstaka Scanior utrustade med kran, men på grund av bilarnas obetydliga lastkapacitet var inte heller kranarnas kapacitet mycket mer än vad en normalfrisk högstadieelev klarar av att lyfta.

Stridsvagn S

 Jag måste säga att jag inte förstår varför Du uppehåller Dig vid vad som hände vid tiden för andra världskriget? Det blir 68 år i år sedan det tog slut. Det har mycket lite att göra med de fiaskon som man lyckats med från 1970-talet och framåt. Varför tar Du inte istället upp fiaskot Stridsvagn S? Den som skulle revolutionera och förbilliga stridsvagnsbyggandet. Stridsvagnen skulle bli låg genom att inte ha något torn och därför även bli billigare att bygga. Konsekvensen blev en stridsvagn som inte kunde skjuta under framryckning, som inte kunde skjuta utan att exponera hela kroppen medan andra vagnar kunde nöja sig med att bara visa tornet. Det är signifikativt att samma argument som anfördes som fördelar när man köpte vagnen också användes som argument för att gå ifrån den. Ungefär som med polisen och fartkamerorna. Tycker Du att det signalerar att man vet vad man håller på med?

Och för att kajka omkring med dessa stridsvagnar på de allmänna vägarna köpte man trailerekipage så dimensionerade att de i normaldrift arbetade nära sin maxlast. Ingen som begriper något köper en lastbil maximalt dimensionerad för den last som den normalt ska bära. En sådan lastbil håller inte. Den får dåliga vägegenskaper och är snart mjuk i ramen och tar även stryk på annat sätt. Följden blev naturligtvis att man var tvungen att byta ut "tungdragarna" när man köpte de begagnade tyska Leopardstridsvagnarna. Törs man gissa på att även de nya tungdragarna köptes in enligt samma koncept och därmed även de torde vara underdimensionerade från start.

SK 60

 Viggen köptes istället för SK60 trots att alla internationella utvärderingar visat att två alltid vinner mot en i luftstridssammanhang - om så de två är gamla Sopwich Camel från första världskriget. Och för priset av varje Viggen skulle man ha fått 25 st SK60 som skulle ha kostat en bråkdel att driva och utbilda piloter på. Hade man satsat på SK60 hade landet haft råd att alltid ha flyg i luften. Nu blev det bara ett par djupfrysta maskiner under varsitt tak och två "piloter" som när de inte sover försöker äta ihjäl sig på choklad med limpa och ost.

När jag lumpade hade man just tagit Robot 70 i bruk i luftvärnet. Men man hade inte haft "råd" att utrusta den med värmesökande utrustning. Den gick bara att använda i vackert väder. Och vi hade knappt råd att skjuta med den. Som vanligt sa man att den utrustningen skaffar man när det blir krig trots att alla erfarenheter från tidigare krig visar att det är lättare sagt än gjort, när det redan är krig.

Ännu värre tyckte jag var, att man i och med övergången till Robot 70 hade minskat räckvidden på radarsystemet från 30 km till 3 km. Det tyckte jag kändes fel i ett glesbefolkat land. Vid ett tillfälle väckte jag frågan när regementschefen var och pratade med oss under en övning. Eftersom de här systemen är dyra och man därför bara kan köpa in ett fåtal, som dessutom har kort räckvidd - hur ska man då kunna skydda civilbefolkningen? Då tittade de på mig som om jag nyss hade ramlat ned från månen. Det sades aldrig av någon, men efteråt har jag förstått att de tänkte: - Vad är det för jävla idiot som tror att luftförsvaret är till för att skydda civilbefolkningen? Luftförsvaret är till för att kränga krigsmaterial och i allra värsta fall är det till för att skydda armén. Civilbefolkningen skiter både industrin och försvaret i. Efteråt fick jag diskret veta, att regementschefen satt med som försvarsrepresentant i den grupp som tagit fram kravspecen till och utvärderade RB70.

Jag skulle gärna vilja skriva några rader om försvarets och polisens helikopterpolitik också, men det får bli en annan gång.

Så, för att kontra på Din avslutande uppmaning kan jag säga, att jag höll på med energin och transporterna, men fick inte hålla på med det i fred för idioterna och skurkarna. Nu ska jag syssla med politiken, försvaret och rättsväsendet mm och det är nog till det bästa,
för Ni verkar behöva mycket hjälp!


- The difference between the men and the boys, are the prices of their toys.

Övertorneå den 5 februari 2012
Mikael Styrman
.

Visst är försvaret ett särintresse

.
Fredrik Reinfeldt får på pälsen i media för att han har sagt att försvaret är ett särintresse. Och därmed har han sagt vad de flesta av oss vet och tänker. Men det retar ju säkert en och annan mutkolv som är van att dansa efter försvarsindustrins pipa.

Men försvaret borde inte behöva vara ett särintresse. Det borde vara en angelägenhet för oss alla. En fråga om hur vi ska kunna försvara oss om någon galning angriper oss. Men försvarsindustrin har tyvärr sjanghajat frågan tack vare de förhållandevis många mutkolvarna i politiken och administrationen.

Erfarenheterna runt om i världen visar, att om man ska försvara landet är det ett folkförsvar som gäller. Lite påminnande om det hemvärn vi en gång hade. Det har vi kunnat se i Vietnam, Somalia, Irak, Afghanistan med flera länder där de välutrustade högteknologiska arméerna varit och lallat och bränt upp pengar - utan att åstadkomma något av värde. Som dessa små länder borde vi också organisera vårt försvar - om vi ska försvara landet.

Men istället har mutorna fördunklat omdömet på våra politiker som i långa tider fyllt landet med mobiliseringsförråd med oanvändbara grejor - till ingen nytta, men till astronomiska kostnader. En kapitalförstöring av episka dimensioner. Försvarsindustrin har lyckats så väl, att de har förvandlat sig själva till de kanske bäst avlönade och bland de mest hycklande socialfallen i det här landet. För socialfall är det ju, som mutvägen själva bestämmer vad de ska få betalt för sina produkter.

Om det är det som Fredrik Reinfeldt försöker ändra på har han åtminstone vårt stöd. Men det är ju inte så lätt att förstå av det politiska spel som bedrivs. Och det är nog inte så lätt att ändra på när han har den minst pålitliga men samtidigt mest förutsägbara gratisätaren av alla i det egna boet och på armlängds avstånd, nämligen USA:s sändebud i Sverige, tillika lobbyist i Turkietfrågor. Och turerna kring ÖB:s deltagande i försvarsgeschäftets almedalsvecka, rikskonferensen Folk och Försvar, har ju inte precis gjort det mer lättbegripligt för en utomstående betraktare - men desto mer underhållande.

Mikael Styrman, Övertorneå
Anders Mansten, Nyköping
.